Politiker, deltagare i nätdiskussioner och myndigheter är de synligaste aktörerna i invandringsdiskussionen. De som starkast berörs syns sällan. I den nyutkomna antologin ”En ole rasisti, mutta …” får alla parter komma till tals.

Invandringskritik, rasism, media och politik diskuteras i antologin En ole rasisti, mutta …  redigerad av Suvi Keskinen, Anna Rastas och Salla Tuori. Boken behandlar den aktuella invandringsdiskussionen som nu pågår i Finland och lyfter fram olika synvinklar på ämnet. De nitton författare som medverkat i boken är såväl forskare i mångkulturalism, media och rasism som experter på olika områden med erfarenhet av flykting- och invandrararbete.

Boken presenterar en bred skala av relevanta vetenskapliga perspektiv på det finska mångkulturella samhället men lyfter också fram analyser som är baserade på personliga erfarenheter av invandrarskap och rasism. Trots att En ole rasisti, mutta… ger läsaren inblick i relevant forskning är boken ändå främst ett ställningstagande för tolerans och saklig diskussion och ett upprop mot diskriminering och rasism. Författarna opponerar sig mot den allt mera generaliserande invandringskritiska diskussionen genom att försöka synliggöra olika mekanismer inom politik, media och allmän identitetsuppfattning som skapar gruppindelning och främlingskap i samhället.

En ole rasisti, mutta … är indelad i fyra teman: invandringsdiskussionen och dess följder, medias roll i skapandet av Finlands toleransklimat, rasism och invandrarskapets kontexter samt sakkunskapen inom arbetet med invandrare. Delarna består av några korta artiklar där ämnet presenteras ur olika synvinklar. För att ge en så mångsidig bild som möjligt har både forskare och de som själva direkt påverkas av invandringsdiskussionen, nämligen s.k. invandrare eller sådana som tillskrivs invandraridentitet, fått ordet.

Författarnas personliga berättelser och ställningstaganden ges gott om utrymme i boken. Även om objektivitetskraven kanske inte uppfylls i alla artiklar är boken ändå framför allt en kritisk granskning av de olika faktorerna förknippade med den invandringsdiskussion som pågår på olika plan i det finska samhället just nu. Sociologerna Suvi Keskinens och Anna Rastas artiklar presenterar centrala kritiska ståndpunkter som pekar på några av bristerna i samhällsdebatten.

Keskinen analyserar politiseringen av den här formens diskussioner och de olika deltagande aktörernas uttalanden och synpunkter. Hon framhåller att diskussionen fick en helt ny agenda hösten 2008 då det så kallade invandringskritiska perspektivet blev rumsrent. Diskussionsinläggen har sedan dess ofta varit problemcentrerade: invandrare och flyktingar sägs strömma in i landet och utgöra ett verkligt hot mot vårt samhälle. Keskinen påminner om att diskussionen inte utvecklas av sig själv utan bildas utgående från de val som deltagarna gör. De som deltar i diskussionen är alltså också ansvariga för det diskussionsklimat som bildas.

Förnekad rasism

Anna Rastas fortsätter på samma linje och lyfter i sin tur fram två huvudsakliga perspektiv på förnekandet av rasism i den offentliga diskussionen. Rastas framhåller att oförmågan att identifiera rasismens olika former är uppenbar. Dessutom gör begreppets olika ämnesbundna definitioner det ytterligare svårare att urskilja rasism i de invandringskritiska diskussionerna. Ofta använder man sig av den juridiska definitionen av rasism. Man måste ändå minnas att brott med rasistiska drag enbart är en av rasismens många uttrycksformer.

Rastas och Keskinen lyfter fram en intressant benägenhet inom finsk politik: rasism är något som diskuteras enbart när man vill förneka att man gjort sig skyldig till det. Sannfinländarnas Jussi Halla-aho nämns upprepade gånger som ett praktexempel på en politiker som uttalar sig klart rasistiskt men ändå vägrar att bli kallad rasist. Det som gör att dold rasism kan påverka en större publik är ändå inte populistiska uttalanden som görs av små ytterlighetsgrupper, utan framför allt ledande politikers kommentarer. Keskinen nämner bl.a. några av Jyrki Katainens och Matti Vanhanens politiska inlägg som innehåller klart främlingsfientliga drag.

Medias och politikers roll som förmedlare av främlingsfientliga bilder och hur dessa påverkar den allmänna diskussionen är den mest centrala frågeställningen i boken och behandlas på olika sätt av författarna. Journalistikforskaren Pentti Raittila har undersökt förändringar inom media och diskuterar tudelningen i skildrandet av invandrare. Karina Horsti, som forskar i etniska relationer, tangerar samma ämne och framhåller i sin artikel att media klart kategoriserar asylsökare antingen som hot eller offer, en mångsidigare bild ges sällan. Flyktingjuristen Husein Muhammed diskuterar i sin artikel den avhumaniserade beskrivningen av de så kallade ankarbarnen och hur den har uppstått i media. Boken presenterar också mera subjektiva synvinklar. Said Aden, socionom inom Helsingfors socialverk och ordförande för Suomen Somaliliitto, diskuterar somaliernas ställning i Finland och huruvida flyktingstämpeln är evig eller inte.

Samhällets tudelning

Bokens tredje del behandlar ett mycket intressant tema: här ifrågasätts de roller vi allt för ofta tar för givna, nämligen invandrarskapet och finländskheten. Vad innebär egentligen de här polariserande kategoriseringarna och vem är det som inkluderas och vem utesluts? Kaisla Löyttyjärvi, som både jobbat som skådespelare och medverkat i olika projekt för invandrare, berättar om hur hon alltid har varit tvungen att förklara sitt ursprung och aldrig har blivit accepterad som fullvärdig medlem av den homogena finländska ”vi-gruppen”. Författarna frågar vem det är som överhuvudtaget gagnas av den här tudelningen.

Politiker, deltagare i nätdiskussioner och myndigheter är de synligaste aktörerna i invandringsdiskussionen. De som starkast berörs syns sällan. I den här boken har man velat motarbeta den allmänna tendensen och därför avsiktligt blandat experter från olika områden. Resultatet är en bred och mångsidig presentation av olika komponenter som ingår i den finska invandringsdiskussionen. Svagheten med boken är inte att forskning blandas med personliga skildringar och organisationsverksammas berättelser, utan att mycket stora teman har getts jämförelsevis litet utrymme. Artiklarna hinner inte riktigt komma igång förrän de redan avslutas. Introduktionerna till artiklarna är dessutom ganska likartade vilket innebär att läsaren blir tvungen att repetera samma sak flera gånger. Orsaken till att man har valt att presentera flera korta artiklar, istället för några längre, beror kanske på att man velat ge ett så brett perspektiv som möjligt. De forskningsbaserade artiklarna dominerar inte utan varje författare har ungefär lika stort utrymme, vilket också stöder bokens omfattande och mångsidiga karaktär.

Boken är inte riktad till dem som redan är insatta i ämnet utan har snarare som uppgift att tilltala en bredare publik. Titeln kan uppfattas provocerande och man försöker nå sådana läsare som vanligtvis kanske inte skulle fastna för den här typens litteratur. Boken är både lättläst och relativt tunn vilket också gör den lockande. En ole rasisti, mutta … ger garanterat läsaren en tankeställare eller två, och även om den inte presenterar något revolutionerande nytt inom forskningsområdet, så bidrar boken definitivt till att öppna läsarens ögon för de dolda faktorer som skapar vår uppfattning om främlingskap, invandrare och flyktingar. I en tid som denna, när främlingsfientligheten och invandringsmotståndet verkar ha ökat explosionsartat, finns det verkligen behov av böcker som den här.

En ole rasist, mutta … Maahanmuutosta, monikulttuurisuudesta ja kritiikistä. Redaktörer: Keskinen Suvi, Rastas Anna & Tuori Salla. Vastapaino, 2009.

Nora Blomqvist-Abdi