Det Stora Äpplet – med det avser vi säkert Manhattan, ön i Hudsonfloden. När man möter den ikoniska silhuetten, fascineras man av de oblygt, nästan provokativt exponerade motsättningarna hög-låg, vacker-ful, fattig-rik. Är man stadsplanerare får man en obetvinglig lust att försöka ta staden som helhet i besittning. En månad räcker kanske inte, men en bit på vägen skall man väl komma?
3.8. Hi folks… På JFK är det rusning, så det tar en timme att komma igenom – men inga problem med immigrationsmyndigheter. Däremot leder rusningen till att jag trots varningar hittar mig i en icke-gul ”taxi” som efter en vansinnighetskörning längs Queens och Brooklyns smågator småningom för mig till rätt adress, 77 Bleecker St, men till ett litet högre pris (dubbelt – efter kännbar prutning). En snabbkurs i suburban geography och i det andra NYC:s grå ekonomi!
Staden New York består av fem delkommuner, av vilka Manhattan är viktigast men inte störst eller folkrikast. Stadens delkommuner (boroughs) delas in i delområden eller gemenskaper (communities), som i sin tur består av ett antal grannskap (neighborhoods). Alla dessa nivåer har sin betydelse i förvaltning och beslutsfattning: närdemokratin verkar i ett intrikat samspel (eller motspel) mellan offentliga organ, näringsliv och medborgarrörelser. De 339 grannskapen har avgränsats dels på geografiska och historiska grunder, men i hög grad också enligt den etniska och sociala verkligheten.
6.8. Hello. Med en temperatur på 90°F är det dags för strandutflykter. Färjan från Manhattans sydspets för, med Liberty Statue på styrbordssida, till Staten Island, marknadsförd som en grön utopi för trädkramare. Jag hoppar av lokaltåget vid Historic Old Town. Det visar sig vara ett medelklassamhälle med vart grässtrå på egnahemstomtens framsida i exakt ordning och med stjärnbaner inte bara i gaveln och ovanför carporten utan också nedstuckna i blomrabatterna. Bekant från filmer och serier! Men när jag tar bussen tillbaka och stiger av vid Broad Street är det en totalt annorlunda miljö, sliten och med blandad bebyggelse längs gatan – bekant fån western-filmer! Vitt och svart, däremellan latino.
Dagspasset går till Coney Island. Den för hundra år sedan legendariska nöjesparken har deklinerat alltsedan 1960-talet. En developpare har köpt halva nöjesområdet och presenterar nu storstiliga planer – utan känsla och finess. Berg- och dalbanan i trä, som myndigheterna k-märkt, tycks ha rivits under det senaste året. Kvar finns egentligen bara ett akvarium, ett tivoli och en sandstrand, som gott kunde rymma någon miljon solbadare…
Coney Islands historia innehåller många för New Yorks stadsbyggnad typiska drag. Strandparken anlades för att ge den trångbodda miljonbefolkning ett andrum. Robert ”Big Bob the Builder” Moses, 30–60-talens starka man, tolkade stadsförnyelse, urban renewal, som negro removal och lät uppföra storskalig social bostadsproduktion intill området – och ville röja undan nöjesstaden. Finansfamiljen Trump förde omvandlingen vidare och när sedan Mike Bloombergs administration ansökte om olympiska spelen 2012, sågs Coney Island som ett potentiellt idrottscentrum. Och nu skall ett 2000-talets upplevelsecentrum med mondän waterfront-stadsdel utvecklas av privata byggherrar i samråd med stadens administration och lokala organisationer.
6.8. På hemvägen stannar jag i Brooklyns Borough Park, ett ortodoxjudiskt område. På den timslånga strövturen genom området möter jag knappast några andra än svartklädda och huvudtäckta män, kvinnor och barn (rikligt) och hebreisk butiksskyltning. Igen går det inte att urskilja speciella bebyggelsetyper, utan här fanns allt mellan bostads- och affärshus under subway-broarna över slitna standardkvarter och nya förortshöghus till välbärgade townhouses, radhus och villor. Men nog kännner jag mig illa berörd över renlärigheten – det är lätt att föreställa sig hur den påverkat USA:s in- och utrikespolitik, för att inte tala om barnuppfostran…
I Brooklyn, Sunset Park, kan man hitta ett byggnad med inskriptionen ”ALKU” ovanför entrén. Detta är Amerikas första kooperativa bostadshus. Finn Town började byggas 1916. Som mest bodde här fem tusen finländare, tills grannskapet på 1970-talet övertogs av puertoricaner. Att befolkningens sociala och etniska sammansättning så snabbt kan dels växla och dels förenhetligas, beror mycket på bostädernas ägoförhållanden. Hyresbostädernas andel är 2/3 och medlemskap i de kooperativa bostadsföreningarna förutsätter noggrann prövning, där avvikande bakgrund kan stänga ut den presumtiva inflyttaren
7.8. So, what did I learn in town today? Kanske det, att alla bor i little boxes, made of ticky-tacky, and they all look just the same – utom att det förstås är big boxes gäller. Jag riktade nämligen morgonpromenaden österut. Efter East Village följer Alphabet-staden, ett projektområde från 40-50-talen. Stadsdelen kallas också Loisaida, d.v.s. Lower East Side på puertoricanska. Pendeln håller nu på att svänga from blight to bling, från förfall till glitter, och nya trendrestauranger etableras varje vecka.
Mellan East Village och ABC ligger den kvadratiska Tompkins Square-parken. För första gången jag blir lite försiktigare med fotograferingen – parken tycks vara hemvist för knarkare; en polispatrull kommer körande längs parkgången. Men å andra sidan, på nästa parkgång morgongymnastiserar en grupp vietnamesiska kvinnor, så alltför farligt kan det inte vara. Också längs East River har anlagts strandpromenader och -parker, men betydligt anspråkslösare än på solsidan. Det var knappast någon slump att FN-högkvarteret förlades till nordost, medan t.ex. WTC står i sydväst.
Den föregående borgmästaren Rudolph Giuliani (1994-2001) satsade på brottsbekämpning och förbättring av trygghetskänslan. 9/11 lyfte honom upp till vågtoppen och efter sin andra period har han drivit ett framgångsrikt konsultföretag i säkerhetsbranschen. Mike Bloomberg, som senaste november med nöd och näppe valdes för en tredje period, har fortsatt i samma spår och New York har alltsedan 2005 klassificerats som den tryggaste storstaden i USA. Inför valkampanjen satsade Bloomberg på mjuka värden som cykling, parker, elbilar och socialt bostadsbyggande. Broadway har byggts om till gågata kring Times Square enligt den danska arkitekten Jan Gehls recept. Smått överraskande hamnade NYC på sista platsen i en färsk lycklighetsundersökning. Men för all del – sopp- och brödköerna har nu tänjt ut till en längd på 1,3 miljoner människor.
7.8. Dagens huvudprogram är The Bronx. Varifrån namnet? Jo, från The Broncks’ Farm, d.v.s. den svenska bonden Jonas Broncks bondgård på 1630-talet. Av någon orsak är jag beredd på en svart miljö, men man kunde vara i Kingston, Jamaica. Med lite tur hittar jag mitt första mål, ungdomscentret The Point i en Kabelfabriksliknande miljö: ett ambitiöst, konstinriktat stadsförnyelseprojekt. Varken art deco-området jag sökt efter, eller miljökonstprojektet Tree Museum jag av en händelse hittar, visar sig vara värda besväret. Kan man föreställa sig att någon bronxit skulle gripa till mobilen för att höra en dikt tillägnad ett vanligt gatu- eller parkträd? Men hade jag hittat rätt träd, kunde jag ha fått höra stjärnarkitekten Daniels historia – han är tydligen hemma från The Bronx.
Allmänt taget känns det sociala och kulturella klimatet vara liberalt, men ojämlikhet, förslumning och en viss vibrerande aggressivitet möter en ofta utanför Downtown-Midtown-axeln och turistdistrikten. Den mosaikaktiga, huvudsakligen låga bebyggelsen i New York tillåter omflyttning inom den befintliga stadsstrukturen. Områden för gradvis eller total förnyelse räcker för decennier och sekler framåt – och därigenom till hyresnivån relativt sett fördelaktiga områden.
8.8. Hello, take the T-Train! En borough återstod så valet var lätt. Den lokala guideboken rekommenderade att med Metro Card i fickan åka på sightseeing över Queens taklandskap. Tack för tipset, men inte var det precis Paris’ tak eller vindsvåningar. Inga krusiduller om man inte räknar graffiti som dekorationskonst – och det borde man kanske göra, eftersom fenomenet växte fram här. Men överlag har integrationen avancerat sedan 60–70-talen. Så det passar bra att jag besöker The Bronx just den dagen som Ms Sotomayor, där uppvuxen, väljs in högsta domstolen.
7-train’s ändstation Flushing kunde ha varit någonstans i Sydost-Asien; trakten är mera chinatown än China Town och någon skyltning finns knappast på engelska. Main Street lär vara ett av de ekonomiskt och socialt intensivaste områdena efter Manhattan Midtown och Downtown. Flyplanen till La Guardia snuddar vid taken. Det största byggnadskomplexet är ett nytt baseballstadion – Met’s hemmaplan är i Queens, liksom Yank’s är i The Bronx.
När man fördjupar sig i New Yorks stadsutveckling, överraskas man av en hur väsentlig roll idrottsföreningarna spelar – NY Giants, NY Rangers, Brooklyn Dodgers, NY Islanders, NY Knicks och Red Bull NY. Kring dem har bildats omfattande konsortier med förgreningar i både finansvärld och kommunalförvaltning. I de flesta stadsförnyelseprojekt tycks de dyka upp.
9.8. Hello again. Var kan man bäst tillbringa en lördagskväll? Kanske Harlem har liv och rytm? I södra Harlem, i synnerhet invid Central Park, syns strävanden att locka in ny befolkning. En målmedveten gentrifiering, d.v.s. social uppgradering, syns, t.ex. vid kanten av Central Park, men också längs huvudgatorna bygger man ovanpå befintliga 4-5-våningars kvarter lika mycket till. Väster om det egentliga Harlem ligger på en hög kulle Columbia University med kringliggande bebyggelse. Miljön i bostadskvarteren är New England och stämningen akademisk.
Men när man korsar huvudgatan kommer man in i en helt annan värld. I Amsterdam Avenues branta backe stiger hyreskomplexen till 25 våningar. Musiken ekar över mörka gårdar och parker. Huvudgatan 125 St, eller enklare Dr Martin L. King Jr Boulevard löper tvärs över Manhattan. Här syns knappast några tecken på den planerade stadsförnyelsen. Det är en affärsgata med låg bebyggelse och livlig gatumiljö med någon enstaka politisk folkupplysare eller domedagspredikant, men mest normala försäljare – t.ex. alla foton på Michael Jackson till reapriset 1$. Ett gäng på 20–25 adrenalin(?)stinna ynglingar väller fram längs gatan, men annars är det lugnt. Den legendariska Apolloteatern (75 år) visar Dreamgirls … Det enda fashionabla nya affärshuset är H&M med samma kollektion som världen över. Så särskilt spännande är inte Harlem by Night.
Slagordet ”They Say Gentrify – we Say Occupy!” ekar vid ett massmöte i Östra Harlem till förmån för bostadslösa så pass högljutt, att polisavdelningen NYPD handgripligt ingriper. Men tecken på våldsamheter som bilbränder – som rapporteras från Berlin denna heta sommar – syns ändå inte till.
Gentrifieringen, det från 70–80-talen illaberyktade fenomenet, innebär att resurssvaga invånare får överlåta sina hemvana miljöer åt högre samhällsklasser. Den har setts som ett tecken på misslyckad bostadspolitik, ökade motsättningar och orättvisor. Verkligheten kan vara mer mångfacetterad. Färska undersökningar visar att också fattigare kan stanna kvar i området och ta del av stigande servicenivå och miljökvalitet – deras flyttningsbenägenhet är faktiskt mindre än på andra, stagnerade områden.
10.8. I Brooklyn spanar jag förgäves efter miljöer med Paul Auster-stämning. Här uppe på Brooklyn Heights finns de typiska förgårdarna med trappor en halv våning upp (och ner). Temat har en massa variationer, gemensamt är ändå att den egentliga funktionen är att skapa ett avstånd mellan offentlig gatumiljö och privata bostadsrevir på ett positivare sätt än med till exempel någon form av staket. Denna mellanzon används ALDRIG för aktiviteter som utevistelse eller lek och har inte heller några personliga utsmyckningar. Samma gäller ju förorternas gräsmattor framför husen. All utevistelse och annat privatbruk sker alltså på den från gatan osynliga innergården.
P.S. (20.8). Just trappzonens från den coola ”grundregeln” avvikande användningen avslöjar områdets etnicitet. I de barnrika chassid-kvarteren är spåren av vardagens familjeliv många, i Harlem idkar grannarna högljutt samspråk sittande i trapporna, i latinoområdena är entréerna rikligt utsmyckade, med mer fantasi än stil.
Egenskaperna i arkitekturen och stadsbilden är beroende av platsen och tiden för bebyggelsen, snarare än av byggherrarnas och invånarnas egen kultur. Den byggda miljön är bestående, den sociala gemenskapen växlar. Stadsdelens nuvarande status och etniska karaktär kan avläsas i butiker och restauranger, gatukök och skyltning, graffiti och legala väggmålningar. Och förstås i invånarna, deras beteende, klädsel och sysslor.
New York kan kallas mosaikstad. I anglosaxisk stadsplanering är grannskapet den viktigaste enheten, som skall värnas och stärkas. För en tillfällig besökare verkar den etniska differentieringen gagna integration snarare än segregation – det verkar lättare att ta livsmiljön i besittning i en stark lokal gemenskap än i en homogenare socialstruktur.
12.8. Kollar upp aktuella waterfront-projekt i Williamsburg. Utsikten över Midtown med FN ochkEmpire State kan knappast vara bättre, men de nya lyxbostadstornen reser sig mitt i ett möjligast ointressant, strakt trafikerat och nedslitet varvs- och industriområde. När man kör hem i sin SUV borde man alltså blunda, men man är väl här införstådd i de sociala och miljömässiga motsättningarna. I grannskapets inre delar börjar arbetsplatskioskerna annonsera koschermat och mekanikerna i de nedgångna bilverkstäderna bära kipa. Men efter nästa gatukorsning är det plötsligt Puerto Rico som gäller. Trots att samma huvudgata fortsätter obruten, är det knappast någon som korsar revirgränsen.
I New York har 85 stadsdelar klassificerats som etniska, av dem 25 stycken som särskilt starkt etniska. Mest finns sådana områden i Brooklyn och Queens, på Manhattan finns sexton. På de sex mest talade språken – spanska, kinesiska, ryska, koreanska, italienska och fransk kreol – har staden lovat ge offentlig service. Afrikanska stadsdelar är sällsynta och arabiska saknas; den först moskén öppnades så sent som 1991. I klassificeringen har sexuella minoriteter och livsstilssamfund som Hipsters eller Old Folks jämställts med de etniska grupperna. Det går alltså att identifiera också sådana stadsdelar.
25.8. Och till sist huvudsalen i immigrantmottagningscentralen på Ellis Island, där man har möjlighet att i en databas med 25 miljoner namn söka efter anhöriga. Det kändes overkligt att se morfars namn dyka upp. Han anlände med SS Rochambeau från Wien den 2 januari 1924, och genomgick den strikta hälso- och legitimitetskontrollen – det framgår ändå inte om han måste stanna i karantän i de spartanska sovsalarna eller om han fick fortsätta direkt till Manhattan.
Alltsedan självständighetsdeklarationen växte New York jämnt och kraftigt fram till 1930-talets depressionsår, från 50 000 till 7,5 miljoner invånare. Invandrarna har kommit i vågor. Före 1890 kom huvudparten från Väst- och följande våg från Öst- och Sydeuropa. Hundratusentals immigranter kom över Ellis Island (1892–1924) och bosatte sig på Lower East Side, som blev ett av världens genom tiderna tätast befolkade områden och en verklig etnisk smältdegel. Den första stora afroamerikanska flyttvågen till de nordliga städerna inföll på 1910–30-talen, varvid den europeiskättade bosättningen drog sig ur Harlem.
För dem som är intresserade av immigranternas historia erbjuder Hyresgästmuseet, Tenement Museum på adressen 108 Orchard St, en bra bokhandel samt guidade turer i bevarade invandrarbostäder. Men de är ändå långt ifrån den misär som den danskfödda banbrytaren inom fotojournalismen, Jakob Riis, beskriver i sitt reportage How the Other Half Lives (1890). Se www.authentichistory.com/1865-1897/progressive/riis/index.html).
En månad räckte förstås inte till. Men också en liten äppelbit ger kunskap – syndfull eller inte.
Staffan Lodenius
