Indonesien är världens tredje största demokrati – något som sällan nämns i västerländska medier. Istället får vi ofta läsa att Indonesien har världens största muslimska befolkning, liksom rapporter om terrorattentat. Ändå inleddes landets övergång till demokrati redan 1998, efter två långa perioder med envälde.

På Sumatra dödades fem personer av indonesisk polis i oktober förra året – personer som antogs vara medlemmar i ett terroristnätverk. Ändå menar den indonesiska regeringen att det islamistiska hotet verkar vara på tillbakagång. Detta ses med tillfredsställelse av de muslimska organisationer som är rädda för att sammanblandas med terrorister. Indonesien är faktiskt mera känt för sina attentat än för att presidenten väljs vid allmänna val.

”Muslimer måste lyda islams lagar.” Dessa få ord kunde ha förvandlat den unga indonesiska republiken till en islamsk republik. Paragrafen ingick i förarbetena till konstitutionen och drogs tillbaka i sista ögonblicket den 18 augusti 1945. Så blev Indonesien en så kallad Pancasilastat med ”fem principer”: tron på en enda Gud, humanism, nationell enhet, demokrati och social rättvisa. Det var en historisk kompromiss mellan ett sekulärt samhälle och islam.

”Indonesien är säte för en moderat och tillmötesgående islam” säger Syafii Anwar, chef för The International Centre for Islam and Pluralism (ICIP) i Jakarta. ”Det är riktigt”, tillägger han ”att vi sedan den 11 september 2001 kan se en radikalisering. Konservatismen växer. Efter attentatet på Bali år 2002, då omkring 200 människor dödades, såg det internationella samfundet med ogillande på oss. Därför handlar mitt arbete om att förklara att islam och demokrati går att förena.”

Landets övergång till demokrati började egentligen 1998, efter två långa perioder med envälde. Den första perioden var under president Sukarno (1945–1967). Han fick kompromissa med tre starka krafter: nationalism, islam och kommunism. Den andra perioden var general Suhartos diktatur (1967–1998). Han tog makten under förevändningen att det fanns ett kommunistiskt hot. Landet är fortfarande märkt av dessa två perioder med sammanlagt åtminstone en halv miljon dödade.

Idag är Indonesien världens tredje största demokrati. ”Det är ett faktum som västerländska observatörer tenderar att hålla tyst om” beklagar Anies Baswedan, rektor för Paramadinauniversitetet i Jakarta. ”De tycker om att tala om oss som det största muslimska landet. Vi säger: Det är en demokrati, punkt slut. Vi har en fri press, ett rikt politiskt liv, ett dynamiskt civilt samhälle. Det finns visserligen korruption. Det har det alltid funnits. Men vår ekonomi står emot den globala krisen bättre än flera av våra grannländers. Landet är mer välmående än för tio år sedan.”

Indonesien blev hårt drabbat av Asienkrisen på 1990-talet. ”Och visst”, medger han, ”har vi islamister och fundamentalister, men många av dem har sugits upp av den demokratiska politiska processen.”

Landet har mer än 240 miljoner invånare, 200 miljoner är muslimer och de flesta av dem är sunnimuslimer. Två tredjedelar av befolkningen bor på Java i centrala Indonesien. De två viktigaste muslimska organisationerna, en traditionsbunden och en modern, startade båda i Java långt innan holländarna gav sig av och långt före landets självständighet.

Den traditionsbundna religiösa rörelsen uppstod 1926. Den viktigaste organisationen inom denna är Nahdlatul Ulama (NU) som har 40 miljoner medlemmar, framför allt på landsbygden. NU har anknytning till en lokal förislamsk kultur. ”NU talar inte bara med en röst” förklarar författaren Endi Bayuni, före detta chefredaktör för Jakarta Post. ”Rörelsen har flera ledare som är både karismatiska och självständiga. De säger ofta emot varandra, till och med när ordföranden redan har uttalat sig.”

Muhammadiyah, den näst största organisationen, som betecknas som ”modern”, har 30 miljoner medlemmar. Muhammadiyah grundades 1912 och vänder sig i första hand till den utbildade befolkningen i städerna. Muhammadiyah har grundat skolor, sjukhus och universitet. ”Liksom salafisterna, en sunnimuslimsk gren, bygger vi i första hand på Koranen”, förklarar generalsekreteraren Abdul Muti, ”även om vi inte drar samma slutsatser. Vi är puritaner men vi är toleranta. Vi lutar oss mot Muhammad Abdu*, inte det muslimska brödraskapet eller Maududi. Vi har en stark tro på tankeutbyte mellan olika trosriktningar och samarbete med vanligt folk. I det står vi närmare NU än salafisterna. Indonesien är inte en islamsk stat. Det är en sekulär stat. Och vi befinner oss inte i Mellanöstern.”

För Arifah Rahmawati som är forskare vid Gadjah Madauniversitetet i Yogyakarta är ”organisationen som en familj.” Hon är själv progressiv i sitt sätt att leva och tänka. Hon har länge bott ensam i ett hus som hon äger, hon täcker inte sitt hår, hon dricker vin, vilket riskerar att ”irritera hennes omgivning”. ”Även om jag inte delar organisationens puritanska filosofi så känner jag en djup tillhörighet”, försäkrar hon.

Hennes kollega Eric Hiarietj som är sociolog tillägger: ”Efter etnicitet är religionen den starkaste identifikationsfaktorn. När man träffar någon för första gången på Java frågar man om han eller hon är ’santri’, det vill säga mycket gudfruktig, eller ’abangan’, muslim bara till namnet. Om svaret blir ’santri’ blir nästa fråga: NU eller Muhammadiyah?”

synkretismen

På centrala Java är den gamla sultanstaden Yogyakarta tillsammans med Solo (Surakarta) centrum för dem som definierar sig som abanganer och håller på de sekulära och synkretiska värderingar som är speciella för den javanesiska kulturen. I april 2010 firade sultanen Hamengkubuwono X sin 64-årsdag. 64 är en multipel av 8, ett magiskt tal som fick motivera exceptionella nöjen. Han är regionens guvernör och som sådan har han en reell makt, men han har även en andlig aura. Han står i mystiskt förbund med ormdrottningens själ i Sydatlanten och är ”världens axel”. Regionens traditioner sammanstrålar i hans palats (kraton) i vilket man kan finna hinduistiska, buddhistiska, kristna och muslimska influenser. Det är en förvånansvärd sammansmältning av religioner och kulturer även om han själv är muslim. Det var här i Yogyakarta som Muhammadiyah såg dagens ljus, som en följd av dessa synkretiska värderingar. Dess grundare, Ahmad Dahlan, föddes i den muslimska stadsdelen bakom palatset.

Sex mil därifrån i sultanens palats i Solo finner man på nytt denna blandning av olika kulturer och riter. Män, kvinnor och barn initieras i de javanesiska riterna, som i konsten att recitera eller i den omöjliga gångarten ”sittande gång” (mlampah dolok). Alla är klädda i en jarik av traditionell batik, knuten som en långkjol. Kvinnorna bär den tillsammans med ett åtsittande långärmat spetsliv och har utstuderade frisyrer. Då skymningen faller hörs böneutropet från Kawman, den näraliggande muslimska stadsdelen. Böneutropet blandas med musiken från slagverksensemblen gamelan. Den här dagen samlades 200 personer när det hade mörknat i närheten av palatset för att vara med vid en skuggteaterföreställning utomhus. Det var bara fyra av kvinnorna som hade islamsk sjal på sig.

I likhet med de flesta javaneser beundrar Toha Rubin, som är PR-ansvarig vid Muhammadiyahuniversitetet i Solo, de värderingar som förts vidare från de gamla hoven på Java: ”Det handlar om traditioner, om ett välvilligt utövande av makt och om vishet som har gått i arv från forna makthavare. Muhammadiyah borde bli mer öppet för detta arv.”

Det var i Jombang på östsidan av ön som NU föddes. Abdurrahman Wahid med det kärleksfulla tillnamnet ”Gus Dur” är begravd här. Han var en historisk ledare för rörelsen och landets president från 1999 till 2001. Hans blygsamma gravplats drar alltid till sig tusentals indonesier som kommer för en andaktsstund i närheten av den koranskola (pesantren) som grundades av hans farfar. NU var pionjär när det gällde koranundervisning för alla. ”Gus Dur” räknas ofta som det ”tionde helgonet”. Då syftar man på de nio sufihelgonen som verkade för att islam skulle spridas på Java. ”Gus Dur kände sig nära befryndad med den inhemska tron” understryker Ahmad Suaedy, chef för Wahidinstitutet i Jakarta, som har mycket nära band till NU. ”Han ville att islam skulle hämta näring från sitt mångfaldiga ursprung. Våra imamer är inga ayatollor. De har vanliga anställningar, de går till exempel och handlar. Folk vänder sig till dem med frågor om skörd och pengar, alla slags vardagliga problem. Imamerna bär inte kaftan. Allt detta är del av ett informellt religiöst och kulturellt nätverk.”

Islamiseringen

NU spelade liksom Muhammadiyah redan från början en viktig roll i utvecklingen av landet. Dessa båda organisationer har numera valt att återgå till att ägna sig åt sociala och religiösa frågor och har reducerat sin politiska roll. Båda har talrika förgreningar (studentorganisationer, föreningar) och vissa, som Liberal Islam Network, JIL, har mer liberala idéer. Det är en tendens som oroar de äldre som inte vill se progressiva idéer torgföras i islams namn. I en fatwa från 2005 fördömdes de båda organisationerna av Majlis Ulama Indonesian (MUI), det vill säga det indonesiska religionsrådet.

Splittringen skärptes i och med att islamiseringen intensifierades i Indonesien på 1990-talet. De liberala muslimerna ville fortsätta att delta i den offentliga debatten om de statliga reformer som var religiöst inspirerade. Islamiseringen började på 1980-talet, under Suhartos regim, och gick snabbare tack vare finansiering från Mellanöstern som gjorde att många moskéer kunde byggas. På 1990-talet uppstod en muslimsk medelklass som till stor del hade fått sin utbildning i pesantren (koranskolorna). Denna omvälvning blev uppenbar då slöjan (på indonesiska jilbab) plötsligt fanns där. Många kvinnor täcker numera huvudet men man ser varken niqab eller burka eller svarta klädedräkter. Vita kläder som är tecken på extrem fromhet är mycket sällsynta. De flesta muslimska organisationer ivrar för att man ska bära slöja men tar avstånd från heltäckande slöja. Abdul Muti anser att ”det är viktigt för kommunikationen i samhället att kunna se kvinnornas ansikte”. I de stora städerna är det många, särskilt i de folkliga stadsdelarna, som fortsätter att låta bli att täcka huvudet.

Sociologen Hiariej påminner sig dock: ”När jag var student i början av 1990-talet var det bara en flicka av sextio som bar jilbab. Nu är det ett mode. På campus tycker de unga om att göra som alla andra. De är öppna för nya tendenser som till exempel de radikala rörelserna.”

Hizbut Tahrir Indonesia (HTI) grundades 1998 och är en av dessa grupper. Nätverket är välorganiserat och försöker övertyga de unga om ett snabbt återvändande till kalifatet. Deras talesman, Ismail Yusanto, försäkrar att han fördömer våld: ”Indonesien är inte en plats för jihad.” Men han tillägger genast: ”I Irak, Afghanistan och Palestina är det annorlunda. Våld handlar där inte om terrorism.” Detta sätt att uttrycka sig påverkar en del unga.

De flesta koranskolorna tillhör NU eller Muhammadiyah och anklagas av medierna för att ge näring åt fundamentalismen. Även om det är samundervisning för flickor och pojkar i dessa skolor sitter flickorna på ena sidan och pojkarna på den andra i klassrummen. Föräldrarna betalar för att barnen under hela skoltiden ska få dubbel undervisning, både akademisk och religiös. De som har examen från gymnasiet kan sedan söka sig till sekulära eller muslimska universitet.

Det finns också radikala koranskolor, men de är få. En av dem är Al-Mukmin de Ngruki som ligger i Soloregionen. Det var där som den svavelosande imamen Abu Bakar Bashir, ledare för Jamaat-i-Islami, var lärare. Han sitter numera i fängelse. Ustad Wahyuddin som är rektor för skolan döljer inte att han uttalar sig i Bashirs namn: ”Alla muslimer strävar efter en muslimsk stat. Vi vill slåss för sharialagstiftning, vi kan inte sitta med armarna i kors och vänta. Denna koranskola är ett sätt att sprida koranlagarnas nya värderingar. Om ett par av våra studenter har blivit radikala är det därför att de har givit sig iväg till Afghanistan eller Pakistan och har börjat ägna sig åt politik.”

Bashir anhölls den 9 augusti 2010 för tredje gången efter Baliattentaten, anklagad för att ha finansierat ett terroristläger i Acehprovinsen. I samband med det upptäcktes också ett annat nätverk, lett av Dulmatin, en av regionens mest eftersökta terrorister och en av de huvudmisstänkta för Baliattentaten. Han dödades av polisen tillsammans med sju andra. 2009 hade även Noordin Top dödats. Han hade malaysiskt medborgarskap och ansågs vara hjärnan bakom attentaten i Jakarta 2003, 2004 och 2009 och på Bali 2005.

Sharialagarna

Regeringen är, styrkt av sina framgångar, på väg att dra slutsatsen att terroristaktiviteterna sjunker i antal. Analytikern Sydney Jones från International Crisis Group noterar att ”en pågående splittring har försvagat de militanta grupper som består av lokala element som till exempel Islamic Defenders Front (FPI), av ideologer och terrorister som är organiserade i regionala nätverk för Indonesien, Malaysia och Filippinerna. I Indonesien riskerar Bashir att förlora sympati på grund av våldet. Hans antidemokratiska rörelse Jama’h Ansharut Tauhid (JAT) mötte tidigare sympati hos en del av befolkningen.”

Trots att hotet om jihad inte verkar vara helt avvärjt upplever de flesta muslimska organisationer en lättnad i och med att hotet har blivit mindre. Men i likhet med många medlemmar i Muhammadiyah säger Abdul Muti att han är bekymrad. ”Vissa av de skyldiga kom från oss. De radikala har alltid infiltrerat. Vi har en öppenhet och därför är vi sårbara.”

Extremistgrupperna, bland andra FPI och Laskar Jihad, fortsätter att bruka våld mot religiösa minoriteter. Sedan början av året har 28 attacker inträffat på västra Java och i Jakartaregionen. Den senaste var den 12 september och den riktade sig mot kristna i Bekasi. Ahmadiyahsekten som vissa vägrar att se som muslimsk blev föremål för en fatwa från det muslimska religionsrådet den 9 juni 2008.

Paradoxalt nog var det demokratiseringsprocessen efter Suhartoregimens fall 1998 som öppnade vägen för islams inflytande när det gäller statliga angelägenheter. Två nya politiska partier uppstod: Partiet Månskäran och stjärnan (PBB, the Crescent Star Party) samt Välstånds- och rättvisepartiet (PKS, the Prosperous Justice Party). Många försök att införa koranlag på statlig nivå misslyckades. De fundamentalistiska partierna försökte få igenom sharialagar på kommunal och distriktsnivå. På grund av decentraliseringslagstiftningen år 2000 och genom att stödja sig på lokala förordningar lyckades de få igenom juridisk koranlagstiftning (perda charia) i cirka 50 av de ungefär 500 kommuner och distrikt som finns i landet.

Acehprovinsen fick efter 30 års separatistkamp en speciell autonom status tack vare en kompromiss som undertecknades den 15 augusti 2005. I Aceh infördes sharialagar och där har man en egen islamsk domstol. Detta är inte representativt för resten av landet och det är inte troligt att andra provinser kommer att få en sådan autonomi. Det har dock lett till häftig debatt i landet. Enligt Suaedy ”är införandet av sharialagar i Aceh något artificiellt. Det är som att överföra lagar från den medeltida arabvärlden till 2000-talet utan nödvändig eftertanke (ijtihad).” Abdul Muti har samma betänkligheter: ”Det har gått fem år och inga betydelsefulla framsteg har skett i Aceh. Problemen i regionen var framför allt ekonomiska. Folk far till Sumatra för att se film, så varför ska det vara filmförbud i Aceh? Sharialagarna kräver en religiös uniformitet som svär mot islams anda.”

Men viceordförande i NU, professor Masykuri Abdillah, bedyrar motsatsen. Han påpekar det faktum att ”sharialagarna infördes därför att det hade beslutats i en demokratisk process.” Han avslöjar att inom hans organisation ”förs en debatt om stening och spöstraff, för vi är inte säkra på att sådant kan ingå i Pancasila.” Så är det inte. De flesta indonesier anser att sådant strider mot Pancasila, alltså den historiska kompromissen mellan ett sekulärt samhälle och islam.

För många indonesier är sharia fortfarande ett vagt begrepp. Det verkar svårt att diskutera ett rättsligt beslut som antas vara dikterat av Gud när det handlar om giftermål, skatter eller arv. Moderata muslimer har ingen önskan att överlämna åt lokala domstolar att utmäta straff.

I Tangerang ungefär två mil från Jakarta hindrar sharialagarna kvinnorna från att gå ut ensamma på kvällen. De kan bli anklagade för prostitution. I Padang på västra Sumatra måste alla småflickor som går i offentliga skolor bära slöja, oberoende av om de är muslimer eller inte. Underligt nog bekänner prefekten för avdelningen för historia och andra humanistiska ämnen vid Andalus State University i Padang att hans dotter aldrig bär sjal utanför skolan.

Makassarregionen söder om Sulawesi är känd för sin stränga tolkning av islam. Också här har man flera gånger under de senaste tio åren försökt införa sharialagar. Enligt doktor H M Siradjudden som är generalsekreterare för Kommittén för införande av islamsk lag (KPPSI, the Committee for the Implementation of Islamic Sharia), som grundades år 2000 av chefen för den lokala grenen av Muhammadiyah, ”var målet inte att skapa en islamsk stat utan att upprätta ett islamskt samhälle.” Fallet Aceh har gett invånarna i Sulawesi ”hopp om att få samma rättigheter”. Vid lokalvalen 2002 röstade 91,11 procent av väljarna för sharialagstiftning. Samma år förbjöds alkohol i departementet (Kabupaten)  Bulukumba. 2003 föreskrevs det att alla kvinnor, antingen de är muslimer eller inte, måste bära slöja om de vill komma i kontakt med myndigheterna. Man började också ta ut zakat (en allmosa avsedd för de fattiga). 2006 blev det obligatoriskt att lära sig att skriva på arabiska. ”Min vision” säger Siradjudden med hänförelse ”är stadgar som på profetens tid. De mest ärorika stunderna i de gamla islamska kungadömena var när sharialagar infördes.”

sekulariseringen

Professor Abu Hamid som är rektor för universitetet i Makassar och medlem av KPPSI, försöker moderera denna extravaganta vision. Han säger att han är tillfreds med att de nya makthavarna i Bulukumba har mildrat reformen och förändrat tvång till möjlighet. Det synsättet återspeglar den tendens som dominerar i landet som helhet: att stoppa införandet av sharialagar på lokal nivå och försöka mildra dem där de har införts. Antalet islamska domstolar verkar ha nått en topp år 2003. Antalet hade gått märkbart ner år 2007 och ökade inte efter parlamentsvalet i april 2009.

Parlamentsvalet följdes den 8 juli av ett presidentval. Presidenten väljs vid allmänna val. Det var det andra presidentvalet efter självständigheten, och det passerade obemärkt i västlig press. Det är dock intressant att notera att resultaten för alla religiösa partier sjönk till 25 procent från 40 procent 1999 och 2004. De tre viktigaste sekulära partierna fick de allra flesta rösterna. Bara PKS (Blomstrande rättvisepartiet) som liknar Rättvisepartiet i Turkiet (AKP) ökade med 7,88 procent. PKS hämtade röster från de andra religiösa partierna. Vid sin kongress i juni övergav PKS sin islamistiska hållning för att kunna visa upp en bild av pluralism och öppenhet. PKS lovade att snart ta emot dem som inte är muslimer. Den militanta feministen Kamla Chandrakirana säger att hon är optimist: ”Efter ett decennium av oro, terrorism, tsunami, ekonomisk kris och fågelinfluensa är vi kanske i slutet av tunneln. Vårt land är så dynamiskt, vi har ett överflödande rikt civilt samhälle! Det är möjligt att de som försvarar Pancasila kan tänkas föreslå ett alternativ till islamiseringen och att det alternativet kan uppmärksammas av de unga.”

Wendy Kristianasen 

Wendy Kristianasen är journalist, verksam i London.
Artikeln har publicerats i franska LMD i november 2010. Översättning från franska av Karin Löfgren.

Indonesien är inte en islamsk stat. Det är en sekulär stat. Och vi befinner oss inte i Mellanöstern.

* Muhammad Abduh var en egyptisk tänkare och jurist som i slutet av 1800-talet tog initiativ till en reform av islamsk undervisning och islamska institutioner. Abul Ala Maududi var anhängare av en strikt tillämpning av religiös lag. Han grundade Jamaat-i-Islamii 1941 i Indien, som verkar för bildandet av en islamsk stat på den indiska subkontinenten.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.