Etikettarkiv: Eva-Stina Byggmästar

Kärlekens adelsmärke är förlust

Den judiske författaren Amos Oz, född och uppvuxen i Israel, skriver i sin bok Hur man botar en fanatiker apropå konflikten i Mellanöstern som pågått sedan 1948: ”Personligen råkar jag tro att kärleken är något sällsynt.” Och han fortsätter några rader längre fram: ”Jag tror inte att  kärleken är den dygd vi löser internationella problem med.” Här sätter i alla fall jag morgonkaffet i vrångstrupen, men jag tillhör förstås den sentimentala och romantiska sorten, som bara ser två alternativ: sentimentalitet eller cynism.

Men det intressanta är vad som händer sen, hur han fortsätter att skriva. Han verkar inte vara medveten om att han faktiskt definierar kärleken som annars kan vara ett ganska diffust begrepp för oss vanliga dödliga: ”Vi behöver andra dygder. Vi behöver känsla för rättvisa, men vi behöver också sunt förnuft, vi behöver fantasi och förmåga att tänka oss in i den andres situation. Vi behöver den rationella förmågan att kompromissa och ibland göra uppoffringar och eftergifter, men vi behöver inte begå självmord för fredens skull. […] Enligt min åsikt är motsatsen till krig inte kärlek och medlidande, motsatsen till krig är inte generositet eller broderskap eller förlåtelse. Nej, motsatsen till krig är fred. Nationerna behöver leva i fred.”                                                                                

Vi talar så ofta om att finna kärleken, att hitta någon, något att älska, att livet är tomt och meningslöst utan ömhet, innerlighet, samhörighet, hängivenhet och lust. Men vi tänker inte på att vi samtidigt med denna längtan bjuder in sorgen och förlusten i vårt liv. Vad är sorgen annat än minnet av kärleken?

Som poet har jag inte riktigt kunnat famna och gestalta sorg och smärta, eller det är ett medvetet val, man kunde nästan säga en överlevnadsstrategi. Jag har helt enkelt inte velat, har varit rädd för att själv sjunka till botten och dra med mig mina läsare. Har gjort allt jag kunnat för att låta bli att hamna i ångestfacket, tyckte också att melankoli och ångest var överrepresenterat på bibliotekets lyrikhylla då jag började skriva på allvar i slutet av 1980-talet. Har också tyckt att andra gör det bättre och har velat skapa ett alternativ till svek, bitterhet, cynism och sorg. Dels för att jag kanske inte haft distans till det egna själsmörkret – dels för att det gjort för ont att gå in i de känslorna. Har inte velat sänka mina läsare till de undre regionerna i tillvaron, inte kunnat ta ansvaret om de faller i gråt och blir hysteriska. Nu har jag börjat tycka att tårarna är läkande, de syr ihop såret, de är en bro över till den andra sidan. För att ta till ett judiskt ordspråk: ”Tårar är själens tvål. ”

Jag har velat ge mina läsare något annat än ångestdikter och poem för dödsannonser så jag gav dem glädjen och dikter om kärlek, innerlighet, ömhet och omsorg. Kalla det sentimentalitet i brist på nåt bättre ord. Men nu när jag gått som katten kring het gröt i trettio år återstår bara att glänta på förlåten, att skildra haveri, svek och besvikelser men först och främst den oerhörda friheten när man lägger också detta bakom sig, när man tar av sig också tårarnas mask och hänger den sörjandes hjältegloria på en rostig femtums spik och går hem från livets teater.

Men hur var nu det judiska ordspråket? ”Tårar är själens tvål.” Alltså, jag har fått ett sånt djupt behov att skriva om kyrkogårdar, spöken och tårar, om förlust, tomhet, ensamhet och om ålderdomen – om när det blir så tomt i livet att det blir sakralt, ett tillstånd bortom materialism, perfektion och social mani. Kanske har det här något att göra med åldern? Antagligen, då är det i alla fall nån nytta med förfallet. Jag har inte haft samma självdistans förut, även om jag varit ärrad, har stått mitt i livet, hört mistluren i dimman, men inte ändå kunnat orientera mig. Nu är det är dags för fördjupning, acceptans och att bejaka det som aldrig blev, av smärta och förlust. För kanske är det här också en sida av kärleken, glädjen?

Simone de Beauvoir skriver i sin bok Ålderdomen: ”Åldern tar oss med överraskning och det gör att vi ha en dunkel känsla av orättvisa: denna känsla ynglar av sig i massivs med revolter och avståndstaganden. Den gamla människan ser sig som offer för ödet, samhället, sina närmaste: man har gjort henne orätt och man fortsätter att göra henne orätt.”

Jag hade inte väntat att det skulle finnas något lustfyllt i att göra upp med livet, att ta i tu med  oförrätter, svåra barndomsminnen och alltings djävulskap. Att möta sina inre demoner öga mot öga. På samma sätt har jag också oroat mig för att kroppskrafterna ska mattas och att jag kommer att bli oförmögen att göra det jag brukar, att nåt – någon ska inkräkta på min frihet. Nu har jag upptäckt att jag inte vill hålla på som förr, det roar mig att sitta tyst och tomglo, att stillna, svalna, vila, kontemplera, att i det finns en ännu större frihet. Men hur var det nu Bodil Malmsten skrev i sin sista diktsamling Det här är hjärtat: ”Ett svart flor över en byggnadsställning / En mörkblå fasad / En byggnadsarbetsplats när det regnar / Gula grävskopor dis / Genomlyst plast / Det blir inte mer konst än så / Går inte att spärra in på muséerna.”

Sånt är livet, sån är kärleken – går inte att spänna in. Det finns ingen tvångströja som är stor nog. Livet bjuder alltid på överraskningar, nya infallsvinklar och perspektivförskjutningar. Och det kan vara skönt att sörja om man är mycket ledsen eller blivit uppfostrad att det är fult och svagt att gråta, att visa känslor – den första tåren som kommer är en seger, man har upprättat kontakt med kärnan, den springande punkten. Man måste till brunnens botten för att hämta upp det där guldmyntet. Då är befrielsen nära, då finns det en väg framåt, inåt, uppåt. Det kan vara lika skönt med ensamhet. Tanken på tomhet skrämmer oss, man för in det sakrala i vårt liv. För att något nytt ska rymmas in i vårt liv måste vi städa bort allt eller delar av det gamla, förbrukade, trasiga. Städning är en underskattad syssla.

Men kärleken handlar egentligen inte om att hitta ett gömställe, om trygghet och att bli räddad – utan tvärtom, om förlust, om gungflyn och osäkerhet, om en gäckande sökan – om en resa med hållplatser men utan slutdestination. Det handlar inte bara om den kameleontartade varelsen som antar färgen av blomstertapeten den håller på att smälta samman med. Det handlar om hela världen, hela kosmos som en enda varelse, med både gälar och lungor som dyker ner i stjärnhavet, ner till det bittraste, ensammaste mörkret för att om och om och om igen hitta det bortkastade myntet i tidens brunn: kärleken.

Kärleken handlar om att gå vilse, om förlust, om metamorfos, att föras bortom det kända, ut på öppet hav, om att sjunka mot botten, om djup och fördjupning, om sprickan, att dyka ner i såret, svepas bort – att bli en annan, bli något mer – dock osäkert vad. Kärleken handlar om nya upptäckter och erfarenheter. Men den är inget för vinnarskallar, eftersom kärlekens adelsmärke är förlust – den kan bara ökas genom att delas, skingras – det enda man kan göra med kärleken är att slösa. Kärleken är ingen handelsvara, man kan inte investera i kärleken – man kan bara satsa allt och förlora allt. Försöker man stänga in den eller befalla över den förtvinar den och dör, garanterat. Kärleken är okontrollerbar, så ett kontrollfreak göre sig icke besvär. Kärleken handlar om att bli nån annan: bli du. Att älska, resa, se konst och film, och att läsa förvandlar oss, gör oss till en annan.

Den rastlöse författaren och vildhjärnan Gustave Flaubert, som reste runt en hel del i Nordafrika och Mellanöstern under sin livstid, har kommit kärlekens väsen ganska nära då han säger: ”Kärleken är som den skiraste vårblomma, den smyckar även ruinen den växer på.” Och visst är det sant, det säkraste tecknet på om det handlar om kärlek är längtan och saknad – det är så att säga kärlekens symptom, därav kan man ställa den rätta diagnosen. Men denna saknad och längtan kan förvandlas till en inre rikedom, som kan locka oss att nå längre än vi trodde var möjligt.

Kärleken har alltid stått poesin och poeterna närmast, de är dess apostlar och evangelister. De har försökt gestalta det som vi vanliga dödliga upplever kanske bara en enda gång i livet. De kallar den älskande en tidlös pilgrim som ständigt är på vandring mot den älskade. De initierar oss att sträva mot högre höjder, för så fort vi tror vi nått vårt mål börjar vi förstelna och våra liv och nationer och egon måste igen raseras, krossas och genomgå en ny metamorfos. Det som sker med vår kropp: celler, atomer, nanopartiklar och molekyler, mineraler förbrukas, byts ut och förnyas sker också på ett inre plan, på känslonivå så väl som på ett andligt plan.

Hafiz, poeten född på 1300-talet i Iran, beskriver i en dikt hur kärleken söker människan – kärleken springer genom gränder och städer och letar efter den älskade. Han gör människan till objekt och kärleken till subjekt. Den afghanske poeten Rumi som levde och verkade århundradet före Hafiz lär ha slutat undervisa i koranskolan sedan han läst en annan poets, Sana`is ord: ”Kunskap som inte för dig utanför dig själv – sådan kunskap är mycket värre än okunskap.” Man kunde säga det samma om kärleken, att den kärlek som inte för dig utanför dig själv är värre än att inte älska. Hafiz slutade också undervisa i den koranskola som han var föreståndare för, kanske efter att samma sak hänt honom. Han fylldes av saknad, bytte ut boklärdomens väg mot ingivelsens och den värld som bara kan upplevas genom omedelbar närvaro. Bland de mest rusiga sufierna upphörde spänningen mellan dårskap och vishet, mellan sken och verklighet, mellan religioner, klasser, kön och nationaliteter – allt gled samman till ett helt. De avvisade skenhelighet och ansåg att den sanna fromheten inte låg i stel bokstavstro och blind laglydnad utan helt och hållet i uppriktig kärleksdyrkan.

Fahkr al-din Araqi – också han från Iran och verksam på 1300-talet – förenade den tidigare sufismens intuitiva kärleksbudskap med den mystik som den andalusiske poeten Ibn Arabi får sägas representera. Fahkr al-din Araqi skriver om kärlekens dårskap, att varje ting har ett namn och ingår i ett språk och om hur kärleken kan drabba oss så att vi tycker oss se bergen driva förbi som moln, och hur vi mitt i varandets virvlande dans kan tycka oss stå stilla då vi är drabbade av kärleken.

Kärt barn har många namn och den som letar synonymer till kärlek och kär blir inte besviken: öm låga, betagen, böjelse, svärmeri, åtrå, lidelse, brånad, sympati, empati, tillgivenhet, lust, håg, tillgiven, hjärtevarm, smäktande, betuttad, barmhärtig, öm, innerlig, söt, rar, näpen och gullig. Glömde jag: dyrbar, dyrkad och avhållen?!

Myten förtäljer att kärleksguden Cupido har två sorters pilar: silver och guld – den ena för olycklig kärlek och den andra för lycklig. Det är således inte upp till människan själv att välja vilken, eller ens om hon ska förälska sig, det är större krafter som styr och ställer bortom den enskilda individens, samhällets och traditionernas kontroll. N

Text: Eva-Stina Byggmästar
Illustration: Otto Donner

En kärleksförklaring till poesin, orkidébarnet

Poeten och essäisten Eva-Stina Byggmästar kommer från Nykarleby, men har tillbringat 14 år i Sverige och en tid i Danmark. Nu är hon tillbaka i födelseorten och kom 2017 ut med en samlingsvolym, Naturbarn: Dikter i urval 1986-2016. Här finns ett urval av diktarens verk som både visar hennes särart och bredd. Det som skiljer Byggmästar från andra poeter är främst den sprudlande glädjen som dikterna utstrålar. Den genomsyrar motiven, miljöerna och själva språket, vilket ibland gör det till rena frälsningsupplevelsen att läsa Byggmästars poesi. De starkaste motiven i böckerna har varit kärleken och naturen, ofta sammanförda i analogins form.

Den följdriktiga fortsättningen på samlingsvolymen Naturbarn är föreliggande Orkidébarn. Ett orkidébarn skulle kunna beskrivas som motsatsen till ett maskrosbarn. Orkidébarnen är känsliga och lätta att bryta ner vid motgångar och ytterst fragila i förhållande till den miljö de placeras i. Ömtåliga. Som orkidéer. Så arbetar också Byggmästar med metaforen, hon vadderar, drar in mjuka föremål i holken, ”gör det / mjuka mjukare / och än mer mjukt – bäddar för det kosmiska / ägget: för poesin, dikternas dikt, / för barnet med gammelmansansiktet / och tusenårssjälen”. På det sättet anläggs analogin mellan fåglarna och människorna och vad jag uppfattar som själva orkidébarnet, den tusenåriga dikten. De olika skikten är passande, såväl fåglar som människor är rikligt representerade hos poeterna.

Boken består av sex sviter där analogin byggs ut och varieras i olika temperament. Ofta är Byggmästar neurotiskt ordvitsande och stökig i sina bilder, därefter vilsam. Det är barnets temperament som är överförd till boken, detta att sätta full fart och slå volter och kasta sig mellan de i det här fallet barnsäkrade tingen, vända och vrida på och uppfinna ord för att därefter i utmattning vila. Också det periodvis babbliga språket tillhör det av lek uppspelta barnet.

Fyller med luft

för det är ett slags kroppsstrumpa

och airbag samtidigt

men om man fyller med snö

eller hötottar blir det inte lika

studselistudsigt

ut i fall

att man faller eller snubblar på

sina egna fötter, vilket är något

som man förstås försöker

att undvika i det längsta –

men man vill ju ändå

göra en halvvolt när man

så att säga har möjligheten

Främst kanske boken ändå är en kärleksförklaring till orkidébarnet poesin. Här dyker snart det sjungande Orfeushuvudet upp, här presenteras vi för en fras av Gunnar Björling, fjäderpennan, pennstumpen, pantalonefigurerna, naturlyrikern och så vidare. Poesin personifieras och ”tultar fram” som en marshmallow eller michelingubbe.

I den tredje sviten uppgår Byggmästar i sin farfar: ”Eller så / gör man helt enkelt sin egen tidsresa – man är bara plötsligt sin egen farfar”. Dikten rustas med farfaderns attiraljer – gökuret, radions väderleksrapport, hörapparaten och vichyflaskan. Men det är fortfarande en barnlek med roller. Språket är fortfarande barnets som försöker härma hur vichyvattnets bubblor låter.

Eva-Stina Byggmästar är ensam om att göra den här typen av glädjefladdrande utflykter i rollspel och språklekar. Under alla sina år som poet har glädjealstringen fungerat i kontrast till den dystra och ofta inåtvända akademiska svenskspråkiga poesin. Vad som fascinerar är att glädjefnattet inte saknar djupdimensioner utan tvärtom, lekandet avslöjar problem och visar vägen ner mot det allvarligt menade, mot tingens och människans kärnpunkter. Och det är på dem som Byggmästars storhet som poet ytterst vilar.

Peter Nyberg

Eva-Stina
Byggmästar:
Orkidébarn.
Schildts &
Söderströms, 2018.

Fantasin som förändringskraft

Eva-Stina Byggmästars geni lyser starkast i hennes trygga utopier, skriver Edith Keto i sin recension av poetens nya antologi.

Konsten att inte hålla sig för skratt måste ses / på ett träffande sätt som när man är allt för / lycklig och tar på en snösko, joho. Fastän / det é sommar än – kärleken gör en skönt / förvirrad, men den älskade glömmer man / inte för ett ögonblick för att gå till henne / eller man gör t.ex. en mossträdgård / i rasande fart!”

Så kan en sprudlande dikt signerad Eva-Stina Byggmästar låta. Den österbottniska poeten har blivit berömd och älskad särskilt för lekfulla språkexperiment fyllda med omsorg, kärlek och gränslös glädje. Ser man ytligt på vissa av hennes diktsamlingar kan man kanske tro att varken kritisk intellektualism eller framtidsångest bekommer denna poesi.

Diktsamling för diktsamling har Byggmästar skapat tematiska naturvärldar som nu bildar ett holistiskt universum mellan två pärmar – jubileumsvolymen Naturbarn samlar för första gången poetens trettioåriga produktion i en bok. Dikterna ställda bredvid varandra så här visar en helhet med drömska paradis och lyckoskrattiga vardagsskogar, men även karga tundror och melankoliska underjordsplatser.

Triumf över melankolin

Författarskapet präglas av växling mellan utopi i nuet och melankoli i evighetens perspektiv. Det senare är tydligt redan i debuten, I glasskärvornas rike (1986). Där framträder ett diktjag vars hjärta gång på gång krossats av människornas samhälle. Anförandet är långt mer direkt och bokstavligt än de subtila nickar Byggmästar senare utvecklat, men redan så här tidigt formulerar Byggmästar posthumanistiska tankar: ”band min människolikhet / vid en stor sten / som jag sänkte i havet”. Hon visar en djup melankoli, som jag ser som en förutsättning för den senare, triumferande glädjen.

Utopierna Byggmästar konsrtuerar i sina mer gladlynta diktsamlingar är nämligen högst medvetna, fast hon får det hela att se vackert, roligt och väldigt enkelt ut. Då diktjaget avgudar sin älskade i prisbelönta Älvdrottningen (2006) ekar kärleksskalder som Sapfo i den suggestiva erotiken – och är förstås en eloge till den lesbiska kärleken. I diktsviten Dockhusliv (2011) ger hon en självklar plats åt det queera: en man som drömmer om att vara tant, baka småbröd och välja bland klänningar får göra precis det. Med mjuka, naivistiska yttre markörer skapar Byggmästar ett tillgängligt och tryggt rum, safe space – en plats där särskilt förtryckta minoriteter kan vistas utan rädsla för dömande eller påhopp. Den hemliga vägen till denna utopi går genom just det till synes barnsliga – det försäkrar att den överordnade avfärdar det hela med en axelryckning och inte ens besvärar sig. Dikten blir en fristad.

I Byggmästars lekfullaste dikter förekommer ofta vilda språkexperiment i Gunnar Björlings dadaistanda. Nonsensläten som ”kadangknoffff” inger en känsla av omedelbarhet, man grips och lever med dikten. Inlevelsen i fågeldikterna i En riktig mes (2014) förstärks av olika läten – inte minst i den oemotståndliga bild av poeten som kastar sig av och an i lekens extas. Den starka närvaron i nuet innebär existentialism i positiv bemärkelse: att det idag är en ren lycka att få existera i en gemenskap som denna. Under ytan innebär nonsensljud och -lekar även en motsättning till samhällets resultatinriktning – en glad anarkism!

Världen – även mörk och helig

Existentialismen har även sina mer allvarsamma sidor. Byggmästars naturscener är inte bara gröna och lummiga – i diktsviter som Arctica (2014) och Den rosa öknen (2015) är miljön några av jordens tuffaste. Diktjaget i dem är en fokuserad pilgrim, som man faktiskt kunnat möta redan i Klippa (1988). Byggmästar visar naturens hårda och skoningslösa sidor, fascineras över den flora och fauna som trots allt lever där. En tro på något högre är närvarande – naturen får drag av tempel även i Byggmästars mer paradisiska miljöer, men det heliga blir särskilt tydligt här. Att diktjaget tar med ikoner istället för näring på sin ökenvandring säger allt om hängivenheten till dramatisk spiritualitet.

Kristendomen, som Byggmästar själv har stark bakgrund inom, färgar definitivt diktningen, men begränsar den aldrig. Den får finnas vid sida av andra världsreligioner och filosofier, Byggmästar visar snarast hur dessa inte är i konflikt med varandra, utan i sitt kärleksfulla egentliga vill samma sak.

I Byggmästars värld finns alltid några noter moll om man lyssnar noga, men även tydlig melankoli gestaltas i några diktsamlingar. Den harhjärtade människan (2001) tar oss till underjorden, en psykologiskt mörk parallellvärld dit diktjaget slungats i stor sorg. I renodlade dystopin Malört (2015) känner diktjaget maktlöshet och ångest inför ”atomöknen” som människan i den verkliga världen håller på att orsaka med sin likgiltighet till naturen.

Utopin – förslag till ett bättre samhälle

Så även då Byggmästar gestaltar skogen som helig plats där berusande glädje och kärlek råder, är det med synnerligen övervägda drag. I sina få dystopier känner man poetens utmattning genom sidorna, visserligen skickligt också det, men hennes geni lyser som starkast i de trygga utopier som kan vårda och inspirera inte minst debattmatta aktivister. Byggmästars scenarion är kanske vrickade och i verkligheten omöjliga, men energin smittar av sig och är därmed en reell källa för förändring.

Edith Keto

Eva-Stina Byggmästar:
Naturbarn – dikter i urval 1986–2016.
Schildts & Söderströms, 2017.

Lyriska reseskildringar

Eva-Stina Byggmästar och Gurli Lindén som bland annat driver Minimal Förlag tillsammans har kommit med en utgåva där Byggmästar får 77 sidor och Lindén 87 sidor. Boken är vackert formgiven av Paula Lindén och framsidorna, här finns inga baksidor, knyter poeternas dikter till varandra. En gemensam utgångspunkt tycks ha varit en resa till Egypten, ett tema som behandlas på två relativt olika sätt, men för båda poeterna finns intentionen att söka nya uttrycksmöjligheter.

byggmästar linden pärmGurli Lindéns bokhalva heter Sandstorm och består av sju delar. Redan på bokens flik står att Lindéns återkommande teman är ”människans plats i den kosmiska helheten och ansvaret för Moder Jord” samt att poeten söker en ny form för att beskriva detta. Denna nya stil påminner betänkligt om Eva-Stina Byggmästars gamla i sin ord- och ljudlekande rytmik: ”fuktvarm sand ormens / slingrande streck”. En annan likhet mellan de båda är att de återkommer till ”kobrans glimmande sköld” som bild (här i Lindéns formulering).

Hos Gurli Lindén sker en glidning mellan hemlandets bildspråk (till exempel smörblommor och skog) och markörer för Egypten (till exempel sarkofagen och kolonner). Det dubbla seendet upprättar en sorts förbindelse mellan hemmet och besöket i fjärran land, ett dubbelseende som överför något av det exotiska i Egypten till det hemtama.

Dikterna är relativt korta och grammatiken godtyckligt behandlad, vilket skapar hålrum i tankeströmmen som läsaren själv måste gå in och täppa till. Resans olika handlingar blir på det sättet mycket behagliga att utforska, speciellt i den nya, lekfulla språkdräkten.

Längst ut
håller solen berget i famn
smeker
Glitter
innan värmen går
genom våra kroppar

Eva-Stina Byggmästars halva i boken heter Den rosa öknen och består av sex delar som likaledes beskriver en resa till Egypten, men genom ett annat temperament. Tidigare har Byggmästars signum varit den form som Lindén visar sig vara mästare på, men här diktas i en lugn och iakttagande, ofta direkt konstaterande form. Mycket tydligt anknyts till den egyptiska forntida mytologin och texten hänvisar till en rad konkreta företeelser: ”Alexander den store på väg / till oraklet i Siwa tog vägen / förbi Kleopatrastranden, / i Mersa Matruh […]”.

Fascinationen för öknens beständighet och förvandlingar är uppenbar i dikterna men den förut spinnande kärlekshysterin i språk och händelser är helt borta. I ett metastycke kommenteras det: ”Jag är / inte samma människa längre, / som när jag steg in mellan dessa pärmar – / är inte ens en människa / hemfallen åt sång och dagdrömmeri.” Men i strofen efter kan Byggmästar ändå inte låta bli att skriva att hon är en ”vildåsna som slagit följe / med en flock herrelösa / förvildade kameler”.

Eva-Stina Byggmästar och Gurli Lindéns reseprojekt Sandstorm/Den rosa öknen är medryckande, inte minst till följd av att jag tänker mig att de två poeterna skriver sin poesi utifrån samma resa men beskriver den i två olika temperament, vilka glider in i och korsbefruktar varandra. Jag hoppas också i framtiden få vara resesällskap åt Gurli Lindén och Eva-Stina Byggmästar.

Peter Nyberg

Eva-Stina
Byggmästar:
Den rosa öknen. Gurli Lindén: Sandstorm.
Minimal Förlag, 2015

Höjdpunkt och sammanfattning av kärlekspoeten

Ingen nu levande poet med svenskan som arbetsspråk har så genomgripande i sitt författarskap använt kärleksmotivet som Eva-Stina Byggmästar. Behandlingen av motivet är tämligen fokuserat med små variationer. I Kärlekens trilogi (Älvdrottningen, Men hur små poeter finns det egentligen och Vagga liten vagabond) får själva miljön erotikfnatt medan förra årets diktbok Barrskogarnas barn har en vuxnare, mer stillsam ton.

Årets diktbok I tvillingarnas tecken innehåller kärleksdikter till Marilyn Monroe i första delen, och till Emily Dickinson i andra delen. Titeln anspelar både på avståndsförälskelsens systerskap och på att Monroe är född i tvillingarnas tecken. Den ton som Byggmästar anlagt i sin kärlek till de två kvinnorna är komplex. I den halva där Marilyn Monroe används som klangbotten och kärleksobjekt är tonen stillsam och vuxen. Antiteserna styrka och skörhet brukas och får här, liksom i Joyce Carol Oates och andras försök att skriva ut Monroe till människa, gestalta den dubbla personligheten, vilken är kännetecknande för någon som fötts i stjärntecknet tvillingarna. I en dikt sitter Monroe i en mjuk soffa, hon läser dikt av Heine och blir iakttagen av jaget som undrar vad Monroe tänker på medan hon läser: ”Jag försöker förstå / varför du berör det starkaste / och sköraste inom mig”. Förhållningssättet till filmstjärnan blir på det här sättet det mogna kärleksfulla parets förhållningssätt till varandra. I det finns en fin paradox i förhållande till den vilda myten som spunnits runt Marilyn Monroes liv.

Direkt elegant blir det när stilen förändras i den andra delen och den viktorianskt tillbakadragna Emily Dickinson används som kontrast mot den lekfulla tonårsförälskelsen i texten. Här är vi tillbaka i Kärlekens trilogi och en gestaltning av förälskelsens fnattighet. 

I femton år

stod du och knackade

på min dörr,

innan jag öppnade –

bara för att säga mig

att poeterna

är livets

äppeltjuvar

Språkrytmen skruvas upp genom den här delen, och ysterheten mynnar ut i en rad briljanta bilder: ”Hur älskar jag dig? / Som tekannan en flaska gin!” och längre ner i samma dikt: ”Liksom sjöjungfrun / som lyfter nätet in i ekan / där mitt hjärta / lyckligt sprattlar!”.

Mellan bokens två delar finns också bryggor. Miljön är genomgående den finlandsvenska, och jag föreställer mig ett hem med mjuk soffa, läsvråer och skrivutrymmen där karaktärerna vistas. Liksom i tidigare verk är de konkreta substantiven många, vilket ger Byggmästars diktning en stark grund. Det konkreta broderas sedan ut i surrealistiska bilder: ”Jag önskar / att jag var en pärluggla / i en rosa skog”.

I tvillingarnas tecken går att se som en form av sammanfattning och höjdpunkt på Eva-Stina Byggmästars poesigärning. Men boken är också en ingång om läsaren vill ha smakprov på diktarens olika sidor. Efter hand får jag för mig att de metapoetiska dikterna tillsammans med dörrarna som öppnas och stängs i texten är en signal om att det kanske inte blir så många fler diktböcker från Byggmästar i framtiden. Men jag är inte säker och dubbeltydigheten passar bra in i kärleksmotivets flirtighet:

Varför skulle jag

inte stänga dörren

om dikten och mig?

Det är ju bara naturligt,

att man drar sig undan,

för att vara allena

med sin hjärtanskära.

Text: Peter Nyberg
Foto: Jan-Anders Broo

Eva-Stina
Byggmästar: I tvillingarnas tecken.
Schildts &
Söderströms, 2015.