Alla inlägg av Öjvind Strömsholm

Även trams kan vara politik

Tjeckiska universalgeniet Jára Cimrmans liv och leverne beskrevs ingående i en relativt tunn faktabok som kom ut i början av 1970-talet – bara några år efter den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien. De ivrigaste kulturkonsumenterna hade redan koll på Cimrman och hans minst sagt händelserika liv, eftersom teater var en mycket populär konstform och flera av hans delvis självbiografiska pjäser hade varit stora succéer.

Då Jára Cimrman föddes var hans blivande hemland fortfarande en del av dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Cimrman – son till en tysktalande kvinna med tjeckiskt efternamn och en tjeckisk man som hette Zimmerman – genomled en fattig barndom. Efter att ha hittat den tjeckiska nationalismen blev han Cimrman i stället för Zimmerman och började samtidigt skörda framgångar på bred front. Cimrman tog initiativet till Panamakanalen, agerade konsult för Gustave Eiffels tornprojekt i Paris och övertygade Anton Tjechov om att det krävs tre systrar – inte bara två – för att skapa en trovärdig pjäs. Han ledde också en expedition till Nordpolen, men polarfararna gav upp sju meter före målet.

Boken som kom ut 1970 existerar på riktigt och finns även i nyare utgåvor, men alla beskrivningar av Cimrman är naturligtvis rent trams. Han skapades av Ladislav Smoljak, Jiří Šebánek och Zdeněk Svěrák då de behövde en karaktär till ett humorprogram i tjeckoslovakisk radio 1966. De tre var också centrala skådespelare då amatörer började sätta upp teaterpjäser ”skrivna” av den mytiska figuren.

Pjäserna – oftast bestående av ett pseudo-seminarium som inledning och en pjäs med samma tema kort därpå – blev stora succéer. Att Cimrmans skapare hade placerat sin hjälte i dubbelmonarkin Österrike-Ungern visade sig vara ett genidrag – deras tidvis skarpt regeringskritiska pjäser fastnade bara ibland i kommunisternas censur.

”Vi kritiserade Österrike-Ungern och förtrycket som vi led av under hapsburgarna, men alla i publiken visste vad vi egentligen brydde oss om”, sade Zdeněk Svěrák till New York Times 2007. Han framför fortfarande Cimrmans verk som amatörskådespelare i originalensemblen trots en parallell karriär i filmvärlden – bland annat som manusförfattare till Oscarvinnande filmen Kolja, som kom 1996.

Portförbud

Svěrák har också skrivit en officiell historik över sin teatergrupp och den har översatts till engelska av politikprofessorn Andrew Roberts vid Northwestern University. Kommunistiska tjänstemän som motarbetade teatergruppen – bland annat med ett kort portförbud till alla teatrar i Prag på 1970-talet – hängs ut med namn.

Svěráks historik är på det hela stora taget en seriös text och Roberts är en existerande akademiker, men inte heller historiken är helt fri från humor med rötterna i gränslandet mellan fakta och fiktion. Jaroslav Vozábs debut som sjungande skådespelare beskrivs som en framgång med tillägget att han ”dagtid jobbade som översättare av alla språk till resten av världens språk”.

Den samhällskritiska, men samtidigt ytterst humoristiska approachen gav cimrmanologerna – de kallar sig så – stora framgångar långt in på 1980-talet. Gliringarna mot kommunismen var en central del av konceptet, men långt ifrån den enda orsaken till succéerna, visade det sig efter sammetsrevolutionen 1989. Framgångarna fortsatte och fulla hus är fortfarande snarare regel än undantag. Dessutom händer det med jämna mellanrum att Cimrman-teamet ”hittar tidigare okända manuskript” för nya pjäser. Någon av det dryga dussinet pjäser de skrivit står nästan alltid på programmet vid Jára Cimrman-teatern i Prag-stadsdelen Žižkov.

Den norska journalisten Terje B. Englund tar upp Cimrman i sin humoristiska guidebok The Czechs in a Nutshell – A User’s Guide to Foreigners, som kom ut 2004. Englund ser Cimrmans popularitet som ett tecken på att tjeckerna inte tar sig själva på för stort allvar, men ser också ett större sammanhang. ”Han reflekterar också den utbredda tendensen att se landets många historiska misslyckanden som något som skapats av utomstående”, skriver Englund, som studerat i Prag.

Cimrmans popularitet bland de breda massorna har lett till att hans åldrande skapare inte längre är ensamma om att driva legenden vidare. På alla håll i Tjeckien har det börjat dyka upp mer eller mindre välgjorda minnesplaketter i stilen ”tjeckiska universalgeniet Jára Cimrman åt frukost i detta hus”. Senast 2005 blev Cimrman definitivt en del av mainstreamkulturen, då public service-bolaget Česká televize köpte in ett brittiskt format för att kora den största tjecken genom tiderna.

Reglerna för tävlingen gjordes om efter första omgången, där varken Václav Havel eller den slutliga vinnaren, 1300-talskungen Karl IV, tog plats högst upp på rankingen. Cimrman seglade upp som storfavorit till segern, vilket tvingade en talesman att mitt under pågående programserie gå ut med en ”precisering”; bara personer som lever eller någon gång har existerat är valbara. Cimrman diskades.

Öjvind Strömsholm

Skylten på bilden är fäst på en ytterst anspråkslös husfasad, under
en stor luftkonditioneringsmaskin, i centrala Brno. Budskapet på skylten i Tjeckiens nästa största stad är att ”herr Jára Cimrman” bevisligen aldrig bott i byggnaden och verkligen inte skapat något där. På Google Street View syns tydligare skyltens placering. 

Andrew Roberts Cimrmansajt finns här och hand  officiella universitetssajt hittas här

Glansbildsgrönland

Alkoholism och utarmning av det grönländska språket har förekommit allmänt sedan danskarna kom till Grönland. Men det är inget som tas upp i den supermysiga dokumentärserien Grönländska Bostadsdrömmar, som börjar på Yle Fem tisdagen den 11 september.

Programledaren och arkitekten Victoria Diemer Bennetzen – uppvuxen på Grönland – har alltså valt en minst sagt positiv approach då hon intervjuat folk om olika bostadslösningar i det brutala klimatet. Alla intervjuade grönlänningar är händiga personer som kan bygga saker, medan många av de inflyttade från Norden har välbetalda jobb och ett stort intresse för inredning. Alla barn trivs utomhus och redan i första avsnittet hinner de såväl ”älska matlagning” som genomföra ett lyckat igloobygge med sina föräldrar. Naivt och glansbildsaktigt? Jo, mycket, men konceptet fungerar. Det är feelgood-tv som inte tar sig själv på för stort allvar, samtidigt som Diemer Bennetzen har stor nytta av sin grönländska uppväxt. Även de lite blygare karaktärerna känner sig bekväma i den insatta intervjuarens sällskap och lyser framför kameran.

Klichéuppradningen i det första halvtimmeslånga avsnittet gör det lite segt, men i de tre återstående halvtimmessessionerna är flytet utmärkt. Pastellfärgade hus, vinterlandskap, höstfärger – allt fungerar och persongalleriet är tillräckligt varierande. Just då det – i avsnitt tre av fyra – verkar bli lite för mycket av det goda varvas all feelgood med lite svartvita arkivbilder – med utmärkt tajming.

Victoria Diemer Bennetzens Grønlandske Boligdrømme kommer knappast att nomineras för något tv-pris, men det är en bekväm serie med ett tema som de allra flesta aldrig stött på förr. Trots den überpositiva approachen bjuds det på en del enklare historiska fakta – till exempel om hur amerikanska soldater byggt en grönländsk flygplats som de inte längre använder och om hur lokala hajfiskare under 1960-talet plötsligt blev miljonärer.

De betonghus som närmast dominerar gatubilden i Grönlands huvudstad Nuuk syns ofta i bild, men nämns bara en gång – som en sannolik inspirationskälla till dokumentärens fyra stöttepelare; fyra hus med kopiösa mängder hygge.

Kommentar: Trasslig webb-tv

Ny Tid tog en liten genväg för att lätt kunna kolla igenom den danska dokumentärserien om sköna bostadshus på Grönland: via det danska rundradiobolaget DR:s sajt. Där har serien – med danskt tal och dansk text – funnits tillgänglig sedan december 2017 och ligger kvar i sin helhet fram till maj 2019. Snåriga regler om upphovsrätt gör att den som använder Yle och vill njuta av svensk textning har betydligt mindre tid på sig än så. De fyra avsnitten Yle-släpps, ett åt gången, i samband med att de sänds i traditionell tv. Därefter ligger de fritt tillgängliga – men bara i 30 dagar per avsnitt.

De juridiska piruetterna – som en koll med Yle visar att trots allt håller på att rätas ut, speciellt för nordiska produktioner – är närmast oförståeliga, inte minst för den som växt upp med fritt tillgänglig svensk tv via antenn- och kabelnät i Vasa. Om allt nordiskt material var fritt och maximalt tillgängligt för 30 år sedan, varför är det inte så nu? En danskspråkig serie om hus på Grönland är väl knappast i farozonen för att exploateras ekonomiskt – av någon alls? Vem vinner på att synligheten begränsas till 30 dagar? Knappast någon, men många av avtalen som tills vidare måste följas är från tiden då varken internet eller sociala medier ingick i förhandlingarna.

text Öjvind Strömsholm
foto DR produktion

Kultur för alla: Gratis är inte alltid nog

Den statligt finansierade organisationen Kultur för alla ser bland annat till att vissa specialgrupper får tillgång till högklassig kultur gratis. Men det är inte alltid tillräckligt.

Om du saknar det kulturella eller sociala kapitalet som gör att du känner dig välkommen och vet vad du ska göra på en teater, då räcker det inte med att få en biljett i handen, säger verksamhetsledaren Rita Paqvalén på Kultur för alla.

Hon uppger att samma fenomen finns både i Finland och i många andra länder.

– Du kanske känner dig osäker på hur du ska klä dig eller hur du ska bete dig. Då kan det krävas andra initiativ, man kanske kan gå i grupp eller diskutera tillsammans med andra före föreställningen. Det kan alltså behövas olika satsningar för att du ska känna dig välkommen. Jag tycker det är viktigt att fundera på att vi har det ekonomiska kapitalet – det är en fråga – och så har vi socialt och kulturellt kapital. Ibland behövs allt det för att kunna ta del av kulturen, speciellt då det gäller opera och sånt där det finns en bild av att man ska bete sig och se ut på ett visst sätt, säger Paqvalén.

”Demokratifrågor”

Kultur för alla jobbar framför allt för att de kulturorganisationer som får offentliga bidrag ska vara öppna och tillgängliga.

– Så det handlar mycket om demokratifrågor inom konst- och kulturfältet. Alla ska ha rätt att ta till sig kultur och allas berättelser borde finnas med och synas. Kulturfältet i Finland borde spegla den mångfald som samhället består av, men också att människor med olika bakgrunder och olika slags funktionsvariationer ska kunna vara med och producera kultur och konst. Det kan också handla om på vilket sätt konstskolor och konstuniversitet är öppna för människor med olika slags bakgrunder – både språklig och annan bakgrund och olika funktionsvariationer. Kommer man till exempel in på en skola om man är rullstolsanvändare eller om man behöver en teckenspråkstolk? Hur ser det ut om man är nyanländ – vilka slags möjligheter är öppna?

Paqvalén uppger att konstaktörer inte alltid prioriterar rätt.

– Man kanske tänker att vi tar konsten först, sen tillgängligheten. Eller att ”det har ju aldrig kommit nån i rullstol, varför skulle vi investera i en dyr hiss?”. Då handlar det ju också om att man antagligen inte kommer om man vet att ett utrymme är otillgängligt. Det kan till och med vara så att man är så trött på att det finns så många otillgängliga utrymmen att man inte ens orkar ta den striden.

Under tidigare år blev Kultur för alla ofta kontaktade av organisationer och enskilda kulturaktörer som ville ha stöd med till exempel tillgängligheten inom kulturen. I dagsläget siktar organisationen också på att jobba mer proaktivt, uppger Paqvalén.

– Vi ger till exempel utlåtanden till lagförslag som har med kultur att göra, säger Paqvalén, som är mycket nöjd med kulturfältets reaktioner på de senaste årens stora flyktingströmmar.

– Kulturfältet har varit alldeles otroligt tillmötesgående och jobbat hårt för att stöda de nyanlända genom olika publiksatsningar. Däremot tänker inte alla kulturaktörer på att en person med funktionsvariation eller en som är nyanländ kunde vara en professionell kulturutövare och kan behöva en scen att stå på. I synen på konstnärer så är normen hemskt vit. Det är en viss slags människa som man föreställer sig att går på konstskolor, blir utbildad och är en proffskonstnär.

Allt för alla?

Att lyssna på hur Kultur för alla arbetar gör det lätt att dra paralleller till den tidigare folk- eller arbetarkulturen, där det mesta skulle göras tillgängligt för de flesta. Men att gå på till exempel dyr opera eller dyr teater är väl ändå ingen mänsklig rättighet?

– Det är en svår fråga, men i vårt samhälle är ju inte allt tillgängligt för alla. Däremot anser jag att alla människor ska kunna ta del av till exempel opera på något sätt om de är intresserade, säger Paqvalén.

Kulturen ska alltså vara tillgänglig via till exempel tv-sändningar och olika öppna evenemang, även om alla inte har råd att se kultur på plats. Kultur för alla jobbar ändå för att de som har det ekonomiskt tungt ska ha möjligheten att få full tillgång till åtminstone delar av den lite dyrare kulturen via ett kort som kallas Kaikukortti. Det används främst i landskapet Kajanaland och i Esbo. Kortet är ett samarbete mellan kulturaktörer och ett antal sociala organisationer. En viktig detalj är att den som använder kortet inte ska skiljas från mängden.

– Du får inte de sämsta biljetterna. Då du fått din biljett ska du vara likvärdig – det ska inte synas något på din biljett. Det är meningen att du ska kunna vara precis som alla andra.

Ideologiskt?

De ideal som Kultur för alla jobbar för påminner mycket om den tidiga arbetarrörelsens bildningsideal. Rita Paqvalén har ingenting emot den jämförelsen, men är noggrann med att målet inte bara ska vara att kulturorganisationer lockar alla samhällsklasser som publik.

– En sida som jag tycker är jätteviktig är att man talar om rätten att få jobba inom dessa organisationer, att man blir uppmuntrad. Till exempel att ett barn till en invandrare, en flicka, ska uppmuntras till att bli skådespelare i stället för att bli närvårdare. På samma sätt kunde man tänka sig att en arbetarklasskille ska kunna uppmuntras att bli balettdansare. Det är viktigt att inte sätta människor i en form, ”det här yrket passar för dig”.

Kultur för alla jobbar mycket brett – både med tillgänglighetslösningar och mot diskriminering av sexuella minoriteter. Finns det någon risk med att bunta ihop så pass olika grupper? Visst, men enligt Rita Paqvalén finns ett mycket tydligare och återkommande problem som är mer centralt.

– När vi talar om mångfald och tillgänglighet så ses det ofta som något som är separat från konsten. Och det är det som är risken – oavsett om man har en organisation som vi, som jobbar med alla de här frågorna, eller en organisation som bara jobbar med tillgänglighet eller en organisation som jobbar bara med mångfald. I alla dessa fall är risken att man ses som något separat från konsten. Och det är det som vi försöker motverka. Mångfald och tillgänglighet bör ses som en del av det konstnärliga arbetet – att mänskliga rättigheter står som en grund för det konstnärliga skapandet och så försöker man hitta lösningar.

Utställningar ska kunna integrera alla tillgängslighetslöningar från början, betonar Paqvalén.

– På det viset kan de också bli designmässigt intressanta lösningar som ger något åt själva utställningen.

Är Kultur för alla alltså en ideologisk verksamhet?

– Om mänskliga rättigheter är en ideologi så är vi nog ideologiska.

text & foto Öjvind Strömsholm

Tre frågor till Nina Nyman

Chefredaktör för tidskriften Astra, som tilldelades årets Fredrika Runeberg-stipendium för uppropet #dammenbrister. Uppropet kan ses som en del av den globala rörelsen #metoo.
Astra gav största delen av stipendiepengarna vidare till Förbundet
för mödra- och skyddshem.

1. Har ni fått öppet beröm av män?

 – Det är en spännande fråga som jag inte tänkt så mycket på. Förstås har vi också fått beröm av män, speciellt i november förra året när #dammenbrister släpptes. Sen är det kanske mer kvinnor som diskuterat saken vidare.

2. Behövs det liknande upprop i framtiden?

– Det skulle ju vara fint om det inte behövdes, men att vi nu publicerar nya vittnesmål beror på att diskussionen måste fortsätta. Det har varit ganska få liknande upprop i Finland, så det finns berättelser som inte hörts ännu. En positiv sak, och ett av målen med #dammenbrister, var att myndigheterna tog saken på allvar. Det var fint.

3. Boken om #dammenbrister kommer ut i november.  Vad har ni för förväntningar på den?

 – Orsaken till att den kommer ut just på årsdagen, i november, är för att vi vill ge medierna en extra ”push” att kolla vad som har gjorts och fortsätta ta upp ärendet. Samtidigt blir boken ett rent fysiskt minne för dem som deltog. Författararvodet går till Förbundet för mödra- och skyddshem.

Text: Öjvind Strömsholm
Foto: Rabbe Sandelin

Toaletten avgör

Öjvind Strömsholm
Öjvind Strömsholm.
Polen A. Polen B. Polen A. Polen B. Då det låter så är det inte nödvändigtvis frågan om ett mikrofontest öster om Berlin, utan mer sannolikt polsk samtidsanalys. Till exempel av en bartender i Gdańsk.

Bartendern är i 30-årsåldern och säljer öl från nygrundade polska småbryggerier på en hypercool bar i Gdańsk. Det är en tisdag i april och klientelet består i huvudsak av ett fåtal före detta ungdomar från Skandinavien. Definitivt inte hypercoola. Bartendern är till en början stereotypt ointresserad, men svarar detaljerat på frågor om utbudet och talar felfri engelska.

Jag låter samtalet glida in på politik, eftersom vi är i Polen. Det här med att landet allmänt – både av politiska kommentatorer och av vanligt folk – delas in i A och B, stämmer det verkligen? Och är floden Wisła verkligen en så tydlig gräns som det sägs?

Indelningen har traditionellt gjorts utgående från att infrastrukturen i de delar av landet som tidigare tillhört Tyskland varit betydligt mer utvecklad än på den östra halvan, men numera gäller den framför allt röstningsbeteendet. I öst och utanför de större städerna dominerar det konservativa regeringspartiet Lag och Ordning (PiS), medan den mer EU-vänliga oppositionen är populär i väst. Vi befinner oss i EU-chefen Donald Tusks hemstad vid Östersjön – ett starkt fäste för Polen A och en populär turistort.

”Om det stämmer?” frågar sig bartendern nästan aggressivt och lämnar snabbt sin coola yrkesroll. ”Vänta riktigt lite, så ska du få se!”

Singelmannen (det är relevant, läs vidare!) bakom bardisken tar några snabba steg bakåt, plockar upp sin telefon, bildgooglar och börjar lägga ut texten. ”Denna karta avslöjar vad som gäller i vårt land”, säger han och visar upp en karta där hans egen del av landet är nästan vit, medan nästan allt öster om floden Wisła är utmärkt med olika nyanser av lila.

”Vitare är bättre på kartan. Det betyder att man har egen toalett i lägenheten. Mörkare nyanser av lila betyder mer utedass eller samtoaletter i korridoren”, säger han och sveper över de östra delarna på kartan.

Wisła är utmärkt med ett kraftigt svart streck på kartan, men det är egentligen onödigt. De lila regionerna slutar så bestämt just vid gränsen, att den framträder tydligt också utan streck. Uppgifterna är inte helt dagsfärska – från 2012 – men gäller i stort sett fortfarande. Över 90 procent av hela Polens befolkning har egen toalett i lägenheten, men i vissa byar och glest befolkade småstäder – som syns bra på den östra halvan av kartan – är andelen så pass låg som 38 procent. Liknande indelningar syns på kartor över väljarstöd.

Konservativa PiS har ett kraftigt grepp om makten sedan en tydlig valseger 2015. Sedan dess har regeringen bland annat tagit ställning i abortfrågan. En av Europas strängaste abortlagar skulle skärpas ytterligare, vilket inte förvånar i Gdańsk. Mannen bakom baren tycker inte att toalettkartan är någon kuriosa, utan en del av orsaken til att han öppet ser ner på dem som röstar på regeringen; ”They wanna kill you for not having children!”

Öjvind Strömsholm

Reddit-tråden om toalettkartan går att hitta här.
En lång förklarande text (på polska, men fullt läsbar på engelska som Google-översättning) finns på sajten Natemat