Kiasma både lyckas och misslyckas med utställningen”Uppgjort i förväg”. De engagerande verken skapar upplevelser som bryter mot tanken om vad ett konstmuseum är och borde vara men de flesta gör det inte.
Kiasmas utställning ”Uppgjort i förväg” lovar museibesökaren en chans att fundera kring vad det betyder om något är uppgjort i förväg. Är det förutbestämt, fixat eller iscensatt? Och vad är då motsatsen? Oarrangerat, äkta, naturligt? Utställningen presenterar 41 konstnärers verk från samlingarna och händelsen står i fokus, både i de utvalda verken i sig och i besökarens möte med dem.
Det första som möter mig är Hilda Kozáris verk ”Luft. Doften av Helsingfors, Budapest och Paris” (2003). Tre akrylbubblor hänger från taket. För att få ta del av mer måste jag gå in i bubblorna. I dem kan man inte bara se utan också lukta och höra intryck från städerna. I Paris möts jag av en stark doft, blommor. Nästan som när man går förbi någon med mycket parfym. Videoprojiceringen flyger förbi mina ögon och jag försöker se vad som visas, men bländas av ett gult ljus. Instinktivt lyfter jag upp handen till pannan och önskar att jag hade solglasögon. Samtidigt ser jag hur ljuset blir solen i projiceringen. Solen ligger lågt på himlen. I Budapest skiner inte solen. Där doftar det våt asfalt, sommarregn. Helsingfors i sin tur doftar fräscht. Det är vår. Kozáris installation är en bra början på en utställning som vill engagera besökaren.
Jag fortsätter genom utställningen och möts av målningar, fotografier, videoverk och andra installationer. Jag är lite besviken. De utvalda verken fokuserar i och för sig på händelser, men de engagerar inte besökaren på samma sätt som akrylbubblorna. I Elina Merenmies teckningar och Anna Retulainens målning lyfts konstnären fram. De är definitivt närvarande i sina verk fast de inte syns i dem så som Eeva-Mari Haikala syns i sitt verk ”Mist” (2009) eller Antti Laitinen i ”It’s My Island” (2007). Maija Mikkonens kortfilm ”99 år av mitt liv” (2003) berättar historien om en kvinna från hennes födsel till hennes 99:e levnadsår. Varje år sammanfattas i tre meningar. När man ser på filmen märker man hur gemensamma drag i kvinnors liv och det kollektiva minnet lyfts fram, och de händelser som jag identifierar mig med i filmen framträder mer än de andra.
Johanna Lecklin ger i sin tur utrymme för andras händelser i ”Story Café” (2004). Grundidén är: berätta en historia, få en kopp kaffe. Lecklin har drivit café och bandat in berättelserna i flera europeiska städer. På utställningen kan man i vardagsrumsmiljö ta del av de här berättelserna. Man kan också dela med sig av sina egna berättelser när Lecklin driver café framför Kiasma i början av april.
abstrakta världar
Utställningens sista verk är det som enligt kuratorerna varit utgångspunkten till helheten. Jacob Dahlgren har hittat inspirationen till ”The Wonderful World of Abstraction” (2009) i en skämtteckning, där åskådaren försvann i ränderna på en målning. Dahlgren beslöt sig för att göra detta möjligt i verkligheten. På avstånd ser verket ut som en abstrakt målning, men när jag kommer närmare ser jag att det är färggranna band som hänger ner från ett galler. Tillsammans med andra museibesökare dyker jag in i havet av band och känner hur de omringar mig och försöker hålla mig inne i verket. En del av banden lägger sig kring min hals och under ett kort ögonblick känner jag av paniken. När jag väl kommer till andra sidan krockar jag nästan med en annan besökare och vi börjar båda skratta.
Kiasma både lyckas och misslyckas med ”Uppgjort i förväg”. De engagerande verken skapar små upplevelser som bryter mot tanken om vad ett konstmuseum är och borde vara. Kommunikation med andra besökare och skratt är inte vanligt, men t.ex. Dahlgrens verk skapar detta. Samtidigt engagerar största delen av de utvalda verken museibesökaren enbart på ett tankeplan, vilket jag ser som det traditionella sättet att engagera. Man är åskådare istället för att vara medverkande eller del av konstverket. Jag hoppas att det utlovade programmet i samband med utställningen ger besökarna fler möjligheter att delta på ett aktivt sätt.
Uppgjort i förväg på Kiasma till 20.2.2011.
Johanna Lecklins Story Café
framför Kiasma 6-11.4.2010, tis 14-17, ons-fre 14-18, lör-sön 12-16.
Riikka Wallin
