Jag minns när jag för första gången läste Eva-Stina Byggmästars poesi. Det var en genommulen novemberdag för cirka tio år sedan, då jag studerade på en skrivarskola. Just den dagen hade vår lärare placerat en boktrave på katedern, enbart lyrik. Jag minns inte varför jag var på dåligt humör eller vad lektionen handlade om, men på rasten plockade jag upp en av böckerna i traven. Det råkade vara Byggmästars Men hur små poeter finns det egentligen (2008). Jag fastnade direkt för den och fick låna hem boken. Dagen efter tackade jag läraren för att ha räddat min gårdag.
Det låter kanske överdramatiskt, men sådan effekt har Byggmästars poesi haft på mig och säkert på många andra. De sprudlande, blomsterbeströdda raderna smittar av sig med sitt naivistiska lyckorus. Jag har svårt att tänka mig att någon kan ogilla hennes poesi.
När jag läser Nattmusik för dagsländor blir jag förvånad. Jag hade förväntat mig ännu ett glädjeskuttande fyrverkeri. Men det här är något helt annat. Redan från första dikten hoppar jag till:
Min bröstkorg är tom
du stal mitt hjärta och jag har
kommit för att säga, behåll det
det är en leksak jag hoppas
att du aldrig ska tröttna på.
Här finns en sorg som är ny och som får breda ut sig. Visst känner jag igen miljöer och bildspråk som ofta rör sig bland djur och natur och som brukligt går åt det modernistiska. Men i den här diktsamlingen är det så tydligt även i ton och tilltal, där det sprudlande till stor del har fått ge vika. När det övergivna, men starka jaget tilltalar ett frånvarande du, förs mina tankar till Edith Södergran:
Kan du
tillge, att jag för en svindlande
sekund kallade dig min,
när ödet ville annorlunda –
Här finns långt färre av de utropstecken som jag minns från tidigare diktsamlingar, men jag saknar dem inte. I Nattmusik för dagsländor finner jag en utomordentlig diktsamling för alla med krossat hjärta. Byggmästar lyckas balansera klichéerna (det stulna hjärtat, stjärnhimlarna) mot sin egen röst som gör att det aldrig känns slitet eller gjort. Hjärtesorg är en evig diktarkälla för den som kan konsten att hantera det – och det kan hon!
Ibland återvänder den oförblommerade glädjen i mer typiska, humoristiska Byggmästar-dikter (där jaget sitter inne i en skog av tigerliljor och morrar), men de är ganska få. På det stora är boken klassisk på ett nästan urpoetiskt sätt, särskilt i bildspråk och tematik. Men dikterna är inte bara skrivna i dialog med ett frånvarande du; vissa är också uttalat tillkomna fritt efter andra poeters verk (den som läser boken får se vilka), som om den ville kommunicera med sina föregångare.
Det är kanske just i kontrast till de sprudlande lyckoraderna i Byggmästars tidigare diktsamlingar som det för mig blir så otroligt sorgligt och drabbande. Nattmusik för dagsländor är ett trösterikt universum att kliva in i en hopplös novemberdag. Jag är tacksam, igen.
Eva-Stina Byggmästar:
Nattmusik för dagsländor
Schildts & Söderströms, 2019.
