Martin Enckell anländer en kvart försenad till vårt möte en vardagseftermiddag i augusti. Det beror på skolstarten. Den Finlandiaprisnominerade författaren och översättaren av finsk och isländsk poesi har fått jobb som skolgångsbiträde i en specialklass i Zacharias Topeliusskolan.

– Som frilansande översättare av skönlitteratur är man ständigt underbetald. Någonstans finns det pengar som seglar av och an men de når inte översättaren. Jag anmälde mig till slut som arbetslös när det hade hänt för många gånger att påbörjade projekt gått i stöpet. Tidsfristerna man förväntas möta är också ofta helt orealistiska, berättar Enckell. Han tycker om att översätta – det är ett utmärkt sätt att utveckla det egna språket och lära känna nya författare – men även en poet behöver bröd på bordet.

När den senaste diktsamlingen, under ett ramsvart hjärta, kom ut i fjol hade det gått tretton år sedan sist. En tidsperiod som sammanfaller ganska exakt med åldern på Enckells äldsta barn. Skrivpausen handlar om prioriteringar och om vilken roll litteraturen har; Enckell har aldrig gett den ett egenvärde och det är inte uteslutande den som bär hans identitet – inte ens efter närmare tio böcker under tre decennier.

Att använda litteraturen som forum för att utrycka sig själv är i alla fall något av en arvssynd: farföräldrarna, fadern och många andra släktingar är skribenter eller konstnärer.
– Det är lätt hänt att man tyr sig till det man vuxit upp med. Att formulera sig i skrift är bara en av många metoder att hålla kaos på avstånd. Det finns alldeles säkert bättre sätt att bli lugn och harmonisk, som att hugga ved eller snickra, säger Enckell som ser synnerligen lugn och harmonisk ut med sin kaffekopp och cigarett vid cafébordet i skuggan av träden.

Extrema känslor
Att skapa struktur där den saknas och finna en formulering på saker som inte kan formuleras; det är vad skrivandet betyder för Martin Enckell. Och får man dessutom ner tillvarons glipor av ljus på papper kan de inte försvinna. Trots ljusglimtarna är Enckells lyrik ofta övervägande mörk; ja, rentav ramsvart, som i den senaste samlingen.
– Det mörka får oundvikligen slagsida. Livet är visserligen kaotiskt, men inte i den grad som dikterna ger intryck av. Det är när det blir extremt på kaos- och mörkerfronten som något vill komma ut och då tenderar resultatet att bli mer dramatiskt än verkligheten. Det här gäller samtliga konstformer.

Enckells ord har kallats bekännelselyrik. Han säger att skrivandet i sig i alla fall inte är smärtsamt utan snarare en skön avlastning. Via litteraturen har Enckell hittat kanalerna för att bearbeta många oförutsedda fenomen och tillkortakommanden som hör livet till. Trots inslag av bekännelse i Enckells texter, ska man akta sig för att göra det klassiska misstaget och utgå ifrån att diktjaget är författarens eget jag.
– För att visualisera en känsla kryper jag under huden på reella, fiktiva eller halvt fiktiva gestalter. I den senaste samlingen handlade det visserligen ofta om egna känslor, men inte enbart.
Enckell medger att starka känslor kan bli som droger: man kan bli beroende av hela paletten, från hat och kärlek till melankoli.
– Det är vilsamt när de starkaste känslorna lyser med sin frånvaro, säger han.
Efter flera verk utgivna på ett stort helsingforsiskt förlag står det PQR på den senaste samlingen. Det åländska förlaget PQR känns rätt och hemvant för Enckell som tillbringar en stor del av sin tid på ett utskärs torp på en släktägd nordåländsk ö. Bakom utgivningen ligger dock de första lektörernas respons på manuset: dikterna håller inte, skriv en roman på temat i stället. Kritikerna skulle visa sig vara av annan åsikt.

I bakfickan har Enckell också det egna bokförlaget Kain som kan tas fram vid behov. Förlaget är vad som finns kvar av den kortlivande men ampra anarkisttidskriften Fågel Fenix (1975-77) och poesigruppen Kain, som förutom Enckell bestod av Joakim Groth, Kjell Lindblad och Thomas Wulff.

Verklighetsflykt
Medan sensommarkvällen får något kyligt i sig talar Martin Enckell med lågmäld röst om människans behov av att ta paus från verkligheten ibland; om den stora vantrivsel som kan skönjas i vår kultur där alla rusar; om hur vissa frågor är sådana som man gör bäst i att inte kräva svar på; och om vikten av att ha vänner som kan ruska om en, om man till exempel löper risk att bli melankoliberoende.
Kontrasten mellan hans lugna och harmoniska framtoning och de stormar och Stora Frågor han talar om är slående. Men snarare än om självmotsägelse, vittnar det om vad man osökt vill kalla självinsikt. Och det, å sin sida, är den bästa kompassen.
På tal om verklighetsflykt – flykt från sig själv och sitt liv är något som han också skrivit om – säger Enckell att det inte ska uppfattas som något uteslutande negativt.
– Det är helt berättigat och mycket hälsosamt att brejka ibland och ta avstånd. Perspektivförskjutning ger nya tankar. Alltid behöver man inte resa bort för att ta paus. Det viktiga är att man inte inbillar sig att man kan lämna svåra saker bakom sig genom att försvinna långt bort.
Enckells poesi har sagts ha något barockt, otidsenligt, över sig. Det skriver han gärna under och tar även i övrigt avstånd från samtiden. Enckell bor, efter sommaren på Åland, ute på en kolonilott i Brunakärr så länge vädret tillåter. Han kritiserar de krav som i dag riktas mot allt och alla. Att allt ska ske i realtid.
– En speedad existens är vår tillvaros pest. Andra tider har haft andra problem. Historien bjuder i alla fall på överraskningar och mycket kommer att komma som en blixt från en klar himmel, säger Enckell med en ton som gör att man tror honom.

Sonja Mäkelä