Det här är inte berättelsen om Mannerheim, utan anteckningar som följer författarens egna prioriteringar och hugskott. Det handlar om Donners 1900-tal i lika hög grad som det handlar om Mannerheims, skriver Henrika Tandefelt i sin recension av Jörn Donners ”Anteckningar om Mannerheim”.
Vad är det här för en bok? Det är en fråga jag grunnar på en lång bit in i Jörn Donners bok Anteckningar om Mannerheim. Hur ska jag läsa detta? ”En lätt tankspridd essä”, kallar Lars Linder boken i Dagens Nyheter. Kanske det. Fredrik Hertzberg är inne på samma sak då han recenserar boken i Hufvudstadsbladet: ”Det är det ringa omfånget och greppet – Donners sprezzatura, en sorts nonchalans som döljer mödan – som är bokens styrka”. Den luftiga ombrytningen och det nätta lilla formatet talar samma språk, signalerar en lätthet som döljer det genomarbetade.
Själv föreställer jag mig att varje gång då jag öppnar boken sätter sig Donner i en fåtölj och börjar berätta det han just då kommer att tänka på, och så vinglar boken vidare från ämne till ämne. Ibland har denna ”berättaren Donner” lust att tala om Mannerheim och kvinnorna, ibland om Mannerheims resa genom Asien, ibland om en färd från Odessa 1918 – samtidigt som bolsjevikerna tar makten i Petrograd – och ibland om belägringen av Leningrad 1941–1944. Ganska ofta vill Donner tala om krigen. Hitler, Stalin, Mannerheim i S:t Michel. Mannerheim, Ryti, krigsansvarighet. Det händer också att han vill tala om sig själv, t.ex. om hur det känns när man börjar behandlas som en som har dragit sig tillbaka, vars kommentarer på samtiden inte längre är eftersökta. Tågresan från Odessa, det slutna rummet omkring en grupp människor på väg mot bolsjevikernas Petrograd, ger Donner anledning att reflektera kring hur Mannerheim har skildrats och kan skildras i fiktionen. Denna resa vore en god ram för en film, menar Donner, en stund då Mannerheim är ”en person med ett lysande förflutet, men ingen framtid.”
Att jaga en skugga
Donner kan formulera sig med stil. Hans bok är full av fint formulerade insikter och svepande drag som man gärna dröjer vid. Det är inte ofta man tänker på Mannerheim som en person som hade ett lysande förflutet men ingen framtid, men inte ens en nationalhjälte har burit sin framtida storhet med sig som en förvissning under hela sitt liv. Redan den första meningen i boken tecknar en bild på läsarens näthinna: ”Att följa Mannerheim är att jaga en skugga eller ett fotografi som långsamt förlorar färger.” Om hur det är och om det är möjligt att skriva tillförlitligt om historia konstaterar han därefter: ”Att göra sig samtida med Mannerheim i olika skeden av hans liv är lika svårt som att göra sig samtida med sig själv under tidigare år. Det handlar om en resa med ryggen mot morgondagen, ansiktet mot det som varit.”
Den Donner jag möter i boken upplever jag ibland som en krånglig självmedveten farbror. Kanhända sitter detta delvis i betraktarens öga. Läsaren tar till sig boken med en förhandsförståelse av objektet, Mannerheim, men också med en bild av författaren. Jag gillar ändå Donners sätt att slänga in mig i oväntade tankebanor och associationer, och om hans sätt att reflektera kring ”stort” och ”smått”. Det handlar om personen Mannerheim, hans förmåga att inrätta livet bekvämt, hans pedantiska punktlighet och ordning, och det handlar om val, beslut och möjligheter i storpolitikens mitt. Jag irriterar mig ofta över att Donner aldrig stannar upp vid ett uppslag eller påstående en längre tid. Han motiverar och elaborerar aldrig, utan hastar vidare till nästa uppslag. Samtidigt ger just denna strategi en särskild effekt. Jag tror det beror på läsaren om man gillar det eller inte.
Donner skriver till exempel om Mannerheim och hästarna. Det är till häst vi helsingforsare ser Mannerheim de gånger vi bryr oss om att titta upp på honom i hans uppenbarelse som staty då vi passerar konstmuseet Kiasma vid Mannerheimvägen. Hästen hade en särskild plats i mannens verklighet och liv före bilen. Hästar, ritt, jakt ingick traditionellt i en adelsmans värld, och den Mannerheim som Donner tecknar är en adelsman från den gamla världen, kavallerist. Det är för övrigt till häst vi ser Mannerheim på pärmen till Donners bok, på en bild från Finlands Krigsmuseum.
Det är ändå inga långa djupdykningar under temat hästen och mannen läsaren får, utan en mängd blixtbelysningar och uppslag. Hästen och kavalleriet försvann inte från krigsscenen förrän långt in på nittonhundratalet påminner Donner mig om. Mannerheim var kavallerist under nästan hela sin ryska tjänstgöring, han var t.o.m. uppköpare av hästar för hovet i Petersburg. Så flyttar Donner blicken, till Hitler. Han red inte in i erövrade städer till häst såsom hans många föregångare bland historiens berömda europeiska erövrare, som en Napoleon eller Alexander I. Han åkte bil, och sände pansararméer mot sina motståndare. Så hoppar vi igen till nästa blixtbelysning: ”Lika självklart som Mannerheim red, lika otänkbart hade det varit att se Paasikivi eller Kekkonen till häst”. Jag skrattar länge åt den bild Donner planterar i mitt sinne: Paasikivi eller Kekkonen till häst… Härligt! För hästen som symbol passar ihop med dessa presidenter ungefär lika illa som ketchup i ärtsoppa. Varför är det så? Det är något med statsmannens förändrade symboliska rum och rekvisita. Hästen ersätts av skrivbordet då kavalleristen ersätts av ämbetsmän. Och den ersätts av bil och pansarvagn då kejsare ersätts av 1900-talsdiktator. När Kekkonen uppträdde ”manligt” åkte han skidor, och klättrade upp i en palm, men aldrig upp på en häst.
Ingen kronologi
Men allt detta låter Donner mig fundera ut själv. Det är upp till mig själv vilka associationer och tankar hans bilder ger upphov till. Han själv fortsätter och konstaterar i stället att det inte finns några bevarade filmbilder av Mannerheim som tar sig upp på hästryggen under åren 1941–1944 för Mannerheim behövde då redan hjälp för att komma upp. Sen noterar han hästen Kathys symboliska plats i Mannerheims begravningståg 1951, men snart har han hastat vidare till nästa perspektiv på temat hästen och mannen: ridandets erotiska dimensioner, med hänvisningar till två andra hängivna ryttare, Trotskij och Tolstoj.
Som det anstår en tankspridd essäist följer Donner ingen kronologi. Det här är inte berättelsen om Mannerheim, utan anteckningar som följer författarens egna prioriteringar, hugskott, värderingar. Carl Gustaf Emil Mannerheim föddes 1867, men Donners anteckningar blickar inte i första hand mot 1800-talet även om det blir fullständigt klart för läsaren att marsken i hög grad var en produkt av detta sekel. Mannerheim ger här i större utsträckning anledning att betrakta 1900-talets politik, krig, moral, dilemma vid sidan av och genom Mannerheims person. Det är mycket krig. Det är svårt att undvika då man skriver om Mannerheim. Temat stormannakult ger sig också som av sig själv. Men anteckningarna handlar också om den värld som skapades efter andra världskrigets slut, kallt krig och också nyordningen efter 1990. Det handlar om Donners 1900-tal i lika hög grad som det handlar om Mannerheims.
Henrika Tandefelt
Jörn Donner: Anteckningar om Mannerheim. Söderströms & Atlantis, 2011.
