I Berlin Marzahn existerade mellan 1936 och 1945 ett tvångsarbetsläger för sinter och romer. I dag påminner en permanent utställning på den historiska platsen om fångarnas öden.
Ett av nazisternas första tvångsläger fanns alldeles nära den nuvarande spårvägsstationen vid Raoul Wallenberg-Straße i Berlin-Marzahn. Tusentals sinter och romer internerades från och med 1936 i Marzahn, varifrån de senare deporterades till förintelseläger. Under våren 1943 deporterades nästan samtliga fångar från lägret till Auschwitz.
Då det i december 2011 gått 75 år sedan tvångslägret grundades öppnade Landsförbundet för sinter och romer i Berlin-Brandenburg en permanent utställning på den tidigare platsen för lägret – utställningen behandlar detta mörka kapitel i Berlins historia och berättar om de internerades olika öden.
I decennier fanns det nämligen ingenting som påminde om de fasor som under nazitiden ägde rum i utkanten av Berlin. Urbaniseringen var nära att svälja också de sista fläckarna av den tidigare lägerplatsen. Under DDR-tiden gränsade tre kastanjer och en begravningsplats mot den obebyggda tomten, medan Marzahns bostadskomplex stack fram strax bortom järnvägsspåren. Numera ligger en cirkus och en ungdomsgård samt industribyggnader på området.
Bara i några år har platsen och vägen bredvid det gamla lägerområdet uppmärksammats på grund av sin historiska betydelse. Den är uppkallad efter Otto Rosenberg, som var internerad som barn i Marzahnlägret och som enda familjemedlem överlevde de efterföljande deporteringarna. Hans dotter Petra Rosenberg, ordförande i Landsförbundet för sinter och romer i Berlin-Brandenburg är initiativtagare till utställningen. Hon var också ansvarig för utformningen av de tio utställningstavlorna, som på tyska och engelska berättar om lägrets historia och fångarnas öden. Vi lär oss om barnen i lägret, om tvångsarbetet och får framför allt ansikten på de människor som bodde här i flera år, tätt tillsammans och i ohyggliga förhållanden: bland andra musikern Luhgie von Klepacki, balettdansaren Peter Böhmer, den unga kvinnan Camba Franzen och medborgarrättskämpen Otto Rosenberg, som i sin självbiografi Das Brennglas vittnar om sin tid här.
Olympiska spel
1936 var året för de olympiska spelen i Berlin. Vad som för en del blev en möjlighet att resa, var en katastrof för andra. Under sommarolympiaden ville nationalsocialisterna ha en ”zigenarfri” huvudstad. Snabbt byggdes ett tvångsläger mellan järnvägsspåren, gravgården och ett tidigare vattenrensningsfält i Marzahn i utkanten av Berlin.
På morgonen den 16 juli 1936 hämtade polisen och SA, på order av Berlins polischef, cirka 600 sinter och romer från deras hyrda lägerplatser och hem och släpade dem till Marzahn – en aktion som Tempelhofer Zeitung cyniskt beskrev som ”ett lustigt upptåg”.
Sinterna och romerna levde i kåkstäder och husvagnar under ständig polisbevakning i lägret, som eufemistiskt kallades för ”rastplats” (i bemärkelsen ”parkeringsplats” ungefär). Föräldrarna nekades möjligheten att utöva sina yrken och barnen förvägrades en normal skolgång. Istället kommenderades alla över 13 år till hårt arbete i närliggande fabriker, inom jordbruket och sedan 1941 även inom försvarsindustrin. Många sinter och romer måste delta i ”rashygieniska” undersökningar, och efter ”lagen mot de asociala” 1937 riskerade alla att närsomhelst deporteras till koncentrationsläger.
Statister för Riefenstahl
I och med krigsutbrottet försämrades levnadsvillkoren kraftigt i Marzahnlägret. Efter en lag som Himmler initierade i oktober 1938 blev det förbjudet för romer att lämna sina dåvarande bostäder. Straffpåföljden var deportation till koncentrationsläger. Speciellt för barnen var levnadsförhållandena ödesdigra. De gick under av svält och brist på grundläggande sjukvård. Barnens namnlösa gravar finns på kyrkogården bredvid det forna tvångslägret.
Så sent som 1942 kommenderades många sinter och romer från Marzahnlägret att delta i Leni Riefenstahls inspelning av filmen Tiefland. Då statisternas socialavgifter avräknades, hade de flesta av dem redan deporterats till Auschwitz. De internerade i Marzahn hörde till de som i stora transporter fördes dit 1943. Endast ett fåtal romer hölls kvar i lägret av nazisterna som i sitt rasliga vansinne planerade utställningar med romer. År 1944 slog en bomb ner i Marzahn och förstörde delar av lägret. De sista internerade befriades i april 1945 av Röda armén.
Upprättelse
Under efterkrigstiden föll tvångsarbetslägret i Marzahn i glömska och ignorerades länge av historieskrivningen. Med få undantag har de förföljda sinterna och romerna inte erkänts som offer för nationalsocialismen, varken i öst eller väst. De har också varit undantagna från rätten till skadestånd.
Internerna hade inte varit fängslade i lägret, bedömde skadeståndsbyrån i Västberlin, de intagna hade ju ”fått jobba” (även om det alltså var frågan om tvångsarbete under interneringen). De ansvariga för lägret, som chefen för kontoret för zigenarfrågor Karsten Leo, dömdes aldrig för något – i vissa fall dök han till och med upp som expert på förfrågningar om gottgörelse.
Att man så småningom började minnas de sinter och romer som led i Marzahn är tack vare enskilda personliga insatser. År 1986, då det gått ett halvt sekel sedan lägret bildades, tog pastorn och författaren Bruno Schottstädt initiativ till en minnessten i närbelägna gravgården i Marzahn. Efter Tysklands återförening uppfördes, till Otto Rosenbergs minne, en förklarande marmortavla, som följdes av en bronstavla och sedan 1990 hålls en minnesceremoni för lägrets offer i juni varje år.
Minnet av tvångslägrets offer har uppmärksammats sent, liksom analysen av de historiska brotten mot sinter och romer. Symptomatiskt för detta är byggplatsen av det nationella monumentet för det nazistiska folkmordet på sinter och romer i Berlins Tiergarten. Ett trefjärdedelssekel efter att Marzahnlägret öppnade har platsen för det nazistiska lägret äntligen klart betecknats som en sådant. Det är också talande att utställningen kunde förverkligas tack vare barnet till en överlevande intern från Marzahnlägret.
”Hans anspråk var min inspiration”, sade Petra Rosenberg vid invigningen av minnesutställningen 2011 och syftade på sin far Otto Rosenbergs livslånga engagemang som vittne och förespråkare för offrens rättigheter. Minnes- och informationsplatsen kommer att vara tillgänglig för allmänheten. I kombination med pedagogiska program från Landsförbundet för sinter och romer i Berlin-Brandenburg erbjuder minnesplatsen en unik möjlighet för i synnerhet ungdomar att lära sig om sinternas och romernas öden under den nazistiska eran.
Cia Rinne
Översättning från tyska:
Fredrik Sonck
