Ser på en dokumentär om Einsatzkommando medan jag väntar på den eviga semestern. Har sett dessa bilder förut och tänker att man nog inte blir en bättre varelse av att se dem igen. Ändlösa rader av lik varvade med stockar, högar av kläder, mänskor som gör sin insats. Men sedan kommer en gammal snutt i färg filmad av en ung tysk soldat. Man ser en liten galge i vilken den unge soldatens gamla mjukisdjur dinglar medan ett par händer krafsar ihop ett litet bål under dem och tänder på. Kameran fokuserar på elden som dansande växer i styrka. Så småningom börjar vovvarna ryka, deras konstgjorda pälsar bubblar och smälter tills snarorna brinner av och de faller ner i elden tripp trapp trull. Undrar vad som gick åt den unge soldaten och vad det var han ville säga mig med sin korta stump. Eller visar han bara långfingret?
Minns sedan en annan filmsekvens på ett museum för modern konst. Jag sitter i en bekväm fåtölj och stirrar på ett vardagsrum som långsamt fattar eld. Saker börjar ryka, bubbla och smälta tills lågorna plötsligt slår ut. Det sprakar och har sig men det känns på nåt sätt oerhört rogivande att se ett hem brinna ner i realtid, fast elden ganska snabbt avslöjar att det bara är en kuliss bakom vilket naturen med sina skogar, sina fåglar och sin himmel så småningom träder fram i gryningsljus.
När jag kommer ut ur museet är det redan mörkt. De som saknar identitet har redan hunnit rulla ut sina madrasser i gränder och nischer, till och med under det moderna museets funktionella utsprång, metallbalkar och VVS-installationer. De dyker upp överallt med sina madrasser, rullar ut dem och somnar till slut inför mina ögon och man undrar vad de drömmer om. Om de skitiga liggunderlagen möjligtvis förvandlas till flygande madrasser om nätterna?
När det blir kallare fylls metrostationerna med dödströtta kroppar. Det luktar urin och jag skuttar över de fuktigaste fläckarna i passagerna. Ändå tycker jag att urinlukten fastnar, om inte på kläderna så i näsan. Den hänger kvar och kryddar skaldjuren med sin sträva arom.
Den andre konstnären filmar sig när han häller bensin på sin sponsrade flygel och tuttar på. Jag studerar texturen i de stelnade bubblorna på lackeringen, de grinande tangenterna, de förkolnade resterna. I en annan sekvens slår han sönder ett hem med slägga, knivhugger fåtöljerna, skär upp dem som slaktkroppar medan jag betraktar de konserverade resterna av förödelsen.
Jag vet inte vart jag är på väg, lär mig aldrig den här stan, fast det spelar inte så stor roll. I de mer sällan städade kvarteren funderar jag på att köpa en orange bröllopskostym för 99 spänn som jag fyndar i ett skyltfönster, men kommer fram till att det antagligen får bli till en annan gång.
Till slut hittar jag ett hem som brunnit ned på riktigt. Hela det sjabbiga lösöret från det igensotade källarhålet är utslängt på gatan, inklusive en halvsmulten, svartbubblig skumgummimadrass utan lakan på vilken nån antagligen dragit sitt sista halsbloss.
På hotellrummet tvättar jag händerna tills huden spricker, men lukten går inte bort. Ligger sedan sömnlös och tänker på förfäderna som lämnade sina familjer vind för våg för att lasta guano i Iquique. Så att jorden skulle bära frukt.
Janco Karlsson
