Om vårt immateriella kulturarv

2,K  Just nu pågår två intressanta processer inom den finländska kulturpolitiken vars syften är att definiera ramarna för ”vårt” kulturarv och hur detta kulturarv ska tryggas. Det handlar om en demokratisering av kulturarvet – både gällande innehåll och tolkningsföreträde. Frågor som är speciellt viktiga i dagens globaliserade och digitala värld.

Ett av dessa projekt är ett förberedande arbete för ratificeringen av Farokonventionen som beräknas genomföras i Finland 2015. Konventionen, som har utarbetats på Europarådets initiativ, berör kulturarvets samhälleliga och vardagliga betydelse. Den handlar om mänskliga rättigheter och om att inkludera och involvera medborgarna i förvaltandet och definitionen av kulturarvet. Konventionen utgår från en bred och öppen definition av kulturarv och kulturarvet ställs i relation till samhälleliga förändringar och samtida värderingar. Istället för att fråga hur kulturarvet ska förvaltas ställs frågor gällande vad vi bevarar samt varför och för vem.

Den andra processen – som jag kommer att fokusera på – är beredningen av verkställandet av Unescos konvention om tryggandet av det immateriella kulturarvet som Finland antog 2013. I den förberedande processen har över femtio sakkunniga och representanter för olika minoritets- och intressentgrupper hörts. Själv deltog jag i mitten av april i en sakkunnigträff gällande det finlandssvenska immateriella kulturarvet.

Unescos konvention om det immateriella kulturarvet, som instiftades 2003, uppstod ur en postkolonial kritik av Världsarvskonventionen. Världsarvskonventionen kritiserades för att genom sina kriterier exkludera olika kulturers specifika kulturarv. I stället instiftades Unescos konvention om tryggandet av det immateriella kulturarvet som utgår från en bredare definition av kulturarvet. Med det immateriella avses bl.a. muntliga traditioner, scenkonst, sociala sedvänjor, riter och högtider samt olika former av kunskap och seder i relation till naturen och universum. Också här handlar det om ett rättvisetänk och en demokratiseringsprocess. Den immateriella kulturen är något vi alla är en del av – oberoende av kultur, utbildning och social status.

Syftet med Unescos konvention om immateriellt kulturarv är att föra vidare kulturell mångfald, mänsklig skaparkraft, traditioner och uttryck till kommande generationer och främja internationellt samarbete och bistånd. Det handlar om att trygga och identifiera det immateriella kulturarvet, att höja medvetenheten om dess betydelse och att dokumentera, bevara och stödja det. Jag ser just medvetandegörandet som en central fråga: Här har minnesorganisationerna ett stort ansvar i att ge medborgarna redskap för att värna om, bevara och dokumentera sitt eget kulturarv. Speciellt central i detta sammanhang är lyhördheten för de marginaliserade och osynliggjorda gruppernas kultur och historia.

Till skillnad från Farokonventionen handlar Unescos konvention också om att göra upp nationella förteckningar över immateriellt kulturarv som är antingen representativt eller i behov av omedelbart skydd, samt förteckningar över goda exempel på skydd. På Unescos förteckningar över representativt immateriellt kulturarv finns i dag 364 objekt som t.ex. karnevalen i Aalst (Belgien), Bretaignes Fest-Noz dansfestival (Frankrike), den baltiska sångtraditionen (Estland, Lettland och Litauen) och matkulturen i medelhavsländerna (Cypern, Kroatien, Spanien, Italien, Grekland, Marocko och Portugal). Även om den största delen av objekten på Unescos förteckning representerar ett land, är det ändå uppenbart att de flesta traditioner – liksom ovan nämnda matkulturexempel – är gemensamma för folk över nations- och språkgränser. Därför är det av största vikt att arbetet kring immateriellt kulturarv verkligen görs gränsöverskridande.

Faros och Unescos konventioner påminner mycket om varandra och innehåller en stark potential för ett nytänkande gällande hur kulturarvet ska definieras, bevaras och hur olika grupper ska inkluderas i detta arbete. Just medvetandegörandet och synliggörandet kan skriva in nertystade röster i det kollektiva medvetandet. Samtidigt är det uppenbart att det finns en hel del risker – inte minst gällande öppenhet och inkludering. Hur kan man garantera att processerna och definitionerna av kulturarv verkligen är öppna och inkluderande? Eller att definitionerna av det kollektiva kulturarvet verkligen är representativa för den kulturella mångfald de utges spegla – så väl i planeringsskedet som i det konkreta verkställandet av dem? Hur värjer man sig för att inte förteckningarna över det immateriella kulturarvet skapar ytterligare hierarkier och exkluderar redan marginaliserade, nertystade och osynliggjorda gruppers och minoriteters kulturarv? Att man inte genom dessa förteckningar ytterligare cementerar stereotypier och drar gränser mellan folk och folk?

Just det sistnämnda intresserar mig speciellt mycket i frågan gällande det finlandssvenska immateriella kulturarvet. Det finns kulturella yttringar som gärna framhålls som speciellt finlandssvenska, så som folkdans, spelmanskultur, den österbottniska villaavslutningen, snapsvisetradition, Lucia, skärgårdsliv, herrgårdsliv, föreningsliv, körtraditionen och olika talesätt. Men hur kommer vi åt det som skaver, det som läcker, det som göms bort bakom en glättig ”vi finlandssvenska” -fernissa? Hur inkluderar vi mångfalden, det gränsöverskridande, det tvåspråkiga? Och hur ser det immateriella kulturarvet ut som präglat minoriteter i minoriteten – till exempel den finlandssvenska teckenspråkiga minoriteten, HBTQ-samfundet eller den judiska gemenskapen (i detta sammanhang som en kulturminoritet). Eller varför inte det kulturarv i form av seder, högtider och sånger som olika folkrörelser gett upphov till, så som arbetarrörelsen, den feministiska och HBTQ-rörelsen?

Rita Paqvalén