Den judiske författaren Amos Oz, född och uppvuxen i Israel, skriver i sin bok Hur man botar en fanatiker apropå konflikten i Mellanöstern som pågått sedan 1948: ”Personligen råkar jag tro att kärleken är något sällsynt.” Och han fortsätter några rader längre fram: ”Jag tror inte att  kärleken är den dygd vi löser internationella problem med.” Här sätter i alla fall jag morgonkaffet i vrångstrupen, men jag tillhör förstås den sentimentala och romantiska sorten, som bara ser två alternativ: sentimentalitet eller cynism.

Men det intressanta är vad som händer sen, hur han fortsätter att skriva. Han verkar inte vara medveten om att han faktiskt definierar kärleken som annars kan vara ett ganska diffust begrepp för oss vanliga dödliga: ”Vi behöver andra dygder. Vi behöver känsla för rättvisa, men vi behöver också sunt förnuft, vi behöver fantasi och förmåga att tänka oss in i den andres situation. Vi behöver den rationella förmågan att kompromissa och ibland göra uppoffringar och eftergifter, men vi behöver inte begå självmord för fredens skull. […] Enligt min åsikt är motsatsen till krig inte kärlek och medlidande, motsatsen till krig är inte generositet eller broderskap eller förlåtelse. Nej, motsatsen till krig är fred. Nationerna behöver leva i fred.”                                                                                

Vi talar så ofta om att finna kärleken, att hitta någon, något att älska, att livet är tomt och meningslöst utan ömhet, innerlighet, samhörighet, hängivenhet och lust. Men vi tänker inte på att vi samtidigt med denna längtan bjuder in sorgen och förlusten i vårt liv. Vad är sorgen annat än minnet av kärleken?

Som poet har jag inte riktigt kunnat famna och gestalta sorg och smärta, eller det är ett medvetet val, man kunde nästan säga en överlevnadsstrategi. Jag har helt enkelt inte velat, har varit rädd för att själv sjunka till botten och dra med mig mina läsare. Har gjort allt jag kunnat för att låta bli att hamna i ångestfacket, tyckte också att melankoli och ångest var överrepresenterat på bibliotekets lyrikhylla då jag började skriva på allvar i slutet av 1980-talet. Har också tyckt att andra gör det bättre och har velat skapa ett alternativ till svek, bitterhet, cynism och sorg. Dels för att jag kanske inte haft distans till det egna själsmörkret – dels för att det gjort för ont att gå in i de känslorna. Har inte velat sänka mina läsare till de undre regionerna i tillvaron, inte kunnat ta ansvaret om de faller i gråt och blir hysteriska. Nu har jag börjat tycka att tårarna är läkande, de syr ihop såret, de är en bro över till den andra sidan. För att ta till ett judiskt ordspråk: ”Tårar är själens tvål. ”

Jag har velat ge mina läsare något annat än ångestdikter och poem för dödsannonser så jag gav dem glädjen och dikter om kärlek, innerlighet, ömhet och omsorg. Kalla det sentimentalitet i brist på nåt bättre ord. Men nu när jag gått som katten kring het gröt i trettio år återstår bara att glänta på förlåten, att skildra haveri, svek och besvikelser men först och främst den oerhörda friheten när man lägger också detta bakom sig, när man tar av sig också tårarnas mask och hänger den sörjandes hjältegloria på en rostig femtums spik och går hem från livets teater.

Men hur var nu det judiska ordspråket? ”Tårar är själens tvål.” Alltså, jag har fått ett sånt djupt behov att skriva om kyrkogårdar, spöken och tårar, om förlust, tomhet, ensamhet och om ålderdomen – om när det blir så tomt i livet att det blir sakralt, ett tillstånd bortom materialism, perfektion och social mani. Kanske har det här något att göra med åldern? Antagligen, då är det i alla fall nån nytta med förfallet. Jag har inte haft samma självdistans förut, även om jag varit ärrad, har stått mitt i livet, hört mistluren i dimman, men inte ändå kunnat orientera mig. Nu är det är dags för fördjupning, acceptans och att bejaka det som aldrig blev, av smärta och förlust. För kanske är det här också en sida av kärleken, glädjen?

Simone de Beauvoir skriver i sin bok Ålderdomen: ”Åldern tar oss med överraskning och det gör att vi ha en dunkel känsla av orättvisa: denna känsla ynglar av sig i massivs med revolter och avståndstaganden. Den gamla människan ser sig som offer för ödet, samhället, sina närmaste: man har gjort henne orätt och man fortsätter att göra henne orätt.”

Jag hade inte väntat att det skulle finnas något lustfyllt i att göra upp med livet, att ta i tu med  oförrätter, svåra barndomsminnen och alltings djävulskap. Att möta sina inre demoner öga mot öga. På samma sätt har jag också oroat mig för att kroppskrafterna ska mattas och att jag kommer att bli oförmögen att göra det jag brukar, att nåt – någon ska inkräkta på min frihet. Nu har jag upptäckt att jag inte vill hålla på som förr, det roar mig att sitta tyst och tomglo, att stillna, svalna, vila, kontemplera, att i det finns en ännu större frihet. Men hur var det nu Bodil Malmsten skrev i sin sista diktsamling Det här är hjärtat: ”Ett svart flor över en byggnadsställning / En mörkblå fasad / En byggnadsarbetsplats när det regnar / Gula grävskopor dis / Genomlyst plast / Det blir inte mer konst än så / Går inte att spärra in på muséerna.”

Sånt är livet, sån är kärleken – går inte att spänna in. Det finns ingen tvångströja som är stor nog. Livet bjuder alltid på överraskningar, nya infallsvinklar och perspektivförskjutningar. Och det kan vara skönt att sörja om man är mycket ledsen eller blivit uppfostrad att det är fult och svagt att gråta, att visa känslor – den första tåren som kommer är en seger, man har upprättat kontakt med kärnan, den springande punkten. Man måste till brunnens botten för att hämta upp det där guldmyntet. Då är befrielsen nära, då finns det en väg framåt, inåt, uppåt. Det kan vara lika skönt med ensamhet. Tanken på tomhet skrämmer oss, man för in det sakrala i vårt liv. För att något nytt ska rymmas in i vårt liv måste vi städa bort allt eller delar av det gamla, förbrukade, trasiga. Städning är en underskattad syssla.

Men kärleken handlar egentligen inte om att hitta ett gömställe, om trygghet och att bli räddad – utan tvärtom, om förlust, om gungflyn och osäkerhet, om en gäckande sökan – om en resa med hållplatser men utan slutdestination. Det handlar inte bara om den kameleontartade varelsen som antar färgen av blomstertapeten den håller på att smälta samman med. Det handlar om hela världen, hela kosmos som en enda varelse, med både gälar och lungor som dyker ner i stjärnhavet, ner till det bittraste, ensammaste mörkret för att om och om och om igen hitta det bortkastade myntet i tidens brunn: kärleken.

Kärleken handlar om att gå vilse, om förlust, om metamorfos, att föras bortom det kända, ut på öppet hav, om att sjunka mot botten, om djup och fördjupning, om sprickan, att dyka ner i såret, svepas bort – att bli en annan, bli något mer – dock osäkert vad. Kärleken handlar om nya upptäckter och erfarenheter. Men den är inget för vinnarskallar, eftersom kärlekens adelsmärke är förlust – den kan bara ökas genom att delas, skingras – det enda man kan göra med kärleken är att slösa. Kärleken är ingen handelsvara, man kan inte investera i kärleken – man kan bara satsa allt och förlora allt. Försöker man stänga in den eller befalla över den förtvinar den och dör, garanterat. Kärleken är okontrollerbar, så ett kontrollfreak göre sig icke besvär. Kärleken handlar om att bli nån annan: bli du. Att älska, resa, se konst och film, och att läsa förvandlar oss, gör oss till en annan.

Den rastlöse författaren och vildhjärnan Gustave Flaubert, som reste runt en hel del i Nordafrika och Mellanöstern under sin livstid, har kommit kärlekens väsen ganska nära då han säger: ”Kärleken är som den skiraste vårblomma, den smyckar även ruinen den växer på.” Och visst är det sant, det säkraste tecknet på om det handlar om kärlek är längtan och saknad – det är så att säga kärlekens symptom, därav kan man ställa den rätta diagnosen. Men denna saknad och längtan kan förvandlas till en inre rikedom, som kan locka oss att nå längre än vi trodde var möjligt.

Kärleken har alltid stått poesin och poeterna närmast, de är dess apostlar och evangelister. De har försökt gestalta det som vi vanliga dödliga upplever kanske bara en enda gång i livet. De kallar den älskande en tidlös pilgrim som ständigt är på vandring mot den älskade. De initierar oss att sträva mot högre höjder, för så fort vi tror vi nått vårt mål börjar vi förstelna och våra liv och nationer och egon måste igen raseras, krossas och genomgå en ny metamorfos. Det som sker med vår kropp: celler, atomer, nanopartiklar och molekyler, mineraler förbrukas, byts ut och förnyas sker också på ett inre plan, på känslonivå så väl som på ett andligt plan.

Hafiz, poeten född på 1300-talet i Iran, beskriver i en dikt hur kärleken söker människan – kärleken springer genom gränder och städer och letar efter den älskade. Han gör människan till objekt och kärleken till subjekt. Den afghanske poeten Rumi som levde och verkade århundradet före Hafiz lär ha slutat undervisa i koranskolan sedan han läst en annan poets, Sana`is ord: ”Kunskap som inte för dig utanför dig själv – sådan kunskap är mycket värre än okunskap.” Man kunde säga det samma om kärleken, att den kärlek som inte för dig utanför dig själv är värre än att inte älska. Hafiz slutade också undervisa i den koranskola som han var föreståndare för, kanske efter att samma sak hänt honom. Han fylldes av saknad, bytte ut boklärdomens väg mot ingivelsens och den värld som bara kan upplevas genom omedelbar närvaro. Bland de mest rusiga sufierna upphörde spänningen mellan dårskap och vishet, mellan sken och verklighet, mellan religioner, klasser, kön och nationaliteter – allt gled samman till ett helt. De avvisade skenhelighet och ansåg att den sanna fromheten inte låg i stel bokstavstro och blind laglydnad utan helt och hållet i uppriktig kärleksdyrkan.

Fahkr al-din Araqi – också han från Iran och verksam på 1300-talet – förenade den tidigare sufismens intuitiva kärleksbudskap med den mystik som den andalusiske poeten Ibn Arabi får sägas representera. Fahkr al-din Araqi skriver om kärlekens dårskap, att varje ting har ett namn och ingår i ett språk och om hur kärleken kan drabba oss så att vi tycker oss se bergen driva förbi som moln, och hur vi mitt i varandets virvlande dans kan tycka oss stå stilla då vi är drabbade av kärleken.

Kärt barn har många namn och den som letar synonymer till kärlek och kär blir inte besviken: öm låga, betagen, böjelse, svärmeri, åtrå, lidelse, brånad, sympati, empati, tillgivenhet, lust, håg, tillgiven, hjärtevarm, smäktande, betuttad, barmhärtig, öm, innerlig, söt, rar, näpen och gullig. Glömde jag: dyrbar, dyrkad och avhållen?!

Myten förtäljer att kärleksguden Cupido har två sorters pilar: silver och guld – den ena för olycklig kärlek och den andra för lycklig. Det är således inte upp till människan själv att välja vilken, eller ens om hon ska förälska sig, det är större krafter som styr och ställer bortom den enskilda individens, samhällets och traditionernas kontroll. N

Text: Eva-Stina Byggmästar
Illustration: Otto Donner