Det har snart gått två år sedan aktivisten Jyri Jaakkola mördades i Mexiko. Hans mamma Eve Jaakkola har vandrat i sonens fotspår för att se till att de skyldiga blir dömda.
Den 27 april 2010 sköts aktivisterna Jyri Jaakkola och Alberta ”Bety” Cariño till döds i delstaten Oaxaca i Mexiko. De deltog i en humanitär konvoj som skulle föra förnödenheter och medicinsk hjälp till byn San Juan Copala. Det berättar Jyris mamma Eve Jaakkola då Ny Tid träffar henne på Åbo stadsbibliotek. I bakgrunden låg en konflikt för lokalt självstyre och bättre levnadsförhållanden. San Juan Copala förklarade sig autonomt år 2007 och terroriserades av paramilitära grupper med kontakter till det styrande partiet i delstaten, PRI. Jaakkola åkte till Mexiko via den Åbo-baserade organisationen Uusi Tuuli ry. Cariño var ledare för den mexikanska människorättsorganisationen CACTUS.
Bakgrund i lärarstrejken 2006
År 2006 utbröt en sju månader lång konflikt i staden Oaxaca som drog till sig internationell uppmärksamhet. Lärarupproret, där konflikten hade sin början, var en reaktion på långvariga sociala missförhållanden i delstaten Oaxaca. I maj strejkade lärarna i staden och invånarna demonstrerade som de gjort varje maj månad under 20 års tid. Delstatsguvernören Ulises Ruiz Ortiz från partiet PRI gav order om att 3 000 poliser, med hjälp av tårgas, gummikulor och helikoptrar, skulle upplösa demonstrationerna. Ett hundratal människor skadades. Men lärarna byggde barrikader på torget i centrala Oaxaca och många organisationer anslöt sig till protesterna under de följande månaderna. Demonstranterna krävde att guvernören skulle avgå.
Ulises Ruiz Ortiz hade redan tidigare anklagats för att prioritera utländska företag och investerare framom de mexikanska folken. Han anklagades även för valfusk samt för att utöva våld mot politiska opponenter, media och mot ursprungsbefolkningar. PRI hade haft makten i Oaxaca i 80 år och har kopplingar till de paramilitära grupper som injagat skräck i San Juan Copalas invånare.
I början av konflikten i Oaxaca skapades APPO (ung. ”Folkförsamlingen för folken i Oaxaca”). APPO kom att bestå av en mängd olika rörelser och organisationer, fackföreningar, representanter från de olika kommunerna och av lärare. Sammanslutningen ville inte enbart byta ut de styrande, utan också förändra samhällets ekonomiska, sociala och politiska struktur. Den uppmanade mindre samhällen, byar och kvarter att skapa egna folkförsamlingar. APPO ställde krav på ursprungsbefolkningars självbestämmanderätt eller autonomi, jämlikhet mellan könen, politiskt ansvar för alla och motsatte sig nyliberalismen.
Inspirerade av händelserna i Oaxaca 2006 och av zapatisterna i delstaten Chiapas i södra Mexiko, förklarade sig San Juan Copala autonomt den 1 januari 2007. Byn bebos främst av triqui-ursprungsfolk, som var de första som gjorde uppror mot den mexikanska staten år 1832. De har en lång historia av organiserad kamp mot den lokala regeringen, men hämmas av inre splittring. Zapatisterna består främst av mayaindianer som gjorde väpnat uppror mot den mexikanska staten och armén 1994. De är ännu beväpnade men befinner sig inte längre i öppen väpnad konflikt med staten. Zapatisterna har ett decentraliserat sätt att organisera samhället på och de har utvecklat egna skolor, sjukhus, kooperativ och domstolar.
– Regeringen i Oaxaca ville troligen inte att zapatisternas idéer och uppror skulle spridas, säger Eve.
Paramilitära grupper omringade således San Juan Copala. För enkelhetens skull kan man säga att det är fråga om olika grupperingar av triquis som dels tagit avstånd från varandra och dels har kopplingar till olika politiska partier. Det som skapat friktion är främst det faktum att styrande i delstaten har velat hindra det autonoma samhället från att existera. I just den här konflikten har över trettio personer mördats, men under tjugo års tid har 500 personer som hör till triqui-folket dödats i olika stridigheter. Vissa anser att det är en medveten strategi av delstatsstyret att splittra befolkningen för att kunna lägga vantarna på områdets naturresurser. I slutet av år 2009 började våldet eskalera i San Juan Copala. Paramilitära grupper blockerade vägen till byn och sköt personer från det autonoma samhället på gatorna från bergen ovanför. Det var på vägen till San Juan Copala som den humanitära konvojen där Jyri Jaakkola deltog blev överfallen den 27 april 2010.
Intresse för solidaritet
Eve Jaakkola berättar att Jyri länge hade arbetat för organisationen Uusi Tuuli. Organisationen främjar solidarisk handel och har bland annat underhållit segelfartyget Estelle, som nyligen har sålts till den svenska organisationen Ship to Gaza. I början av 2000-talet seglade han ombord på Estelle till Angola, och började efter diskussioner med andra biståndsarbetare ombord att planera resor till Mexiko för att främja rättvis handel. De förverkligades aldrig, men hans initiativ ledde i varje fall till direkt import av kaffebönor från zapatisterna. Jyri var också intressed av zapatisterna, händelserna i Oaxaca 2006 och av hur befolkningen organiserade samhället.
– Det är en samhällsmodell som inte innebär representativ demokrati; folket samlas istället för att diskutera och för att fatta beslut tillsammans. Det var just det här som Jyri var intresserad av.
Han hade också träffat Rubén Valencia Núñez, en aktivist från organisationen VOCAL. Valencia var i Finland år 2009 för att berätta om självorganiserade rörelser och människorättssituationen i Mexiko. Jaakkola och Valencia tillbringade mycket tid tillsammans under besöket, och hans mamma tror att det var då som Jyris personliga intresse för Mexiko väcktes.
Ett samhälle i exil
Sedan händelserna 2010 har byn San Juan Copala tagits över av paramilitära grupper och byborna har tvingats lämna sina hem. Byborna har reagerat genom att fortsätta organisera sig i kontinuerliga demonstrationer på torg i försök att komma tillbaka till byn och genom att söka politiskt stöd utifrån. Det autonoma triqui-samhället har krävt ett slut på straffriheten, så kallad impunidad, berättar Eve. De kräver att morden och våldsamheterna utreds. De har sedan augusti 2010 bott i ett protestläger på torget i Oaxacas centrum och några har inrättat ett likadant läger i Mexico City. I januari i år försökte de, med hjälp av polisen, ta sig tillbaka till sin by utan att lyckas. I februari demonstrerade de utanför den finska ambassaden i Mexico City.
Konflikten har haft en speciell könsaspekt. Paramilitärerna skjuter nämligen inte kvinnor lika lättvindigt som de skjuter män. På grund av det har kvinnor ofta varit de som fört samhällets talan offentligt. Å andra sidan lider kvinnorna risk att utsättas för våldtäkter. Under tiden som San Juan Copala var omringat, smög sig kvinnorna ut om nätterna för att leta efter mat och bränsle. Om de ertappades blev de ofta kidnappade eller utsatta för övergrepp. I början av augusti 2010 var det just triqui-kvinnor och barn som började ockupera torget i Oaxaca.
– Jag har förstått att kvinnorna fick nog av den otrygga situationen, och därför ockuperade de torget redan i augusti. Drygt två månader senare tvingades de andra byborna bort från sina hem. Då anslöt sig också män till protestlägret.
Krav på rättvisa
Eve Jaakkola har tillsammans med maken Raimo Jaakkola besökt Mexiko tre gånger de senaste två åren. Ett viktigt syfte med resorna har varit att främja rättsprocessen. Den första resan var svår.
– Det var fyra månader efter att Jyri mördats och Mexiko verkade vara ett våldsamt och skrämmande land. Men vi ville gå i Jyris fotspår. Vi ville se de platser där han varit och träffa de människor som han träffat
Det här var också första gången som makarna Jaakkola träffade sin advokat David Peña. Det var viktigt, för i Mexiko hade åklagaren redan presenterat det ofärdiga fallet för domaren. Enligt Eve ville myndigheterna skynda på processen eftersom de visste att hon och hennes man var på väg. Domaren hade konstaterat att det inte fanns tillräckliga bevis för att döma någon, och paret Jaakkola blev uppmanade att utöva påtryckningar för att få fallet löst. Mexiko har en lång tradition av straffrihet, vilket innebär att enbart en liten del av dem som gjort sig skyldiga till mord och andra brott döms. Ett bakslag, som dock var väntat, är att processen nu delvis flyttats från statlig till delstatlig nivå. Det betydde ytterligare utdragna processer med en ny domstol och nya åklagare. Vidare har det mexikanska rättsväsendet reformerats så att alla vittnesmål måste behandlas på nytt, vilket också har tagit sin tid.
Vittnesskydd
Den mest centrala frågan just nu har att göra med vittnesskydd. Ögonvittnena till överfallet på konvojen år 2010 behöver skydd för att kunna vittna, men kan endast få det om det är fråga om organiserad brottslighet. Enligt Eve leder resonemanget till en ond cirkel.
– Om vittnena får avlägga vittnesmål, kan de intyga att morden verkligen har att göra med organiserad brottslighet. Men eftersom de inte får skydd så kan de inte heller berätta vad de vet.
Det har också funnits tekniska aspekter som satt käppar i hjulen. Bland annat var brottsplatsen obevakad nästan ett dygn efter morden på Jaakkola och Cariño. Under den tiden hade bilarna flyttats runt.
– På det här sättet såg det ut som om kulorna kommit från andra håll och vittnesmålen mot gärningsmännen verkar tvivelaktiga.
Europaparlamentariker Satu Hassi som nu är medlem av Mexiko-delegationen i Europaparlamentet, har upprepade gånger diskuterat fallet med mexikanska myndighetspersoner. Också Heidi Hautala som var ordförande för Underutskottet för mänskliga rättigheter i Europaparlamentet innan hon år 2011 blev utvecklingsminister, har diskuterat med de mexikanska myndigheterna. Eve säger att det i övrigt har varit ganska tyst från de finska politikernas sida sedan våren 2010 då dåvarande president Tarja Halonen och utrikesminister Alexander Stubb tog upp saken med Mexiko. Men Finlands ambassad i Mexiko har varit till stor hjälp, understryker hon. I Finland har också flera olika organisationer aktivt arbetat för att informera om det skedda och för att kräva rättvisa.
Advokat David Peña kommer till Europa i slutet av den här månaden. Han ska diskutera fallet och frågan om vittnesskydd i Bryssel, Helsingfors och Åbo. Eve Jaakkola tycker att fallet som det ser ut nu inger en aning hopp.
– Men vid det här laget är jag van vid att inte hoppas för mycket. En dag kan något verka positivt och vi kan få löften om att något ska bli åtgärdat, bara för att sedan märka att ingenting händer.
text&foto Freja Högback
Mer information: http://toinenmeksiko.org, www.cafecaracol.org
