David Mamet och skådespelarens anti-metod

Skådespelaren behöver en stark röst, en god diktion, en smidig kropp och en rudimentär förståelse av pjäsen. Den amerikanske teatermannen David Mamet uttrycker en stor respekt för skådespelaryrket men hans ”sanningar” ska tas med en nypa salt, skriver skådespelaren och journalisten Alfons Röblom.

Det pågår ständigt ett sökande efter ”universallösningen” för hur man gör bra teater. Det har redan skrivits hyllmil med böcker om metoder och anti-metoder, Stansislavskij, Brecht och you name it. Nu har turen kommit till författaren och regissören David Mamet.

Sant och falskt – Kätteri och sunt förnuft för skådespelaren sällar sig till raden ”så-borde-en-skådespelare-funka-böcker”. På ett ganska nitiskt och ironiskt sätt vill David Mamet slå hål på myter och illusioner om skådespelarkonsten och -yrket.

Det märks att Mamet är irriterad. Att han byggt upp en frustration under decennier av teaterarbete. Han skräder inte orden. Enligt Mamet är till exempel Stanislavskijs ”metod”, och de tekniker och skolor som härstammar ur den, nonsens. Metoder är något som välbärgade hobbyskådespelare kan ägna tid åt att fundera på. De riktiga skådespelarna vet vad allt egentligen handlar om: att följa sitt manus och roa publiken. Typ.

Pulitzer Price-vinnaren David Mamet har filmer som Wag the Dog och The Postman always Rings Twice på sin meritlista. Utöver det har han skrivit och regisserat ett stort antal uppmärksammade pjäser, ofta på egna Atlantic Theatre Company i New York. Och det märks att han har en författares perspektiv. Mamet lägger stor vikt vid manuset. Manuset är navet som föreställningen snurrar kring. Skådespelarens jobb är att framföra detta manus, så enkelt som möjligt och utan att trampa i emotionella lergropar:

”Skådespelaren är på scenen för att förmedla pjäsen till publiken. Det är A och O i hans eller hennes arbete. För detta behöver skådespelaren en stark röst, en god diktion, en smidig och välproportionerad kropp samt en rudimentär förståelse av pjäsen.”

Enkelt och definitivt.

Textvurm

Jag kan förstå den synen. Men samtidigt känner jag ett starkt trots. Kanske är det lite nitiska ”sanningshamrandet” som ger mig lust att gå i svaromål: Teaterns uppgift är ju att vara ögonblickets konst. Magin ligger i det som sker mellan människorna, i salongen, på scenen, och i gränslandet där emellan; i att det som händer, händer här och nu.

Men det som sker i ögonblicket är inte alltid textförankrat, har inte alltid med litteratur att göra och är därmed inte författarens förtjänst! I vissa ”talking heads”-föreställningar, där texten är det viktigaste, märker man att regissören har suttit med manuset mellan sig och skådespelarna långt in i repetitionsprocessen och knappt noterat vad som skett på scenen. Om en föreställning är bra ska man kunna trycka på en mute-knapp eller lägga in öronproppar och ändå få en upplevelse. Om jag håller för öronen, och det enda jag lägger märke till är två skådespelare som sitter och pratar, kunde jag lika gärna ha köpt manuset och läst det i min hängmatta. Det kan låta hårt, men jag tar chansen att ge en känga i arslet på den textcentrerade hovteatertraditionen. Detta om Mamets textvurm.

Skita meloner

Ett problem som uppstår när man försöker slå fast teaterns ”sanningar” i granit är att teater, som all annan konst, är oerhört subjektiv på alla nivåer. Det som fungerar för skådespelare A, kanske inte gör det för skådespelare B. I publiken gillar fröken A en föreställning som herr B tycker att är det värsta han har sett. En månad senare ser de samma föreställning på nytt och tycker lika men tvärtom. Därför ska man ta definitiva sanningar med en nypa salt.

David Mamet är definitiv. Han anser bland annat att institutionella teaterutbildningar är ”skadliga”, därför att de hämmar och skrämmer mera än de uppmanar till mod. Enligt honom lär man sig skådespeleri bäst på scenen, i skarpt läge. Annars finns det en risk att man gör akademisk teater som funkar i teorin men inte i praktiken. Han använder metaforen att det inte räcker med att bara vilja simma över Engelska kanalen. Förr eller senare måste man ner i vattnet också.

En av David Mamets käpphästar är att skådespelaren måste söka enkla och praktiska lösningar som för handlingen framåt. Han slår kraftigt ner mot idén om att använda känslor som lockas fram ur skådespelarens eget känsloskafferi, vilket han ser som egocentriskt och fullständigt ointressant. Samma sak gäller sökandet efter ”karaktärens liv”. Mamet menar att det inte finns någon karaktär. Det som finns är texten och skådespelaren som står på scenen i all sin mänskliga osäkerhet, och det är det som är intressant. Att då fokusera på inre bilder och emotionella minnen gör att skådespelaren sluter sig i sig själv, vilket enligt Mamet är helt ointressant. Där är jag ju böjd att hålla med honom: det finns inget som är så ointressant som en skådis som står och processar på scenen, ”skiter meloner”.

På så vis är Mamets resonemang befriande. Våga vara dig själv, med alla dina fel och brister. Det är det som publiken finner intressant.

Amerikansk teater

David Mamet är amerikan, och det märks. Han talar väldigt mycket om att vara skådespelare i USA. Om att träffa agenter och producenter, om hur det är att gå på auditioner, och om inställningen till framgång. Han för starkt fram åsikten om att skådespelarens uppgift är att vara publiken till lags, att roa dem och, främst av allt, locka dem till teatern. Här snuddar Mamet också vid ett klassresonemang. Skådespelaren ”från gatan”, arbetaren som måste kämpa för brödfödan, vet instinktivt vad teater handlar om och repeterar in en föreställning ”på tre veckor”. Stanislavskij och andra borgare med ekonomisk trygghet, kan lägga oändlig tid på att flumma runt med metoder och finlir.

Det är intressant att läsa, men den amerikanska teaterverklighet Mamet beskriver är samtidigt ganska annorlunda än den nordiska. Naturligtvis vill vi också få publik till våra föreställningar, men teaterhusen står och faller sällan med att salongen är full hela tiden. Rent konstnärligt kan man ju heller inte mäta framgång i publikantal. Och en teaterföreställning behöver inte vara bra bara för att den är slutsåld hela tiden. Det var säkert många som köpte biljett till I väntan på Godot på Stockholms stadsteater bara för att få se Mikael Persbrandt i plommonstop. Kanske lämnar vårt nordiska system med statliga understöd och liknande större utrymme för teaterforskande och annat ”nonsens”: Tack och lov för det!

Trots det ibland hånfulla och ironiska språket, och de tidvis hårda och kantiga jämförelserna, genomsyras boken av en stor respekt. Mamet lever för teatern och han älskar sina skådespelare. Boken ska ses som ett slags sammanfattning över hans reflektioner och erfarenheter. Det är intressant att ta del av och skulle kunna vara ett inlägg i en
teaterkonstdiskussion. Men så mycket närmare den omöjliga ”sanningen” kommer den inte. Och varför ska det alltid vara målet?

Alfons Röblom

David Mamet: Sant och falskt – Kätteri och sunt förnuft för skådespelaren, Gidlunds 2010.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *