Den produktiva Eva-Stina Byggmästar publicerade två diktsamlingar 2019: Fåglarna sover i luften (Minimal förlag) och Nattmusik för dagsländor (Schildts & Söderströms). Den sistnämnda lyckades förvåna mig med en sorgsammare ton som jag inte uppfattat tidigare i poetens glädjesprudlande produktion. Även med Fåglarna sover i luften utvecklar hon sitt diktskrivande.
Den här gången är tematiken inte lika tydligt sammanhållen som i Nattmusik, där det fanns en röd tråd i tilltalet, ett frånvarande du. Här är det inte lika säkert vilket som är huvudspåret. Jag läser en diktsamling med varierande texter. Här har diktaren dragit ner kraftigt på den naivistiska humorn som jag tidigare så starkt kopplat till Byggmästars poesi. Avsaknaden av humorn gör denna bok mer svårforcerad, kanske svårare för mig att omfamna.
Jag får gräva djupare. Det jag finner är en tematik kring ensamhet, att lära sig leva i den och att rannsaka sig själv: ”att vara människa är att betrakta sig själv/som om man plötsligt fått syn på en främling/i hallens spruckna spegel, på väg ut”. Eller en inledningsrad lite längre fram: ”Jag klädde av mig min hudlöshet (…)”. Det är ensamt, men ensamheten är inte hopplös utan snarare en väg ut. Ensamheten kan vara både himlastormande och vilsam. Många av dikterna kretsar kring uppbrott och längtan efter att gå vidare. Allra helst gå vidare ut i naturen. Naturromantiken och naturmystiken blomstrar ännu hos Byggmästar, men inte lika påtagligt. Jag får en känsla av att poeten med denna diktsamling just är på väg att gå vidare, kanske bort från sina egna kännetecken.
Om jag i Nattmusik hittade blinkningar till Edith Södergran finner jag här blinkningar till den danska poeten Inger Christensen i raderna: ”vinterns silvervita björkskog finns/och fortsätter finnas/en karelsk björnhund/from som ett lamm finns/en hallonröd lampa framför/en sönderkysst ikon finns.” Jag läser in en lust till samtal, men på poetens egna villkor och med en ifrågasättande inställning: ”kvardröjande trygghet finns, /men för hur länge?”
I några kortfattade dikter använder sig Byggmästar av slitna metaforer: ”en ros är/den förlorade länken/mellan hjärta och hjärta”. Om det inte var för hennes förmåga att rama in dessa dikter med sitt oväntade, egensinniga och till synes enkla bildspråk hade jag kanske avfärdat dessa rader som enbart banala. Ett enkelt men klockrent exempel mot slutet av samlingen är: ”jag har moln i ögonen”. På ett annat ställe rostar åskan luften som brödskivor. Det är den här typen av rader som jag minns och som får mig att rycka till.
Sett till helheten blir boken ändå spretig, som ett slags test eller en mellanbok. Men jag fortsätter gärna läsa Byggmästar, då hon verkar ha ambitionen att ta några stora, snubblande kliv i gummistövlarna åt ett annat håll än längs den förväntade vägen. Jag är nyfiken på att få veta vart hon är på väg, för ointressant att följa henne är det inte.
Foto: Anne Häggman
Eva-Stina Byggmästar: Fåglarna sover i luften
Minimal förlag, 2019.
