Trots att de flesta av oss vid det här laget vet att jordens medeltemperatur stiger till följd av mänskliga aktiviteter – framför allt användning av fossila bränslen – fortsätter vi att pumpa ut växthusgaser i atmosfären. Under fjolåret växte de globala utsläppen av växthusgaser med tre procent, och det börjar verka alltmer osäkert om det går att hålla temperaturökningen under två grader till år 2100, vilket är FN:s officiella målsättning för klimatarbetet.
Länder som Kina, Indien och Brasilien står för den största utsläppsökningen, men inte heller Finland är utan skuld: år 2010 motsvarade våra utsläpp 74,6 miljoner ton koldioxid, en ökning med 8,5 miljoner ton från året innan. Det var fem procent över målnivån för Kyotoprotokollet.
Enligt världsmeteorologiska organisationen WMO var 2011 det tionde varmaste året sedan mätningarna började – och det varmaste La Niña-året någonsin. La Niña innebär att havsvattnet i östra och centrala Stilla havet kyls av medan det varma ytvattnet förs ner till Indonesien och Australien. La Niña sänker också jordens medeltemperatur. När en La Niña senast uppträdde 2007/2008 blev vintern den globalt sett kallaste på 14 år. Utan La Niña under första halvåret hade 2011 alltså blivit betydligt varmare än nu.
Den ovanligt milda vinter vi hittills upplevt och stormen Dagmar under julhelgen, går inte med säkerhet att koppla till klimatförändringarna – under 1930-talet följde en rad milda vintrar på varandra och vinterstormar har alltid förekommit. Men listan på extrema väderfenomen under det gångna året är lång – torka i Nordamerika och Afrika, översvämningar i Thailand, Pakistan och Australien, tropiska stormar, smältande isar på Nordpolen …
Och ingen bryr sig.
Vi rycker på axlarna åt klimatfrågan och köper bilar som aldrig förr.
Ja, det är faktiskt sant. Under fjolåret ökade bilförsäljningen i Finland med 13 procent, hela 126 000 personbilar nyregistrerades. Vi tutar och kör medan jorden blir allt varmare på grund av vår livsstil.
Den debatt som följde på IPCC:s fjärde rapport 2007 och Al Gores film En obekväm sanning har i stort sett tystnat. När klimatkonferensen i Köpenhamn 2009 utmynnade i ett fiasko och affären med de stulna e-postbreven från East Anglia-universitets klimatforskningsenhet inte visade att forskarna skulle ha manipulerat data som man på vissa håll försökte göra gällande, förlorade medierna i stort sett intresset för klimatfrågan. Den svenska tidningen Aftonbladets webbsida är ett talande exempel. Klickar man på länken ”Klimathotet” finner man att den senaste huvudartikeln är daterad den 28 oktober 2010. Trots att det borde ha funnits åtskilliga ”klimathot” att rapportera sedan dess har Aftonbladets webbredaktörer inte funnit det mödan värt att uppdatera sidan de gångna dryga 14 månaderna.
Vad än bloggare och twittrare påstår är det fortfarande de traditionella medierna som formar opinionen. Bryr sig inte press och etermedier om en fråga bryr sig inte vi andra heller om den. De så kallade skeptikerna – företrädesvis äldre herrar på den politiska högerflanken som vägrar acceptera att människan med sin ohejdade konsumtion av fossila bränslen håller på att värma upp jorden – har anledning att känna sig nöjda. Klimatförändringarna är åtminstone tillsvidare avförda från dagordningen. Ingen kräver längre utsläppsbegränsningar eller – hu, hemska tanke! – minskad konsumtion.
Men det är inte bara media som får ta på sig skulden för den rådande tystnaden. Också den politiska vänstern har hanterat klimatfrågan valhänt. I den pågående presidentvalskampanjen nämns våra utsläpp – och miljön överhuvudtaget – på sin höjd i förbigående. Själv kan jag inte minnas när jag senast hörde en vänsterpolitiker ifrågasätta fortsatt tillväxt. Hur önskar jag inte att det funnits någon som hade modet att stå upp och i klartext säga att mänskligheten inte kan fortsätta att tära på jordens resurser i nuvarande takt, ty om vi gör det kommer ingenting att bli kvar åt våra barnbarn och deras barnbarn!
Tyvärr skulle väl en politiker som pläderade för sänkt levnadsstandard i Finland knappast få många röster. Hon skulle förmodligen avfärdas som en stolla, någon som mer tålde att skrattas åt än hedras, för att travestera Runeberg.
För de flesta av oss går den nya bilen, den nya smarta telefonen och semesterresan till Thailand före våra barnbarns intressen. Vi finländare har, liksom de flesta människor i Västvärlden och en växande medelklass i Syd, hamnat i ett konsumtionsberoende som kan betecknas som sjukligt. Och precis som alkoholister vägrar vi i det längsta att erkänna hur det står till. Jag tror att de flesta av oss egentligen vet att vår livsstil i grund och botten inte är hållbar. Ändå vägrar vi att ta den insikten till oss.
Ja, det gäller nog mig själv också. Mitt eget så kallade ekologiska fotavtryck är alldeles för stort. Trots att jag minskat på nötköttskonsumtionen, slutat åka på charterresor, försöker välja tåg eller buss när det är möjligt och klimatkompenserar för mina fågelskådarturer med bil räcker det inte. Vårt samhälle gör det i praktiken omöjligt att leva på ett uthålligt sätt – med mindre än att man flyttar till skogs, avsvär sig alla bekvämligheter och lever av naturen.
Mänskligheten har högst tio år på sig att bromsa utsläppen av växthusgaser och hålla uppvärmningen vid två grader celsius – den maximala ökning av jordens medeltemperatur som enligt FN kan tillåtas om vi vill undvika en global klimatkatastrof. Utsläppen måste minska radikalt.
Du och jag kan förvisso lära oss att leva mera resurssnålt, men individuella åtgärder förslår inte långt; ska utsläppen av växthusgaser minska krävs politiska beslut, som den svenske miljöforskaren Christian Azar, professor i resursteori vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg, säger i sin bok Makten över klimatet. Opinionen är politikens moder – politiska förändringar kommer till stånd först när någon kräver förändringar. Det allra mest nödvändiga för närvarande är att se till att klimatfrågan åter hamnar på dagordningen – att den politiseras om man så vill. Därefter måste en politisk process komma igång – som inte leder till vaga löften och allehanda ”vägkartor” utan till konkreta åtgärder.
Det är faktiskt bråttom. Jordens klimat är inte förhandlingsbart.
Lars Sund
är författare
