Skaren lyser forsströmskt grön på den svagt belysta gårdsplanen utanför mitt arbetsrumsfönster. Det är femte februari och kväll, gårdskarlen halar långsamt ner det blåvita fladdret.

Själv har jag nyss lagt ifrån mig en dramatisk men läsvärd bok: Efter attentatet av Yasmina Khadra (pseudonym för den algeriske f.d. militärofficeren Mohammed Moulessehoul). Den svenska utgåvan av L’attentat kom redan 2006, men temat är rykande aktuellt: kriget och terrorismen i Palestina och Israel. Boken är nummer två i en trilogi.

Föreställ er igen det tillstånd som omger Israels och Palestinas konflikt där ingen kan lita på varandra och där varje konflikt utnyttjas av andra länder i deras spel mot varandra, utrikes- eller inrikespolitiskt. Kan tvivel eller neutralitet finnas i en sådan konflikt? Kan man låta bli att välja sida?

Khadras huvudperson Amine Jaafari, en sekulär arab som bor lyxigt i Tel Aviv, väljer inte sida. Som kirurg har han dessutom valt att rädda liv i stället för att döda det. Han syr som besatt; blodkärl och lungvävnad, muskelfästen och hud. Men vad händer när han alldeles oväntat får veta att det är hans fru som är självmordsbombaren i det senaste attentatet i Tel Aviv?

Redan under chockfasen reser Amine till Betlehem och senare till Jenin för att luska ut sanningen: Vem förledde Sihem till att spränga sig själv i luften? Varför gjorde hon det?

Det finns inga enkla svar efter självmordsbombningar. Läsaren möter bipersoner som finns i t­exten som spelare på en spelplan. Genom dem gör Khadra träffande observationer gällande bakgrunden till olika politiska konflikter, men även berättarstrukturen leder till att läsaren kanske måste se över sina åsikter. Mycket blir kvar för läsaren att reda ut, annat blir övertydligt.

Patriarkal egoism

För det mesta tycker jag att den psykologiska karaktärsstudien av Amine förblir intakt, att romanen (egentligen: den långa novellen) är en trovärdig skildring av det som händer med anhöriga till självmordsbombare.

Men jag förundras över de stereotypa beskrivningarna av judar och araber. Amine verkar sitta fast i patriarkaliskt tänkande och egoism, och han står inte ut med tanken att hans fru kan ha varit otrogen innan dådet. Han talar nästan inte alls om bombningen och alla offren. Allt handlar om: jag, jag, jag. Troligen blir det så när allt slås i spillror, när det viktigaste i ens liv visar sig vara en lögn. Genom hela boken känner jag sympatier för Amine, men även motvilja.

Jag förundras också över författarens sätt att genom Amine måla upp porträtten av judar. En har en ful näsa. En annan ”babblar” på om hur han överlevde Förintelsen, men så avbryter han sig och påpekar att han nog talat för mycket och alldeles för länge om den saken redan. Vill författaren här framhålla att det är palestinierna som lider nu? Varför fortfarande tala om Förintelsen när palestinier utsätts för liknande avskyvärda saker idag? Och visst är det lätt hänt att man resonerar så när man tänker på Gaza efter januari 2009.

Khadra kritiserar även manlig arabkultur, åtminstone hoppas jag att det är så. Jag blir nämligen något orolig över att det sker genom porträttet av den sekulära och så att säga upplysta Amine. Kan kanske inte heller författaren fly den arabiska maskulinitet som tvingar Amine att se kvinnan som privat egendom, eller att fixera judars frånstötande näsor?

”Varenda jude i Palestina är lite arabisk, och ingen arab i Israel kan påstå att han inte är lite judisk”, säger Amine. Om så är fallet känns det ändå föga hoppfullt just nu.
Jag tänker att både oskyldiga israeler och oskyldiga palestinier har förtjänat rätten att hata, eller att hur länge de vill tala om hur de överlevde, medan andra inte gjorde det. Men hat ger ingen rätten att döda oskyldiga civila.

Vart skall de två folken då ta vägen med sin rädsla och smärta? Eller med det nedärvda hat som inte vill ebba ut på grund av alla boosterdoser?

Jag tänker på Samoniklanen och alla krigsbrotten som nu skall redas ut, på det ohyggliga som hänt i Gaza i den brustna skarven mellan två USA-presidenter. Och vad kommer att hända i området när man bildat en ny regering i Israel?

Khadras bok är viktig. Den talar för fred, och tar oss lite närmare den verklighet israeler och palestinier lever i.