Yleskatten

av Fredrik Sonck

Efter många om och men verkar den så kallade Yleskatten bli verklighet. Riksdagen är ovanligt enig och den beredande ministern Krista Kiuru (SDP) kan placera en praktfull fjäder i sin hatt.

Skatten ska trygga Yles finansiering genom att komma åt licensskolkare och samtidigt se till att personer med låg inkomst inte drabbas oskäligt hårt. För de flesta blir skatten billigare än licensen. ”Förlorarna” är hushåll med två vuxna som båda har hyggliga årsinkomster samt de som inte alls eller i väldigt låg grad tar del av public serviceutbudet. Den förstnämnda gruppen kom tidigare orimligt billigt undan, den sistnämnda har trots allt indirekt nytta av att andra medborgare (eventuellt) blir mer upplysta genom public service. Att man går in för en specifik Yleskatt handlar mer om behovet av medialt oberoende än om att public service inte skulle vara en lika viktig del av välfärdsstatens verksamhet som flygplatser, brandkårer eller universitet, som inte heller utnyttjas av precis hela befolkningen.

För Yles del – och kanske i synnerhet för Svenska Yles del – slaknar nu de strama ekonomiska tyglar som under 2000-talet varit en kvalitetsmässig broms, även om en del besparingar säkert varit rimliga. Den indirekta men olyckliga fondfinansieringen av Svenska Yles program borde få ett slut. Med några undantag (för till exempel drama- och dokumentärproduktion) ska program av journalistisk karaktär finansieras av Yle också om ett utomstående produktionsbolag sköter hantverket. Det handlar dels om just det oberoende som Yleskatt ska trygga, dels om att fondfinansieringen av Yle naturligtvis minskar potten för andra bidragstagare (okej, okej, egen ko i diket här).

Vid sidan av, men särkopplat från, finansieringsfrågan finns det också anledning att diskutera själva public serviceuppdraget och vad det innebär. Tyvärr har Yles satsningar på webben ofta hamnat i fokus i andra medier. Det är en ganska märklig diskussion, mer präglad av de andra mediernas egenintresse än av den mångfald medborgarna är betjänta av. För även om produktionen av ljud och bild är huvuduppdraget för Yle kan ingen större aktör i dag låta bli att finnas på webben och om kommersiella medier känner sig hotade beror det snarast på egen senfärdighet på webbjournalistikens område. Eftersom det än så länge är näst intill omöjligt att göra pengar på webbjournalistik skulle mångfalden på webben snarare minska än öka ifall Yle retirerade och på entidningsorter skulle det inte finnas incitament för tidningsmonopolen att upprätthålla annat än rudimentära webbsidor. Sedan kan public service och kommersiell media i oändlighet diskutera vad som är värre: beroendeförhållandet till annonsörer eller till politiker. Principiellt är frågan naturligtvis intressant, men i praktiken finns i Finland effektiva mekanismer för att minska problemen. För journalistiken är journalistkårens tämligen homogena socioekonomiska profil ett i praktiken betydligt större bekymmer.

I slutändan handlar diskussionen om public serviceuppdraget inte om vem som är mer oberoende och hur distributionskanaler får utnyttjas, utan om vilket innehåll Yle skall erbjuda. Balansgången handlar om att genom populära program (underhållning, sport, utländska teveserier, önskemusik) behålla en stark position i det allmänna medvetandet samtidigt som det verkliga ”folkbildande” public serviceuppdraget är att erbjuda program som är värdefulla utan att nå någon jättepublik (kulturprogram, dokumentärer, nyheter, aktualiteter). Det bästa exemplet handlar om grävande journalistik som sällan är kommersiellt hållbar men ändå kan ha en enorm demokratisk betydelse – och bevisligen kan bedrivas med stor framgång av public service.

Fredrik Sonck

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.