Samma angelägenheter som Anders Olsson har ägnat sig åt som kritiker och forskare kommer också till uttryck i hans poesi: fragmentet, förtätningen och mångtydigheten.
Anders Olsson är förmodligen mest känd som kritiker och litteraturforskare, med uppmärksammade verk om Gunnar Ekelöf, Vilhelm Ekelund och Gunnar Björling på sin meritlista. Tillsammans med bland andra Horace Engdahl och Stig Larsson ingick han i den ursprungliga redaktionen för tidskriften Kris, som bidrog till att introducera poststrukturalismen på svenskt språkområde och därigenom signalerade övergången till ett nytt kulturklimat i början av 80-talet.
Olsson debuterade som poet 1984 med Dagar, aska och gav under 80- och 90-talen ut ytterligare fem diktsamlingar. Efter haikusamlingen Ett mått av lycka (1998) inleddes en lång poetisk tystnad som nu bryts i och med publiceringen av Men så oändligt lätt att svara dig.
Under denna tolvåriga ”mellanperiod” har Olsson gett ut de ambitiösa studierna Läsningar av Intet (2000) och Skillnadens konst (2006), han har utnämnts till professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och han blev för två år sedan invald i Svenska Akademien. Det sistnämnda är ett bevis så gott som något på att den starkt textfokuserade och cerebrala litteratursyn som förknippas med Olsson och hans kolleger i Kris numera finner acceptans också i kulturens finaste rum.
Någonting annat var heller inte att vänta. Den definitiva vändpunkten var Horace Engdahls inval i Akademien 1997. Men det fanns en tid då både Olssons och Engdahls texter betraktades med skepsis och till och med sågs som provokativa, dels genom att de avvek från den dominerande litteraturkritiska diskursen och dels genom det långt drivna spekulativa elementet i den litterära analysen.
Samma angelägenheter som Olsson har ägnat sig åt som kritiker och forskare kommer också till uttryck i hans poesi: fragmentet, förtätningen och mångtydigheten. Över det mesta vilar ett estetiskt filtrerat vemod. Det var knappast någon tillfällighet att Olsson tillsammans med Daniel Birnbaum gav ut Den andra födan (1992), en essäbok som begrundade det tematiska komplexet ”melankoli och kannibalism” ur skiftande synvinklar.
Retoriken och tonfallet i just den boken har inte åldrats speciellt väl. Ett liknande intryck kan man bitvis få av en diktsamling som Solstämma från 1991, där de obligatoriska hermetiska kulturreferenserna kombineras med orfisk högstämdhet, men det finns också en lyrisk fokusering och språklig effektfullhet. När jag återvänder till samlingen landar jag i en känsla av ambivalens som nästan alltid åtföljer min läsning av Olssons poesi.
Något som överraskar i Olssons nya dikter är den större tillgängligheten. De intertextuella finesserna är mindre påträngande och här finns också dikter som fungerar som relativt konventionell centrallyrik. Platser och minnen blir ingångar i det poetiska uttrycket, exempelvis i ”våren på krumme strasse”, där diktjaget bevittnar vårens ankomst, ”forsytian blommar/vitsippan blommar”, och på samma gång reflekterar över tidens gång och historiens spår och sår: ”där inne på gården sköts benno ohnesorg/den andra juni 1967”.
Också den luftiga och ljusmättade öppningsdikten utgår från en platsangivelse ”också du har varit i den skimrande neapelbukten”. Det betonade pronomenet kan föranleda en att undra över vem det är som tilltalas, ett specifikt du eller läsaren i allmänhet? Och vad är det man förutsätts vara delaktig av, en turistisk erfarenhet, en bildningstradition eller en epifani? Det finns sociologiska mikrofriktioner i sådana formuleringar. Vad krävs av läsaren för att han ska uppleva att han omfattas av påståendet, befinner sig inom dess tänkta verkningskrets?
Kulturdialogen förblir en central del av Olssons poesi; i en dikt gästspelar Rilkes vita furstinna, i en annan skapas en ekfras över Rembrandts målning ”Slaktad oxe”, utan att konstnärens namn nämns, kanske för att sådan kunskap ses som en självklarhet i sammanhanget. Den klassicistiska utflykten ”Polykrite”, en kommenterar till en grekisk legend, är en omarbetad version av en dikt som Olsson publicerade första gången 1992.
Den mest laddade och omedelbart berörande texten är den elegiska långdikt som gett boken dess namn och som tillägnas ett tragiskt livsöde. Här får Olssons språk en etsande kvalitet utan att känslan för dess inre spänningar går förlorad. Den sista raden i varje strof blir inledningsrad i den följande, en rytmiserande stamning som understryker det ohanterliga i situationen. Här följer de sista två stroferna:
där färgen täcker allt i vågor
också när du skjuter med hagelbössa
på grannarna på balkongen
när du i natten rusar ut barfota
förföljd av en kniv
alltid blottad på avsikter
vidöppen som en leråker
vidöppen som en leråker
som aldrig ska bära några skördar
du är skyldig för dig och skyldig
för alla, förlorad och förlorad
igen, evinnerligen
vem skulle försvara dig
men så oändligt lätt att svara dig
Ralf Andtbacka
