Av de 36 skådespel jag hittills har skrivit har 35 blivit uppförda, på olika scener i olika länder. Ett har däremot blivit refuserat, av hela tre teatrar. Därav borde jag kanske dra slutsatsen att det är ett dåligt skådespel, men den insikten vill inte riktigt infinna sig. De refuseringar jag tidigare utsatts för har nämligen i det långa loppet visat sig vara till nytta.

I början på 1990-talet erbjöd jag Svenska Teatern en musikpjäs. Den hette Stulen lycka och jag tyckte den borde passa Svenskans ensemble, scen och publik. Det tyckte inte dåvarande chefen Georg Dolivo. Jag refuserades. För att lättare svälja förtreten erbjöd jag pjäsen åt Lilla Teatern, men först bantade jag ner omfånget; gallrade i rollistan, slopade kören och tänkte om musiken för en mycket mindre orkester. Pjäsen blev mycket bättre, den fick en form som bättre svarade mot innehållet. Den blev också en framgång, på Lillan spelades den i två år och senare har den satts upp i alla nordiska länder. Dolivo hade bidragit till framgången.

När jag år 1971 skulle ge ut min första bok, Sånger & dikter, hade jag som de flesta finlandssvenska debutanter att välja mellan Schildts och Söderströms. Jag vände mig till Söderströms, antagligen för att jag kände Johannes Salminen bättre än jag kände Thomas Warburton. Salminen hade rentav bjudit mig på lunch och uppmanat mig att producera mig i bokform. Dittills hade jag bara skrivit dramatik.

Så hamnade jag alltså hos Söderströms och där gav jag ut alla mina följande böcker. Ända till år 2004, när jag hade skrivit och komponerat en samling barnvisor med titeln Flygande soffan. Efter lång (mycket lång) tvekan kom man på förlaget till att man inte hade nödig erfarenhet av visböcker. Jag refuserades. Boken kom följande år ut på Schildts.

Arbetsprocessen med Flygande soffan var angenäm och mina erfarenheter av Schildts var positiva. Följande manuskript sände jag därför direkt dit. Det var en liten samling berättelser som hette På bio. En alltför liten samling, tyckte den litterära chefen Helen Svensson. Alltför tunn för att duga. Hon hade alldeles rätt, hon såg materialets svagheter, men kanske inte dess möjligheter. Jag refuserades, skrev om, och skrev framför allt till. Boken blev mycket bättre. Men Schildts hade inte lämnat någon dörr på glänt, så jag skickade det utökade manuskriptet till Söderströms. Där kom boken ut 2008.

Arbetsprocessen hade varit angenäm och mina erfarenheter av förlaget (som nu igen hette Söderströms) var positiva. Följande manuskript sände jag därför direkt dit. Det var en samling krönikor, essäer och minnen. Några hade tidigare ingått i olika tidningar. Alltför många, tyckte den litteräre chefen Tapani Ritamäki, som inte ville ge ut tidigare publicerade texter. Han hade alldeles rätt, han såg materialets svagheter, men kanske inte dess möjligheter. Jag refuserades, sovrade en del, skrev om, och skrev framför allt till. Boken blev mycket bättre. Men Söderströms hade inte lämnat någon dörr på glänt, så jag skickade den nya versionen till Schildts. Där kom boken ut för ett par veckor sedan.

Jag har med andra ord åkt slalom mellan de två förlagen, varje gång fast besluten att förbättra min text, helst så att refuseraren skulle ångra sig. Om det lyckats vet jag inte, men för mina alster har det varit till välsignelse.

Och den ospelade pjäsen? Den har nu varit under arbete i fyra år och genomgått många processer, för tillfället heter den Mordet på Iriontexpressen. Kanske är den verkligen dålig. Kanske inte.

Bengt Ahlfors

är dramatiker och författare

Du kan kommentera denna artikel, eller länka till artikeln från din egen site.