Samhällsvetenskap bedrivs aldrig i något ideologiskt eller politiskt vakuum. Själv brukar jag i kaffebordsdiskussioner ibland hävda att nationalekonomi har slagsida åt höger. Det är förstås en ganska slarvig och generaliserande utsaga, men inte desto mindre är jag övertygad om att studenter, doktorander och professorer vid Finlands nationalekonomiska institutioner i högre grad röstar på Samlingspartiet än befolkningen vid exempelvis sociologiska institutioner.

Utgångspunkten för antologin Nationalekonomi för vänstern. Teori för jämlikhet och välfärd, redigerad av Peter Gerlach, är att nationalekonomins högervridning är överdriven. Det tolv författarna, alla födda på sjuttio- och åttiotalet, vill försvara den vetenskap de kommit att uppskatta och som i många fall också blivit deras karriär. De betonar genomgående att empiriska och deskriptiva slutsatser och lika väl kan peka högerut som vänsterut – vänsterut om man tar på sig sina rödtonade galsögon.

Någon radikal skrift är Nationalekonomi för vänstern inte. Perspektivet är närmast socialdemokratiskt och upplägget bygger på olika nedslag i deskriptiv ekonomisk forskning och teori, ofta med slutsatsen att det där med välfärd och jämlikhet inte är så tokigt med tanke på tillväxt och social rörlighet.

Såtillvida är ansatsen berömvärd. En stor del av den mediala ekonomiska debatten utgår nämligen från ett närmast vulgärt förenklat ekonomiskt tankesätt där prisbildningsmekanismen får överdriven emfas – relationen mellan utbud, efterfrågan och pris är den viktigaste hörnpelaren för mången borgerlig ledarsida. Arbetslöshet har vi alltså för att priset på arbete är för högt, om marknaden är oreglerad och lönerna kan sänkas har företagen råda att anställa fler människor och arbetslösheten minskar – för att nu ta ett vanligt exempel på hur nationalekonomi kan användas i högerns argumentation.

I Nationalekonomi för vänstern sätter författarna fokus på andra väletablerade, men mer okända, nationalekonomiska forskningsområden där den oreglerade och fria marknaden inte fungerar effektivt. Det handlar bland annat om externaliteter, spelteori och informationsasymmetri. I synnerhet externaliteter är något som vänstern och miljörörelsen borde lyfta fram och etablera som ett begrepp i det allmänna medvetandet: det är lätt att visa att mänsklig aktivitet allt som oftast ger upphov till stora värden och kostnader som svårligen eller omöjligen låter sig mätas monetärt men som ändå kan ha ett monetärt värde. Typexemplet är en förorenande fabrik som inte själv bär kostnaden för sina utsläpp. Själv talar jag gärna om kulturens externaliteter – de värden som kommer samhället tillgodo av att folk går på teater, värden utöver det som syns i biljettpriser eller subjektiv upplevd nytta.

Spelteori är å sin sida ett nyttigt analysverktyg för att förstå varför det kan vara så svårt att komma överens om minskade koldioxidutsläpp medan informationsasymmetrier kan förklara varför privat sjukvård ger vissa patienter för mycket vård och andra för lite.

Bokens största förtjänst är dess pedagogiska upplägg. Författarna har bemödat sig om att ta läsaren vid handen och texterna är tillgängliga också för den som saknar förkunskaper i ämnet, även om det är en fördel att känna till vissa grundläggande begrepp. En mycket lätt omredigering hade gjort boken till ett utmärkt undervisningsmaterial, antingen för gymnasiet eller som inträdeslitteratur till en högskola – för speciellt mycket vänsterpatos innehåller den inte, titeln till trots.

En mer ingående polemik mot högerns sätt att stöda sig på nationalekonomisk teori och forskning saknas. Till stor del utgår författarna också från den förenklade syn på marknader som ofta är nödvändig när utgångspunkten är teoretiskt akademisk men som vanligen är verklighetsfrämmande om utgångspunkten är politisk. Den djupare systemkritiken saknas. Författarna ifrågasätter till exempel inte tillväxtsamhällets gränser, gör inga ansatser åt det marxistiska hållet, låter klassperspektivet lysa med sin frånvaro och gör heller inga försök till att skissera upp en radikalt annorlunda ekonomi.

Å andra sidan befinner sig författarna nog i den politiska verkligheten. I den tvingas vänstern utkämpa sina duster på bortaplan, på en marknadsekonomisk och liberalt präglad arena. Nationalekonomi för vänstern visar att det är möjligt att plocka poäng på den arenan. Det är en värdefull insikt både för reformisten och för den som en dag hoppas vrida om det dominerande paradigmet och få hemmafavör.

Fredrik Sonck

Peter Gerlach (red): Nationalekonomi för vänstern. Teori för jämlikhet och välfärd. Kata förlag 2011.

Du kan kommentera denna artikel, eller länka till artikeln från din egen site.