Det bultande hjärtat slår tillbaka

av Amanda Saveland

Ordet ”schack” är både namnet på ett spel och ett uttryck för när känslor hålls tillbaka. En kontroll över antingen sig själv – eller brädet framför sig. Ett bräde bestående av sextiofyra svarta och vita rutor, med spelpjäser som bara får röra sig i redan bestämda riktningar. Tornet rätlinjigt, löparen på diagonalen. En begränsad värld av regler att rätta sig och leva efter.

I Eva-Stina Byggmästars nya diktsamling Vox Amoris vinner diktjaget ett parti schack mot sin dator. Inte genom att vara en skickligare spelare, utan genom sin starka kärlek:

vann över min dator i schack för första gången

i går för jag älskade drottningen så mycket

att det gjorde ont

Det är det bultande hjärtat som slår tillbaka. Erövrar ruta efter ruta tills allt motstånd är borta. Att älska ärligt, det är vad boken insisterar på. Ingenting ska längre hållas tillbaka. Inga händer ligga prydliga på täcket. På Byggmästars schackbräde galopperar spelpjäserna åt alla håll samtidigt och damerna, de står i brand. Flammar av åtrå för varann. Byggmästar skriver:

hon är molnfria nätter över havet och stjärnhimlen

i underjorden hon är grundackordet hon är virvlar

Det romantiska språket verkar inte ett dugg medvetet om sin egen potentiella banalitet. Det kör på, sida upp och sida ner. Kärleken är en vedspis som sprakar hetare än bränt socker. Kärleken är ljuset, en skur med pilar, en dånande åska. Det är som att inga bilder räcker utan hela tiden måste byggas på. Bli mer, och mer och mer. På ett sätt känns det frigörande. Att som läsare fullständigt få hänge sig och stänga av den delen av hjärnan som säger att det faktiskt finns något fånigt med att jämföra en kärlek med stjärnorna på himlavalvet. Frigörande också i det att dikterna använder sig av bilder som traditionellt inte skildrat queer kärlek. Kvinnorna rör sig mellan höskullar och ladugårdar iklädda folkdräkter, ackompanjerade av spelmansmusik och bröllopsmenuetter. Överallt med begäret som en röd tråd genom texten.

i mitt hjärta: drottningarna hånglar upp varann

mot fähusväggen medan korna ser på det är

inte en dag för tidigt inte en natt

Samtidigt känns det som att den översvämmande mängden metaforer gör det svårt att komma åt den kärleksrelation som boken vill skildra. Det upphöjda skapar avstånd till det ärliga och avklädda. Intimiteten känns avlägsen och jag önskar att jag, istället för att behöva färdas långa distanser i kosmos, hade fått stanna kvar längre hos jaget och du:et. Getts utrymme att på djupet ta in vad de betyder för varandra.

Det finns vissa sidor där meningarna är kortare och språket mer avskalat. Jag märker hur jag dröjer mig kvar vid dem. Som välbehövliga pauser, men inte bara det. I meningarna finns en rakhet som tilltalar eftersom de inte gör sig till. Spöktimme vargtimme svinotta är jag hos dig. Får inte nog. Just så. Det behövs inte mer. Eller, som det står skrivet på sidan trettioåtta:

du är hemma nu

i dig själv –

hon är

hos dig

Kärleken får bli en trygg plats att kunna vara på i sin fulla rätt. Starkare och mer berörande än en molnfri stjärnhimmel.

Eva-Stina Byggmästar:
Vox Amoris.
Marginal, 2020.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.