I fem uppriktiga essäer målar Michel Ekman fram en bild om vilka filmer, böcker och händelser som lett till att han blev Michel Ekman.
Epifanin är ett svårartat beroende. Och ännu svårare att tillfredsställa. Att snubbla över en låt som kräver att man rasar ihop på golvet i en hög av hänförelse och lyssnar om och om igen är en händelse som kan få långtgående, för att inte säga livsavgörande, konsekvenser. Eller att plötsligt inse att boken man har i sin hand kommer att göra en till en annan människa och febrigt läsa vidare i ett rus som störs men inte minskas av den krypande ångesten, vetskapen att boken för varje sidvändning är ett steg närmare sitt slut.
Ruset kommer oftare ju yngre man är. Det är inte så konstigt. Erfarenhet (eller möjligen vanans slentrian) spelar en betydande roll i sammanhanget. Precis som kretsloppet i stort. En period av utveckling är i allmänhet en period av öppenhet, vilket innebär att de utdragna tonåren är fyllda av överrumplande insikter och hänryckthet medan den trettiotreårige frilansskribenten möjligen måste vänta på fyrtioårskrisen för att verkligen bli mottaglig för en riktigt omskakande rusch.
Men epifanins tid är i varje fall inte förbi. Det är den initiala och tröstande lärdomen i litteraturkritikern Michel Ekmans Utanför tiden – en sagolikt vackert formgiven liten volym, där han i fem självbiografiskt förankrade essäer betraktar sitt liv och några av de verk som har gjort honom till den han är.
Nyfikenhet som
smittar
Det krävs alltså något av kris för att verkligen kunna möta ett konstverk, menar Michel Ekman, som själv snubblar över den franska Nya vågen-regissören Eric Rohmer och till sin förvåning inser att en avsikt om att bättra på sin cineastiska allmänbildning blir något oändligt mycket större. Krisen som utlöser epifanin är inte alldeles uppenbar, men går att spåra till en deprimerande insikt om att Ekman som passerat de femtio för några år sedan nu definitivt befinner sig på skuggsidan, livets andra hälft har obönhörligen inletts och den stora nedmonteringen står om inte runt hörnet så i varje fall inom den synliga horisonten.
Det är den erfarne kritikerns val att inleda med en exposé över filmaren Rohmer. Michel Ekman är utanför sin bekvämlighetszon och det han tappar i skärpa och säkerhet får han igen genom att möta läsaren i jämnhöjd. Det Ekman fäster sig vid i Rohmers sparsmakade filmvärld är den återkommande nåden som erbjuds eller i varje fall antyds som en lösning för filmernas karaktärer. Och kanske är förtröstan en stor lockelse för en betraktare som glidit in i en ålderdomskris en aning för tidigt.
För läsaren av Ekmans text verkar nåden däremot inte särdeles lockande. Essäns slutsats får mig i varje fall inte att vilja kasta mig över Rohmers verk. Att jag faktiskt blir sugen på att beställa en filmbox beror uteslutande på textens uppriktiga försök till närläsning. Och med detta ringar Ekman också indirekt in det som är en kritikers väsentligaste uppdrag, nämligen att vara så intresserad av sitt ämne att läsaren (lyssnaren/tittaren) smittas av en nyfikenhet som är större än de eventuella aversioner eller bifall som smakdomarens mer explicita åsikter ger upphov till.
Varför just jag?
I de fyra följande essäerna berättar Ekman om hur han hittade fram till poesin i allmänhet (femstegsraketen Peter Sandelin–Björling–Sapfo–Tranströmer-haiku-dikter) och Björling i synnerhet, hur han snubblade in i det monetärt otacksamma livet som kritiker och redogör för tre betydelsefulla romanläsningar (Hermann Hesses Stäppvargen, Max Frischs Stiller och Tolstojs Krig och fred). Det intressantaste, och mest personliga, avsnittet är ”Kritiker”, som dessutom rör sig som en självklar underström också i de övriga texterna.
Det kan förstås tänkas att jag, som verkar inom samma fält, är en smula fackskadad, men jag vågar ändå påstå att den ambivalens inför det egna uppdraget som Ekman preciserar som kritikerns dilemma speglar någonting som går igen nästan överallt i samhället. Varför bedöma sådant som andra gjort istället för att göra själv? Och varför ska just jag utgjuta mig om detta? Att vara kritiker är i någon mån att ha samma uppgift som den missfärgade fogmassan mellan kakelplattorna i badrummet, vilket i förlängningen också är det allmänskliga uppdrag vi alla har gemensamt.
Ett genomgående drag i Utanför tiden är en vilja att vara personlig och en parallell tendens att dra konsten och litteraturen som en skyddande filt över det personliga. Det är egentligen bara i essän om kritik som Ekman inte gömmer sig under filten utan mer direkt berättar om sig själv som person och inte bara som exempel. Den berömda kollisionen med Gustaf Widén på Hufvudstadsbladet är fortfarande en tagg i minnet (och på ett sant finlandssvenskt manér placerar Ekman en del av förklaringen till deras osämja på faktumet att Widén är ålänning, vilket jag — som också har en bakgrund i skärgården — inte ens ska ge mig in på att kommentera). Stoltheten över arbetet på Svenska Dagbladet är påtaglig och återkomsten till Hbl (med sin fru som redaktör) något av en återupprättande hemkomst. Här visar sig Michel Ekman som människa och inte bara som läsande skribent.
I de övriga texterna förblir många tjechovska gevär oavfyrade. Men kanske säger också det någonting väsentligt om den som väljer, och framhärdar i, rollen som kritiker. Att klä en antydan från sitt eget liv i en dräkt av världslitteratur, och att göra det med trovärdigheten i behåll, är kanske till och med ett fullt rimligt lämplighetstest för yrket.
Sebastian Johans
Michel Ekman: Utanför tiden. Självbiografiska essäer. Schildts, 2012.
