1,3K

I Finland finns inga bostadsområden à la svenska Rosengård eller Rinkeby. Inga bilar har brunnit på Helsingfors gator, som i slumområdena i Paris. Däremot har ojämlikheten mellan olika stadsdelar i huvudstadsregionen ökat. Och visst finns det områden som många centrumhelsingforsare helst inte sätter sin fot i.

Oroliga röster har höjts för att den rumsliga segregeringen i Helsingfors förvärrats. I takt med att inkomstklyftorna i samhället överlag blir bredare koncentrerar sig sociala problem som arbetslöshet, kriminalitet och alkoholism till vissa områden, som bildar ett samhälleligt bakvatten. Föds man i ”fel” stadsdel har man betydligt sämre förutsättningar att klara sig bra livet, något som bland annat Nils Torvalds (SFP) lyft fram.

Det finns en tendens att koppla ihop sociala problem i förorterna med invandrartätheten, något  som till exempel Sannfinländarna gärna gör. Men förortsproblematiken är mycket mer komplex än så.

– Att skylla sociala problem och regional ojämlikhet på invandrarna är en grov förenkling. Det handlar om samhällets utveckling som helhet, om bostads-, social- och hälsovårdspolitik, säger juristen Husein Muhammed som specialiserat sig på invandrarärenden.

Muhammed, irakier av kurdisk härkomst, kom själv till Finland som tonåring i mitten av 1990-talet. Familjen flydde Saddam Husseins etniska rensningar 1988 och efter några år i Turkiet landade de som kvotflyktingar i finska Lappland.

Krångligt på öppna marknaden

När man kommer till Finland som immigrant är ens första bostad oftast en av stadens hyresbostäder. I synnerhet om man kommer från ett land utanför EU, har dålig ekonomi och inga kontakter finns det knappast några andra alternativ. På den öppna marknaden är prisnivån, särskilt i huvudstadsregionen, för hög.

Många av de billigare hyresbostäderna finns i områden där sociala problem ackumulerats under en längre tid. Att invandrarna koncentreras till de här områdena försvårar deras integrering i det finländska samhället. Kombinationen av dåliga förhållanden och den friktion som stora kulturella skillnader orsakar skapar en negativ spiral som också ger näring åt främlingsfientliga stämningar.

– Samtidigt får ju invandrarna en väldigt ensidig och negativ bild av den finländska kulturen och finländare i allmänhet.

Under sin studietid i Åbo hyrde Muhammed en lägenhet i det ökända Kråkkärret, en stadsdel som hade dåligt rykte långt innan immigranter började bosätta sig där. I dag bor han i Helsingfors tillsammans med sin finländska hustru. Han säger att det inte bara är prisnivån som gör att invandrare har svårt att hitta bostäder på den öppna marknaden.

– Redan det att man har ett annorlunda namn gör det svårt, även om man har ett fast jobb och bevisligen kan betala för sig.

Att det finns en del fördomar har Muhammed också själv märkt.

– Jag skulle arbeta i Vasa och hade per telefon kommit överens med en dam om att hyra en lägenhet av henne. Allt var klart, men när hon fick se mig kom hon plötsligt ihåg att hon bara hyr ut åt unga kvinnor. Under telefonsamtalen hade hon antagligen inte förstått att jag hade utländsk bakgrund, säger Muhammed, som klarar sig bra både på finska och på svenska.

Muhammed understryker att de flesta invandrare inte vill bo åtskilda från majoritetsbefolkningen. Som nyinflyttad kan det vara bra med stöd och hjälp av andra invandrare som redan bott i landet en tid, men på längre sikt är det viktigt att undvika en sådan koncentration som leder till isolering från det övriga samhället.

Hyggligt i Helsingfors

Även om situationen i huvudstadsregionen ingalunda är problemfri har Helsingfors i både nationell och internationell jämförelse lyckats rätt bra med bostads- och integrationspolitiken. Tillsvidare finns det inga större områden med en isolerad invandrarbefolkning. Andelen invandrare i stadens hyresbostäder är störst i Kvarnbäcken – 35 procent – men det är ingenting jämfört med till exempel många av Stockholms förorter. Koncentrationen i Helsingfors gäller främst enskilda fastigheter eller trappuppgångar, inte större områden. Det här beror på tre huvudsakliga faktorer, säger forskaren Katja Vilkama vid geografiska institutionen vid Helsingfors universitet.

– Jämfört med de andra nordiska länderna bor det fortfarande rätt få invandrare i Finland. Och Helsingfors stad har försökt fördela nyinflyttade över ett så stort område som möjligt. Dessutom har man särskilt i Helsingfors blandat olika boendeformer så att det inte har bildats områden med enbart hyresbostäder, som till exempel Rosengård i Malmö.

Markku Leijo, avdelningschef vid stadens fastighetskontor intygar att staden absolut försöker se till att invandrarna fördelas jämnt i hyresbostäderna så att risken för isolering minimeras. Helsingfors är enligt Leijo på god väg att bli en mångkulturell stad, men det medför samtidigt många utmaningar.

– Hittills har vi lyckats relativt bra. Men den svåra situationen på bostadsmarknaden, med ständigt uppåtgående priser, är orsaken till att invandrare ändå ofta koncentreras till samma områden. Det skulle förstås vara bra om det fanns utbud för invandrare också på annat håll, men i dagens läge är stadens lägenheter oftast deras enda möjlighet, säger Leijo.

Helsingfors är en stad där man traditionellt bott mycket på hyra, i ganska små lägenheter. För invandrare med stora familjer är utbudet därför ganska knappt, och tillräckligt stora lägenheter finns bara i vissa områden där stora invandrarfamiljer följaktligen ofta samlas.

Leijo tror inte att några egentliga slumområden håller på att uppstå i huvudstadsregionen, men han medger att det finns en del hotbilder.

– Skräckscenariot är att socialt utslagna finländare och missgynnade invandrare buntas ihop i områden med dålig service och infrastruktur. Att arbetslöshet, fattigdom och kriminalitet hopar sig och går vidare från en generation till en annan, samtidigt som integreringen av invandrarna misslyckas.

Aktiv förortspolitik

Hur ska man då undvika en sådan utveckling? Enligt Husein Muhammed finns det fortfarande en hel del som staden kan göra. Till exempel kunde hyresbostäderna decentraliseras ytterligare.

– I förorter där staden äger många bostäder kunde man sälja några av dem och köpa nya i områden där staden inte har hyreslägenheter. Eller så kan man bygga nya bostäder på andra håll för pengarna. Men i mera välbärgade förorter finns det tyvärr en stark ”Not In My Back Yard-inställning”. Dessutom är det förstås billigare för staden att köpa fastigheter på ”sämre” ställen, men om ojämlikheten mellan olika stadsdelar ökar blir det i framtiden dyrare för hela samhället, resonerar Muhammed.

Katja Vilkama poängterar att förslumningen bäst motverkas om man ser till att inga områden halkar efter i utvecklingen.

– Fastigheternas skick och allmänna intryck, tillräckligt med service och tjänster, stöd och arbetsmöjligheter för de mindre lyckligt lottade. Hur välfärdsstatens grundläggande strukturer utvecklas har stor betydelse för den regionala jämlikheten, säger Vilkama.

Det finns också förorter som haft en mycket gynnsam utveckling. Ett exempel är Nordsjö där taktiken att blanda olika boendeformer varit lyckad. Också Husein Muhammeds gamla hemort Kråkkärret fick ett lyft efter att Åbo stad satsade mer på att utveckla området och sålde en del av hyreslägenheterna.

Markku Leijo tror att ett regionalt samarbete inom bostadspolitiken skulle vara en bra lösning i framtiden. Det förutsätter en kommunsammanslagning i huvudstadsregionen, men åtminstone just nu verkar en sådan avlägsen.

Förortsskolorna ger huvudbry

Ett av de större problemen i invandrartäta förorter är att nivån på skolundervisningen, enligt undersökningar, tenderar att sjunka i klasser med många barn från flera olika kulturer. Föräldrarna blir oroliga för att deras barn får en dålig start i livet och flyttar i mån av möjlighet någon annanstans. Samtidigt är skolan en av de allra viktigaste kanalerna för invandrarbarnen att komma in i det finländska samhället.

Muhammed tror att också skolproblemen kan lösas med en mer jämlik bostadspolitik, men lika viktigt är det med ökad språkundervisning för invandrarbarn.

– Om barnens språkkunskaper är bristfälliga är det sällan en bra idé att direkt skicka dem till normala klasser. Man skulle kunna införa ett eller två års förberedande klasser med extra betoning på språkkunskaperna.

Tobias Pettersson