I dag (12.6) är det tio dagar kvar till midsommar, till sommarens vändpunkt då jag i barndomen ofta drabbades av insikten om att allt gått för fort, att det snart är juli och nästan augusti och skola igen. För den vuxna versionen av barnet känns tiden däremot i kroppen som en förväntan och en trötthet. Allt ska plötsligt vara klart för att jag ska kunna ta ledigt med gott samvete, och samtidigt är det en tid för tillbakablickar på och utvärdering av det gångna året. Denna gång på ett år som färgats av stress över nedskärningarna i kultursektorn. Det har handlat om kortsiktiga beslut som drabbat den finlandssvenska kulturen hårt – inte minst det skrivna ordet (senast i våras i dramats form).
En fråga som jag funderat mycket över det här året och saknat i debatterna är frågan om finlandssvensk facklitteratur, d.v.s. avsaknaden av förlag för en sådan verksamhet. Universiteten har slutat att ge ut litteratur och trycka avhandlingar, och de övriga förlagen ger ut akademisk litteratur enbart i undantagsfall. Nu protesterar säkert den insatta läsaren genom att påminna om SLS förlag, och rätt har hon ju. SLS är ett proffsigt akademiskt förlag som är känt för sin noggrannhet i sak och form, men problemet är att förlaget enbart ger ut verk om det svenska i Finland. Sakprosa och akademisk facklitteratur på svenska om annat än det finlandssvenska hittar sällan en utgivare i Finland.
För den finlandssvenska facklitterära författaren återstår då två alternativ: att antingen översätta sitt verk till finska (eller andra språk) eller att pröva sin lycka i Sverige. Båda alternativen för forskningen ut ur det finlandssvenska – på gott och ont. För den litteraturvetenskapligt bevandrade kan det svenska alternativet te sig naturligt, eftersom litteratur i grunden handlar om språk. Då stöter författaren på en ny utmaning – nämligen den, att en stor del av den vetenskapliga litteraturen i Sverige ges ut med externa medel som skribenten själv (!) samlar in. Frågan är bara om våra fonder känner till detta?
Låt mig illustrera med ett exempel.
För två år sedan påbörjade jag bokprojektet Queera läsningar med mina dåvarande kollegor Ann-Sofie Lönngren och Katri Kivilaakso. Vi hade märkt att våra studenter i Finland och i Sverige gärna valde att göra queera läsningar, men att det saknades bra kortare vetenskapliga texter på svenska med metodologiska redskap för en sådan läsning. Allt gick bra – först. Vi fick snabbt ihop tolv mycket meriterade skribenter (många pionjärer på området i Finland och Norden), vi fick flera förlagsanbud i Sverige och valde Rosenlarv, texterna ramlade in, en del blev översatta och bokmanuset stod klart i början av våren. Problemet är bara pengarna. Trots att vi i två år har sökt om medel från alla tänkbara fonder i Finland, Sverige och Norden har vi bara fått ihop 60 procent av förlagets offert – och inte en enda euro ur de finlandssvenska fonderna. (Redaktörsarvoden har vi naturligtvis strukit för länge sedan.)
Jag har svårt att tro att boken skulle vara sämre än den rad böcker jag (tillsammans med andra) tidigare gett ut och som fonderna bredvilligt stött. Det handlar om något annat. Kanske om det queera, det akademiska, det nordiska eller det faktum att boken ges ut i Sverige. Min gissning är att det är det sistnämnda och att fonderna inte riktigt ser det utgivningsdilemma den finlandssvenska forskaren ställs inför och de stolar hon ramlar mellan om hon vill ge ut en bok om något annat än det svenska i Finland.
Det är kanske dags för oss att diskutera facklitteraturens framtid i Svenskfinland. Vill vi verkligen att all vetenskaplig litteratur som ges ut på svenska i Finland enbart ska handla om oss själva? Är det så en livskraftig kultur och vetenskap skapas?
Rita Paqvalén
är fackboksförfattare & projektledare på Kultur för alla
