Illustration: Christian Aarnio

På det nya årets första dag vräker snön ner utanför köksfönstret, pådriven av en elak vind, emellanåt är snödrevet så tätt att jag knappt ser vindstruten på Akademiska sjukhusets helikopterplattform ett par hundra meter bort. Jag hade egentligen tänkt ge mig ut och leta nyårsfåglar, men tar busvädret som förevändning för att lägga mig på soffan och läsa ut den italienska författaren och journalisten Curzio Malapartes lika fasansfulla som suggestiva krigsskildring Kaputt från år 1944.


Radion står på, med ett halvt öra lyssnar jag till nyheterna. Ett av inslagen handlar om de fyra män som sitter anhållna i Köpenhamn och Stockholm, misstänkta för att ha planerat ett attentat mot tidningen Jyllands-Postens redaktion. Reportern intervjuar en företrädare för en svensk muslimsk organisation, som naturligtvis förklarar att han tar avstånd från våld och religiös extremism och försvarar det öppna och demokratiska samhället. Boken blir liggande uppslagen på mitt bröst medan jag grunnar på det jag nyss hörde.

Det är ingenting märkligt med att denne välartikulerade svenske muslim tar avstånd från fundamentalister och självmordsbombare. Det gör alla vettiga människor, oavsett tro och härstamning. Men varför, undrar jag, ska just muslimer avkrävas avståndstaganden och lojalitetsförklaringar till demokratin när några av allt att döma djupt psykiskt störda unga män grips för föregivna attentatsplaner – eller när en lika störd ung man av misstag spränger sig själv i luften i Stockholms innerstad när han av allt att döma försökte iscensätta ett blodigt självmordsattentat.

Jag försöker ingalunda förringa islamistisk terror, och vi vet nu att det finns människor i Sverige och Danmark som umgåtts med planer på att döda och skada i guds namn. Att många av dessa presumtiva självmordsbombare och wannabe-terrorister är psykfall, tämligen klumpiga och tycks agera på egen hand utgör ingen ursäkt – attentatsmannen i Stockholm antas ha varit på väg till Centralen när en av rörbomberna han bar i ett bälte om midjan briserade i förtid och dödade honom. Själv hade jag planerat att åka till Stockholm på eftermiddagen den 11 december och kunde alltså mycket väl ha hamnat mitt i ett blodbad, om självmordsbombaren lyckats i sitt förmodade uppsåt. Nu blev min Stockholmsresa inte av, men tanken på vad som kunde ha hänt inger onekligen ett visst obehag.

Det är begripligt att den gångna julhelgens båda terrorincidenter gör människor rädda. Men risken att dö eller skadas i ett självmordsattentat här i Norden är fortfarande försvinnande liten. Av allt att döma hade männen som nu sitter anhållna i Danmark och Sverige knappast ens lyckats ta sig in i Jyllands-Postens redaktionslokaler och den svenska och danska säkerhetspolisen höll dem i vilket fall som helst under övervakning. Överlag är islamistisk terrorism ett marginellt fenomen i Europa.

Det kan vara skäl att påminna om Europols – EU:s polisiära samarbetsorgan – statistik för 2009: under detta år förekom 294 terrordåd, inberäknat dem som misslyckades eller kunde förhindras. Av dessa hade ett anknytning till islamistisk terror. De allra flesta attentat begicks av framför allt korsikanska och baskiska separatister. Fanatiska nationalister, fascister och fanatiska djurrättsaktivister utgör ett större hot mot samhällets säkerhet än enstaka fundamentalister, som drömmer om att upprätta det nya kalifatet i Europa.

Efter sprängdådet i Stockholm hette det att ”nu har terrorn även nått Skandinavien” och under de gångna veckorna har politiker och medier i Sverige och Danmark krävt att muslimer och muslimska organisationer ska ta avstånd från extremism och våld.

I sak är det fel att påstå att terrorn nådde Norden den 11 december. Sverige har tidigare drabbats av terrordåd: på 1970-talet planerade tyska vänsterextremister kidnappa dåvarande justitieminister Anna Greta Leijon, statsminister Olof Palme och utrikesminister Anna Lindh blev båda mördade på offentlig plats, i början av 1990-talet sköt den s.k. lasermannen John Auosonius ner invandrare i Stockholm och Uppsala på löpande band. Lasermannen har fått en sentida efterföljare, som för närvarande sitter anhållen i Malmö, misstänkt för ett tiotal skjutningar och tre mord.

Och här är det någonting som inte riktigt stämmer.

Med ens blir det så uppenbart att man när det gäller vissa våldsdåd använder sig av dubbla måttstockar.

Serieskytten i Malmö terroriserade mörkhyade och mörkhåriga människor, och han styrdes uppenbarligen av rasistiska motiv. Ändå framställs han i medierna som en tokstolle, han anses ha agerat på egen hand och det betonas att han förmodligen är psykiskt sjuk eller åtminstone allvarligt störd. Hans brott knyts inte till någon speciell ”kultur” eller religion, vilket regelmässigt sker så fort en gärningsman råkar vara en person med bakgrund i Mellanöstern – alltså tillhörande den grupp människor som numera benämns ”muslimer”. Den misstänkte serieskytten i Malmö tillåts behålla sin individualitet, han tvingas inte representera någon annan än sig själv.

Nu förhåller det sig dock så att mannen på fädernet härstammar från Sydösterbotten – en omständighet som i förbigående nämndes i svenska media, därför att han råkar vara avlägset släkt med den folkkära skådespelaren Sune Mangs.

Nog vet man ju hurudana sydösterbottningar är. Därifrån kom ju klubbekrigare, lappomän och de berömda knivjunkarna. Redan Topelius beskrev ju i Boken om vårt land sydösterbottningarnas hetsiga lynne och deras smak för att ställa till med storslagna byaslagsmål. Knivslida i bältet ingår i många manliga folkdräkter från sydösterbottniska socknar, vilket ytterligare visar vilket våldsbenäget folk det rör sig om.

Som ni säkert förstår överdriver jag våldsamt. Men jag menar att det vore fullt möjligt att beskriva sydösterbottningarna på samma sätt som ”muslimer” beskrivs, i synnerhet på vissa invandrarfientliga hemsidor och bloggar – som i grunden lömska, oförbätterliga och våldsbenägna, och därmed ett hot mot demokrati och västerländska värderingar. Om man av muslimer kräver att de tar kollektivt ansvar för terrorhandlingar som kan förknippas med islam och vissa värderingar (som i allmänhet inte definieras av muslimerna själva utan av andra) – borde man inte i konsekvensens namn då också kräva att alla sydösterbottningar tar avstånd från Malmö-skyttens gärningar?

Det finns förstås en avgörande skillnad.

Taimour Abdulwahab ville förmodligen ta livet av ljushåriga och ljushyllta svenskar. Serieskytten i Malmö gav sig på mörkhåriga och mörkhyade människor med invandrarbakgrund. Det räknas inte som terrordåd i enlighet med rådande värderingar.

Tänker jag och återgår till Curzio Malapartes Kaputt medan snön fortsätter att vräker ner. Det ska lätta till kvällen, lovar radion.

Lars Sund

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.