Etikettarkiv: Rita Paqvalén

Kultur för alla: Gratis är inte alltid nog

Den statligt finansierade organisationen Kultur för alla ser bland annat till att vissa specialgrupper får tillgång till högklassig kultur gratis. Men det är inte alltid tillräckligt.

Om du saknar det kulturella eller sociala kapitalet som gör att du känner dig välkommen och vet vad du ska göra på en teater, då räcker det inte med att få en biljett i handen, säger verksamhetsledaren Rita Paqvalén på Kultur för alla.

Hon uppger att samma fenomen finns både i Finland och i många andra länder.

– Du kanske känner dig osäker på hur du ska klä dig eller hur du ska bete dig. Då kan det krävas andra initiativ, man kanske kan gå i grupp eller diskutera tillsammans med andra före föreställningen. Det kan alltså behövas olika satsningar för att du ska känna dig välkommen. Jag tycker det är viktigt att fundera på att vi har det ekonomiska kapitalet – det är en fråga – och så har vi socialt och kulturellt kapital. Ibland behövs allt det för att kunna ta del av kulturen, speciellt då det gäller opera och sånt där det finns en bild av att man ska bete sig och se ut på ett visst sätt, säger Paqvalén.

”Demokratifrågor”

Kultur för alla jobbar framför allt för att de kulturorganisationer som får offentliga bidrag ska vara öppna och tillgängliga.

– Så det handlar mycket om demokratifrågor inom konst- och kulturfältet. Alla ska ha rätt att ta till sig kultur och allas berättelser borde finnas med och synas. Kulturfältet i Finland borde spegla den mångfald som samhället består av, men också att människor med olika bakgrunder och olika slags funktionsvariationer ska kunna vara med och producera kultur och konst. Det kan också handla om på vilket sätt konstskolor och konstuniversitet är öppna för människor med olika slags bakgrunder – både språklig och annan bakgrund och olika funktionsvariationer. Kommer man till exempel in på en skola om man är rullstolsanvändare eller om man behöver en teckenspråkstolk? Hur ser det ut om man är nyanländ – vilka slags möjligheter är öppna?

Paqvalén uppger att konstaktörer inte alltid prioriterar rätt.

– Man kanske tänker att vi tar konsten först, sen tillgängligheten. Eller att ”det har ju aldrig kommit nån i rullstol, varför skulle vi investera i en dyr hiss?”. Då handlar det ju också om att man antagligen inte kommer om man vet att ett utrymme är otillgängligt. Det kan till och med vara så att man är så trött på att det finns så många otillgängliga utrymmen att man inte ens orkar ta den striden.

Under tidigare år blev Kultur för alla ofta kontaktade av organisationer och enskilda kulturaktörer som ville ha stöd med till exempel tillgängligheten inom kulturen. I dagsläget siktar organisationen också på att jobba mer proaktivt, uppger Paqvalén.

– Vi ger till exempel utlåtanden till lagförslag som har med kultur att göra, säger Paqvalén, som är mycket nöjd med kulturfältets reaktioner på de senaste årens stora flyktingströmmar.

– Kulturfältet har varit alldeles otroligt tillmötesgående och jobbat hårt för att stöda de nyanlända genom olika publiksatsningar. Däremot tänker inte alla kulturaktörer på att en person med funktionsvariation eller en som är nyanländ kunde vara en professionell kulturutövare och kan behöva en scen att stå på. I synen på konstnärer så är normen hemskt vit. Det är en viss slags människa som man föreställer sig att går på konstskolor, blir utbildad och är en proffskonstnär.

Allt för alla?

Att lyssna på hur Kultur för alla arbetar gör det lätt att dra paralleller till den tidigare folk- eller arbetarkulturen, där det mesta skulle göras tillgängligt för de flesta. Men att gå på till exempel dyr opera eller dyr teater är väl ändå ingen mänsklig rättighet?

– Det är en svår fråga, men i vårt samhälle är ju inte allt tillgängligt för alla. Däremot anser jag att alla människor ska kunna ta del av till exempel opera på något sätt om de är intresserade, säger Paqvalén.

Kulturen ska alltså vara tillgänglig via till exempel tv-sändningar och olika öppna evenemang, även om alla inte har råd att se kultur på plats. Kultur för alla jobbar ändå för att de som har det ekonomiskt tungt ska ha möjligheten att få full tillgång till åtminstone delar av den lite dyrare kulturen via ett kort som kallas Kaikukortti. Det används främst i landskapet Kajanaland och i Esbo. Kortet är ett samarbete mellan kulturaktörer och ett antal sociala organisationer. En viktig detalj är att den som använder kortet inte ska skiljas från mängden.

– Du får inte de sämsta biljetterna. Då du fått din biljett ska du vara likvärdig – det ska inte synas något på din biljett. Det är meningen att du ska kunna vara precis som alla andra.

Ideologiskt?

De ideal som Kultur för alla jobbar för påminner mycket om den tidiga arbetarrörelsens bildningsideal. Rita Paqvalén har ingenting emot den jämförelsen, men är noggrann med att målet inte bara ska vara att kulturorganisationer lockar alla samhällsklasser som publik.

– En sida som jag tycker är jätteviktig är att man talar om rätten att få jobba inom dessa organisationer, att man blir uppmuntrad. Till exempel att ett barn till en invandrare, en flicka, ska uppmuntras till att bli skådespelare i stället för att bli närvårdare. På samma sätt kunde man tänka sig att en arbetarklasskille ska kunna uppmuntras att bli balettdansare. Det är viktigt att inte sätta människor i en form, ”det här yrket passar för dig”.

Kultur för alla jobbar mycket brett – både med tillgänglighetslösningar och mot diskriminering av sexuella minoriteter. Finns det någon risk med att bunta ihop så pass olika grupper? Visst, men enligt Rita Paqvalén finns ett mycket tydligare och återkommande problem som är mer centralt.

– När vi talar om mångfald och tillgänglighet så ses det ofta som något som är separat från konsten. Och det är det som är risken – oavsett om man har en organisation som vi, som jobbar med alla de här frågorna, eller en organisation som bara jobbar med tillgänglighet eller en organisation som jobbar bara med mångfald. I alla dessa fall är risken att man ses som något separat från konsten. Och det är det som vi försöker motverka. Mångfald och tillgänglighet bör ses som en del av det konstnärliga arbetet – att mänskliga rättigheter står som en grund för det konstnärliga skapandet och så försöker man hitta lösningar.

Utställningar ska kunna integrera alla tillgängslighetslöningar från början, betonar Paqvalén.

– På det viset kan de också bli designmässigt intressanta lösningar som ger något åt själva utställningen.

Är Kultur för alla alltså en ideologisk verksamhet?

– Om mänskliga rättigheter är en ideologi så är vi nog ideologiska.

text & foto Öjvind Strömsholm

Om vårt immateriella kulturarv

Rita Paqvalén
Rita Paqvalén
 Just nu pågår två intressanta processer inom den finländska kulturpolitiken vars syften är att definiera ramarna för ”vårt” kulturarv och hur detta kulturarv ska tryggas. Det handlar om en demokratisering av kulturarvet – både gällande innehåll och tolkningsföreträde. Frågor som är speciellt viktiga i dagens globaliserade och digitala värld.

Fortsätt läsa Om vårt immateriella kulturarv

Nostalgisk vandring

susanne ringellJag måste bekänna det genast: jag är svag för helsingforsskildringar. För verk som andas Helsingfors, som tar mig, läsaren, till konkreta (verkliga eller föreställda) platser och som förmedlar levda liv, kroppar, passioner och vardag. Mitt Helsingfors är präglat av hus och platser laddade med kulturhistoriska detaljer, feministisk aktivism, arkitektonisk skönhet, havsvindar och det är kryddat med skvaller och skrönor. Mitt Helsingfors är präglat av fiktiva skildringar av författare såsom Saisio, Lindblad, Westö, Ringbom, Chorell, Tikkanen, Smirnoff, Backlén, Rosenlund & co. Och inte minst av texter av Susanne Ringell. Fortsätt läsa Nostalgisk vandring

En litterär händelse

I september inträffade en stor händelse på det litterära fältet i Svenskfinland. Som i ett trollslag ökade den lättlästa (skön)litteraturen på svenska i Finland med trettio procent. Tänk er en ökning på trettio procent av den sammanlagda utgivningen sedan 1987 − i dessa dystra förlagstider – och det med verk skrivna och återberättade av idel namnkunniga författare!

Det handlar om LL-centers projekt ”Finlandssvenska LL-bearbetningar”, vars syfte var att ge ut samtida finlandssvenska författare i lättläst bearbetning. Projektet, som leddes av Solveig Arle, resulterade i en utgivning av tre bearbetade romaner. Verken är Tusenblad av Birgitta Boucht återberättad av Jolin Slotte, Där vi en gång gått av Kjell Westö återberättad av Peter Sandström och Orgelbyggaren av Robert Åsbacka återberättad av Bosse Hellsten. Det handlar om högklassiga bearbetningar, som dessutom är vackert formgivna av Anders Carpelan (omslag), Ika Österblad (illustrationer) och Hanna Lahdenperä (inlaga). Samtidigt utkom även romanen Tårar, kärlek, efterrätter av Birgitta Boucht.

En stor händelse av sällan skådat slag som – bortsett från någon enstaka notis och intervju − ändå har förbigåtts med en relativ tystnad av de flesta finlandssvenska medier. Intressant, eller hur?

Eller kanske inte. Det handlar ju om lättläst litteratur. En genre eller form av litteraturen som vi litteraturvetare ofta förhåller oss nedlåtande till och/eller är fullständigt okunniga om. Och ändå en form som tio procent av Finlands befolkning eller, överfört på den finlandssvenska befolkningen, som 30 000 finlandssvenska läsare behöver. Det handlar om ovana läsare, läsare med dyslexi, inlärningssvårigheter, afasi och demens eller läsare med ett annat modersmål.

Den finlandssvenska lättlästa litteraturen är liten, det handlar om drygt tio verk. Av dem är de flesta skrivna av Birgitta Boucht och Sabira Ståhlberg, de enda i Svenskfinland som skriver lättlästa böcker i original, och resten utgörs av ovan nämnda bearbetningar. Det säger sig självt att utbudet för den läsare som behöver lättläst på svenska i Finland inte är särdeles stort och att hen får söka sig till den svenska marknaden för att hitta en bredd. Det räcker inte. Vi behöver också en egen (lättläst)litteratur och det krävs stora satsningar för att skapa den mångfald av röster, tankar och språkliga uttryckssätt som vi alla är förjänta av som läsare. LL-Centers satsning är ett steg i rätt riktning.

God litteratur skapas inte enbart av en skicklig författare, den kräver tid och ett litterärt sammanhang för att växa och utvecklas. Författaren behöver författarkollegor att bolla idéer och utkast med, en kompetent redaktör som förvandlar manus till ett välredigerat och språkgranskat verk, professionella och välinsatta läsare – kritiker och forskare − som kan sätta verket i sitt sammanhang samt utvärdera språk och form, och inte minst, lärare som kan ge sina elever nycklarna till bokens värld och göra dem till självständiga läsare.

Också den lättlästa litteraturen behöver detta sammanhang – med allt vad det innebär av kritik, debatt, litteraturdiskussioner och analys. Och framför allt behöver den proffsläsare som kan utvärdera verkens litteraritet och dess specifika egenart. Läsare som både är kompetenta och kritiska, men även insatta i de språkliga och formella kriterier som kännetecknar den lättlästa litteraturen. Det är dags att de finlandssvenska kritikerna, litteraturvetarna och modersmålsärarna tar sig an denna litteratur och ger den ett litterärt sammanhang.

Rita Paqvalén

är verksamhetsledare för servicen Kultur för alla

Bibliotek med queera förtecken

För några år sedan – i samband med Stockholm Pride − åhörde jag ett föredrag av Ingrid Svensson som då var chef för handskriftsavdelningen på Kungliga biblioteket. Av själva föredraget som handlade om queera pärlor i samlingarna minns jag inte så mycket, men jag minns hur Ingrid med handskbeklädda händer förevisade oss en mängd vackra och unika böcker och handskrifter samt hur denna kavalkad av kvinnliga skriftställare framtrollad av henne fyllde rummet. Och när Ingrid avslutade med att hänvisa till sin stora skara av vänner i bibliotekets källare var det inte svårt att förstå henne. De fanns ju redan där i rummet med oss.

Fortsätt läsa Bibliotek med queera förtecken