Huruvida det är av en slump som den första premiären i det nyrenoverade svenska teaterhuset är Joakim Groths Remont är för mig oklart, men hur som helst passar temat. När man tar sig till den nya Amosscenen i tredje våningen kan man inte undgå att tjusas av det fräscha och nya – allt är gjort med respekt för det anrika objektet, som sig bör när man gör en kärleksfull remont.
Det finlandismiska namnet på pjäsen syftar på olika typer av renoveringsobjekt – ett gammalt torp på den nyländska landsbygden står i centrum, men i lika hög grad ropar människorna och deras liv som möts där en midsommar efter ordentliga upputsningar och nya färger. Och visst tas det till både hammare och spik, utöver den obligatoriska linoljesåpan som trägolvet ska skuras med. Man får inget riktigt skurgolv om man inte skurar. Och alla ska vara med.
Det blir en klassisk midsommarafton, komplett med pinsamma gråtmilda tal, sprit, käbbel om bastuturer och sovarrangemang, hemligheter och avslöjanden och några rejält kritiska situationer. Det dröjer ett tag innan man får klart för sig hur alla hänger ihop – vem är syskon, vem partner – men snart tar de olika personligheterna form. Sivar (Kristoffer Möller) och Mirjam (Nina Hukkinen) är värdpar på torpet, Hellen Willbergs Hanna och Niklas Häggbloms Henry är syskon till Sivar. Med kommer bägges nya partner (Anna Hultin och Marcus Groth) samt sammanlagt tre barn från tidigare äktenskap. En före detta man (Niklas Åkerfelt) dyker också upp, först försenad och senare för berusad för att åka hem. Med denna relationskavalkad blir det mycket snack om många saker, så mycket att man efter ett tag snarast skulle vilja be alla vara tysta för en gångs skull. Mycket prat och lite verkstad, helt enkelt.
Scenen är enkel och avskalad – med det nämnda trägolvet som nästan ytterligare en karaktär – och scenbyten förlöper hastigt under nedsläckt belysning till bryska stråkar. Akustiken fungerar i den höga salen så att man även längre bak i läktaren hör skådespelarna utan problem.
Remont handlar om val och om hur livet tenderar bli något annat än man trott. Om att längta bort eller vara lycklig med det man har. Om att behöva någon vid sin sida. Det är en pjäs som många säkerligen kan känna igen sig i – förutsatt att man levat i låt säga mer än tre decennier och kanske också har någon skilsmässa i bagaget. De ungdomar som porträtteras – Sara-Marie Soulié, Jussi Järvinen och Titus Poutanen gör det bästa av sina karaktärer – känns däremot inte trovärdiga och förblir schabloner. Speciellt den 17-åriga Petra är ett mysterium, och hennes spel med mammans nya sambo Henry får åtminstone mig att rynka ögonbrynen av en pinsam känsla av långsökthet och icke-trovärdighet. Den yngre tonårspojkens ångest förblir även den lös och luddig.
Men Groth känner definitivt sin ensemble, för de övriga rollerna är som gjorda för skådespelarna. Anna Hultin visar än en gång sina underbara komediennetalanger och Hellen Willberg är likaså stark. Men ändå ett men: på något vis blir rollerna just roller – både den lätt långsamma, teddybjörnslika Sivar och hans stereotypt martyrgnälliga hustru känns konstruerade. Ja, det är helt enkelt svårt att känna med personerna i dramat, att förstå vad de tänker och känner. Eventuellt kan detta också bero på att jag inte tillhör pjäsens tänkta målgrupp.
Förutom relationerna finns oron för samhällets och hela jordens utveckling med på ett hörn. I Ottos (Järvinen) upprörda brandtal över klimatet och naturtillgångar finns likheter med Katja Krohns pjäs Pikkujättiläinen som går på Nationalteatern som bäst – ett tema som ligger i tiden av uppenbara skäl och tål föras fram.
Sonja Mäkelä
Remont. Svenska teatern. Text och regi: Joakim Groth. Scenografi och dräkter: Erik Salvesen. Ljud: Tobias Björkwall. Ljus: Tom Kumlin. I rollerna: Kristoffer Möller, Nina Hukkinen, Hellen Willberg, Marcus Groth, Jussi Järvinen, Titus Poutanen, Niklas Häggblom, Anna Hultin, Sara-Marie Soulié, Niklas Åkerfelt.
