Mångkulturell utbildning riktas i dag bara till invandrarelever. Gunilla Holm och Jan-Erik Mansikka efterlyser en ny pedagogik som gäller alla – också majoritetsbefolkningen.

Hannah Arendt har påpekat att det ligger i de mänskliga villkorens natur att varje ny generation växer in i en gammal värld. Detta är speciellt utmärkande för moderniteten, där vi måste lära oss att orientera i glipan mellan det förflutna och framtiden. För skolans del innebär detta att man kan fråga sig huruvida skolans målsättningar, ofta formulerade i det förflutna, gäller för dagens barn och unga (som kommer att vara verksamma i framtidens samhälle).

Finlands framtid präglas av globalisering och en ökad migration. Jämfört med många andra västerländska samhällen har den här utvecklingen  börjat ganska sent, men trots Sannfinländarnas spektakulära framträdande på den politiska scenen, kommer knappast den globala trenden att avta hos oss.

På vilket sätt behöver skolan anpassa sig till denna förändring? Frågan är som att öppna Pandoras ask, ut flyger svar i alla olika riktningar. Det beror på att skolan i det moderna samhället inte står för en enda funktion. Tvärtom, skolan som institution lever i en mångfald av intressen: inte minst att föra vidare ett kulturellt arv kombinerat med att förbereda elever för att möta framtiden i den ovissa form den alltid antar.

Diskussionen kring det mångkulturella börjar i dag vara väldigt sliten och nästan trivial – det mångkulturella betecknar ofta närvaron av olika kulturer. Trots detta argumenterar vi för att den mångkulturella pedagogiken kan utgöra ett slags värdegrund för hela vår skola. Men det förutsätter att vi blir varse om begreppets omfång.

Mångkulturell pedagogik är någonting mera än att ordna temadagar med mångkulturella inslag där eleverna introduceras för olika etniska eller religiösa kulturer genom arbeten, studiebesök och möten. Dessa exkursioner till främmande kulturer kan bli ”pedagogisk turism eller exotism”. Den uppenbara faran är att vi tror oss vara mångkulturella när vi, de facto, lärt oss stereotypa drag om andra kulturer.

Mångkulturell pedagogik handlar visserligen om integration av olika kulturella innehåll i skolverksamheten, men också om att synliggöra olika former av kunskapskonstruktioner och -perspektiv. Därtill handlar det om en aktiv strävan efter social rättvisa liksom att aktivt motarbeta fördomar och diskriminering. Ytterst handlar det om systematisk ingjutelse av ett mångkulturellt perspektiv i såväl undervisning, lärarutbildning, ledarskap som utbildningspolitik.

Den mångkulturella pedagogiken är nära lierad med kritisk samhällsvetenskap. Det är inte en slump att till exempel Paolo Freire ofta förekommer som en referenspunkt i sammanhanget. Det handlar om att bli medveten om hur olika strukturer (eller vanor) upprätthåller en exkluderande praktik. En kritisk mångkulturell pedagogik eftersträvar att granska fenomen ur olika synvinklar och perspektiv – ur majoritetens, minoriteters, vuxnas, barns, kvinnors och mäns perspektiv. Då synliggör vi också begränsningar i våra sätt att se på vår omvärld. Mot denna bakgrund är det motiverat att se mångkulturell undervisning som något som berör alla – inte bara invandrare eller etniska minoriteter.

snäv syn i läroplan

Den nationella läroplanen för vår grundläggande utbildning ger de stora riktlinjerna för hur skolans verksamhet ska utformas utan att detaljerat styra hur och vad lärarna skall undervisa. Vad avses då med mångkulturell pedagogik enligt vår nationella läroplan? Läroplanen uttrycker respekt för elevens kultur, hemspråk och religion. Elever med en annan religiös tillhörighet än den evangelisk-lutherska kan få religionsundervisning om det finns minst tre elever med samma religiösa tillhörighet. Kommunerna kan också ge hemspråksundervisning i elevernas hemspråk – redan nu ges hemspråksundervisning i över 50 olika språk på olika håll i landet.

Läroplanen ser den kulturella mångfalden av elever som ett nytt fenomen. Finlands traditionella mångfald bestående av bland annat den officiella tvåspråkigheten, de två folkkyrkorna, ursprungsbefolkningen eller de traditionella minoriteterna, som romerna, verkar inte tillhöra denna kulturella mångfald. Läroplanen behandlar finlandssvenskarnas, samernas och romernas kultur skilt för sig, inte som en del av det ”mångkulturella” Finland. Ifråga om dessa traditionella grupper kan man säga att läroplanen är mycket progressiv, de skall behålla sin egen identitet och inte assimileras in i den finska kulturen.

Enligt läroplanen är mångkulturella skolor en synonym för skolor som har elever med invandrarbakgrund. Och det är i första hand eleverna med invandrarbakgrund som bör utveckla en mångkulturell identitet och bli tvåspråkiga: ”Undervisningen i svenska som andraspråk stärker tillsammans med undervisningen i det egna modersmålet elevens mångkulturella identitet och skapar en grund för funktionell tvåspråkighet” (Utbildningsstyrelsen, 2004).

Elever med invandrarbakgrund skall lära sig om samhället, sedvänjor och kulturen i Finland samt kunna relatera sina egna värderingar till det finska samhällets värderingar. Det är dessutom viktigt att dessa elever ”förstår och uppskattar betydelsen av flerspråkighet och mångkulturalism” (ibid.).

Men det förefaller ju sannolikt att elever med invandrarbakgrund, jämfört med majoritetsbefolkningens elever, redan har en förståelse för och en uppskattning av flerspråkighet och mångkultur eftersom det är en del av deras dagliga liv. De allra flesta elever i skolan, de med majoritetsbakgrund, förväntas alltså inte förstå och uppskatta betydelsen av flerspråkighet och mångkulturalism.

Läroplanen har därmed begränsat diskursen kring det mångkulturella och skapar egentligen en skiljelinje mellan ”vi” (som har kulturell tillhörighet) och ”dem” (som saknar en viss tillhörighet och som måste lära sig att uppskatta andras värderingar). Detta leder lätt till att det mångkulturella betraktas i ett bristperspektiv som bäst åtgärdas genom en assimilationsprocess. Fokus hamnar på ”de andra” – utan att vi ser oss själva.

Läroplanen ser inte heller mångfalden i en sociokulturell dimension. Den ger inga riktlinjer för hur lärarna kan ge en rättvis utbildning för elever från olika socialklasser. De sociala klassklyftorna ökar i Finland vilket betyder att prestationsskillnaderna mellan rika och fattiga elever också ökar. Skillnaderna är mindre i Finland jämfört med många andra länder, men klyftorna finns. Likaså tiger läroplanen nästan helt om genusfrågor. Och då lever vi i ett land där skillnaden i läsning (literacy) mellan pojkar och flickor enligt PISA 2009 är störst bland OECD-länderna.

Vi har, på många sätt, en progressiv läroplan som dock genomsyras av en något snäv definition av kulturell mångfald. Det mångkulturella handlar endast om etnisk diversitet samt om invandrarnas språkliga och religiösa mångfald. Mångkulturell utbildning är således endast riktad till invandrarelever och dessa elever ses dessutom som en rätt homogen grupp (förutom förstås i uppmärksammandet av hemspråks- och religionsundervisning) där social klass och genus saknar betydelse.

En mångkulturell pedagogik förutsätter och förtjänar ändå en bredare utgångspunkt: dels en förståelse av olika skillnader som kräver särskild uppmärksamhet som språk, religion, etnicitet, social klass, genus, sexuell läggning och så vidare, dels en dubbelriktad integration där alla anpassar och lär sig acceptera olikheter och skillnader.

kunskap åt lärare

Lärarna är i en nyckelposition för att både bevara traditioner men också möta förändringar. För närvarande har lärarna en obefintlig utbildning i att undervisa utifrån ett brett mångkulturellt perspektiv.

Det finns en del forskning om lärarperspektivet i vårt land. De flesta lärare tycker att det är tungt och utmanande att undervisa elever med invandrarbakgrund. Det har också visat sig att lärare inte ändrar sin undervisning även om antalet elever med en annan kulturell bakgrund ökar. De tenderar att anse det tillräckligt att elever med invandrarbakgrund får undervisning i sitt hemspråk och sin religion (notera dock att majoriteten av våra invandrare är kristna).

En studie om finlandssvenska lärare i huvudstadsregionen visade att de anser sig uppskatta minoritetselever tack vare sin egen minoritetsställning. De ser elever med invandrarbakgrund mera som en utmaning än ett problem. Trots detta var få lärare villiga att ändra sin undervisning om skolan får fler invandrarelever. De finlandssvenska lärarna visade sig därför vara mångkulturella mera på retorisk än på praktisk nivå. Här ska man  notera att svenska skolor i huvudstadsregionen i regel har väldigt få invandrarelever. Denna omständighet fick många lärare att anse sig jobba i en något skyddad och homogen verklighet jämfört med samhället i stort.

En intervjustudie med lärarstuderande (strax före deras utexaminering) visar också att kulturell mångfald, inom lärarutbildningen, endast förstås i en snäv bemärkelse. Det mångkulturella klassrummet inkluderar inte annat än etnicitet, språk och religion. Många lärarstudenter anser att varken klass eller genus överhuvudtaget skall beaktas om man vill vara rättvis. Detta rimmar illa med forskning som tvärtom pekar på hur klass- och genusmönster reproduceras i skolmiljön. Speciellt ämneslärarstudenterna ansåg sig helt oförberedda att undervisa i en klass med en kulturell mångfald bland eleverna.

Vad mångkulturell pedagogik och undervisning innebär kunde många av dessa blivande lärare inte ens gissa sig till eftersom det var ett helt nytt begrepp för dem. Ingen av dem hade haft kurser där mångkulturella frågor överhuvudtaget tagits upp.

Den mångkulturella pedagogiken har hög prioritet i många länder. I Finland är den på många sätt ännu i barnaskorna. Vi behöver föra in den på ett kraftfullt sätt i både lärar- och rektorsutbildningen på alla nivåer. Det kanske finns en rädsla för att de globala utmaningarna skulle störa vår framgångsrika finländska skolpraktik. Men har man då prioriterat rätt? Är inte social rättvisa och jämlikhet grundvärden som praktiken skall rätta sig efter? I annat fall löper vi risk att skapa en exkluderande skola.

hindra segregering

Man kan se skolan som en alldeles avgörande institution för att utjämna sociala skillnader i samhället. Utjämningen sker genom att möjliggöra en jämlik grundutbildning för alla, som i sin tur ger individerna en högre grad av frihet: klasstillhörighet och härkomst skall inte determinera individens framtid.

Skolan, som institution, har utvecklats i en tid när betydelsen av det lokala och nationstillhörigheten varit stark. De sociala skillnaderna var stora mellan stad och landsbygd, arbetare och tjänsteman, man och kvinna. Utbildningens strävan efter jämlikhet innefattar i dagens samhälle också jämlikhet mellan majoritetsbefolkningen och olika invandrargrupper. Mot denna bakgrund är mångkulturell pedagogik inget nytt.

I dag använder man ofta begreppet kosmopolitism som ett slags förhållningsätt till samhällets ökade pluralism. Martha Nussbaum har talat för att även skolan (visserligen i en amerikansk kontext) i större grad borde genomsyras av ett kosmopolitiskt ideal. Men hennes grundläggande argument gäller likaväl för vår kontext: ett av de största hindren för sunda politiska omdömen är känslan av att de egna preferenserna på något sätt är neutrala och mera naturliga än andras preferenser.

Denna typ av självupptagenhet kan övervinnas genom förmågan att skifta perspektiv. Vidare säger Nussbaum att det egentligen är en tillfällighet var människan är född och om vi tar detta på allvar låter vi inte nationalitet, klass, etnicitet eller genus resa barriärer mellan oss själva och våra medmänniskor. Istället uppmärksammar vi mänskligheten där den framträder. Att tänka mångkulturellt innebär att bemöta människor med olika bakgrund i första hand som individer. Alla människor bär på en unik individuell historia och det är den som behöver näras och få respekt.

På liknande vis kan man läsa Paul Ricoeurs etiska krav i förståelsen av vår omvärld. Enligt Ricoeur måste vi som utgångspunkt ha att vi alltid är begränsade i vår förståelse: Vi är både begränsade, inneslutna i vårt eget perspektiv, men samtidigt potentiellt obegränsade i våra möjligheter att öppna oss mot andra perspektiv. Det existerar därför alltid en negation till vår förståelsehorisont som vi kan bejaka.

Vad Ricoeur menar är att vi skall anstränga oss att inte låsa vårt tänkande för tidigt utan istället bemöda oss att berika vår egen horisont med andras tankar och perspektiv. Genom att föra in olika perspektiv kan vi bli medvetna om våra egna begränsningar och lära oss leva med andra – oberoende om de tänker lika eller annorlunda än vi.

Mot denna bakgrund borde det vara motiverat att mångkulturell pedagogik berör alla. Det handlar om en helt fundamental öppenhet för andra, ett slags etiskt krav på att vara människa, bland andra människor. Och på denna punkt kan vi komma tillbaka till var vi började, nämligen till Arendt vars tänkande alltid rättade sig efter övertygelsen att ”människans villkor bestäms av att det inte är människan utan människor som lever på jorden” .

Gunilla Holm

är professor i pedagogik vid Helsingfors universitet

Jan-Erik Mansikka

är universitetslektor i pedagogik vid Helsingfors universitet.

 

Källor:

Arendt, H (2004) Mellan det förflutna och framtiden. Åtta övningar i politiskt tänkande. Uddevalla: Daidalos

Holm, G. & Londen, M. (2010). Multicultural education in Finland: Where does the official discourse lead the teachers and schools? Intercultural Education, Vol. 21, Nr. 2, pp.107-120

Mansikka, J.-E. & Holm, G. (2011a).  Teaching minority students within minority schools: Teachers’ conceptions of multicultural education in Swedish-speaking schools in Finland. Intercultural Education, 22: 2, 133-144

Mansikka, J.-E. & Holm, G. (2011b). On reflexivity and suspension: perspectives on a cosmopolitan attitude in education. Nordic Studies in Education, Vol. 31, 76-85

Nussbaum, M. (1997) Cultivating Humanity: A Classical Defense of Reform in Liberal Education. Cambridge, MA: Harvard University Press

Rothstein, R. (2004). Class and schools. Washington, D.C.: Economic Policy Institute.

Soilamo, O. 2008. Opettajan monikulttuurinen työ [Teacher’s multicultural work]. Turun yliopiston julkaisuja 267. University of Turku

Sulkunen, S., Välijärvi, J., Arfman, A., Harju-Luukkainen, H., Kupari, P., Nisinen, K., Puhakka, E. Reinikainen, P. (2010). PISA  Ensituloksia 2009. Undervisnings- och kulturministeriet, OECD PISA, och Jyväskylä universitet

Talib, M. ed. 2006 Diversity. A challenge for educators, Turku: Finnish Educational Research Association

Utbildningsstyrelsen (2004a). Grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen. http://www.oph.fi

Utbildningsstyrelsen (2004b). Skola – kön –inlärning. Duplikat 16. Helsingfors: Edita Prima.

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.