Även trams kan vara politik

Tjeckiska universalgeniet Jára Cimrmans liv och leverne beskrevs ingående i en relativt tunn faktabok som kom ut i början av 1970-talet – bara några år efter den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien. De ivrigaste kulturkonsumenterna hade redan koll på Cimrman och hans minst sagt händelserika liv, eftersom teater var en mycket populär konstform och flera av hans delvis självbiografiska pjäser hade varit stora succéer.

Då Jára Cimrman föddes var hans blivande hemland fortfarande en del av dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Cimrman – son till en tysktalande kvinna med tjeckiskt efternamn och en tjeckisk man som hette Zimmerman – genomled en fattig barndom. Efter att ha hittat den tjeckiska nationalismen blev han Cimrman i stället för Zimmerman och började samtidigt skörda framgångar på bred front. Cimrman tog initiativet till Panamakanalen, agerade konsult för Gustave Eiffels tornprojekt i Paris och övertygade Anton Tjechov om att det krävs tre systrar – inte bara två – för att skapa en trovärdig pjäs. Han ledde också en expedition till Nordpolen, men polarfararna gav upp sju meter före målet.

Boken som kom ut 1970 existerar på riktigt och finns även i nyare utgåvor, men alla beskrivningar av Cimrman är naturligtvis rent trams. Han skapades av Ladislav Smoljak, Jiří Šebánek och Zdeněk Svěrák då de behövde en karaktär till ett humorprogram i tjeckoslovakisk radio 1966. De tre var också centrala skådespelare då amatörer började sätta upp teaterpjäser ”skrivna” av den mytiska figuren.

Pjäserna – oftast bestående av ett pseudo-seminarium som inledning och en pjäs med samma tema kort därpå – blev stora succéer. Att Cimrmans skapare hade placerat sin hjälte i dubbelmonarkin Österrike-Ungern visade sig vara ett genidrag – deras tidvis skarpt regeringskritiska pjäser fastnade bara ibland i kommunisternas censur.

”Vi kritiserade Österrike-Ungern och förtrycket som vi led av under hapsburgarna, men alla i publiken visste vad vi egentligen brydde oss om”, sade Zdeněk Svěrák till New York Times 2007. Han framför fortfarande Cimrmans verk som amatörskådespelare i originalensemblen trots en parallell karriär i filmvärlden – bland annat som manusförfattare till Oscarvinnande filmen Kolja, som kom 1996.

Portförbud

Svěrák har också skrivit en officiell historik över sin teatergrupp och den har översatts till engelska av politikprofessorn Andrew Roberts vid Northwestern University. Kommunistiska tjänstemän som motarbetade teatergruppen – bland annat med ett kort portförbud till alla teatrar i Prag på 1970-talet – hängs ut med namn.

Svěráks historik är på det hela stora taget en seriös text och Roberts är en existerande akademiker, men inte heller historiken är helt fri från humor med rötterna i gränslandet mellan fakta och fiktion. Jaroslav Vozábs debut som sjungande skådespelare beskrivs som en framgång med tillägget att han ”dagtid jobbade som översättare av alla språk till resten av världens språk”.

Den samhällskritiska, men samtidigt ytterst humoristiska approachen gav cimrmanologerna – de kallar sig så – stora framgångar långt in på 1980-talet. Gliringarna mot kommunismen var en central del av konceptet, men långt ifrån den enda orsaken till succéerna, visade det sig efter sammetsrevolutionen 1989. Framgångarna fortsatte och fulla hus är fortfarande snarare regel än undantag. Dessutom händer det med jämna mellanrum att Cimrman-teamet ”hittar tidigare okända manuskript” för nya pjäser. Någon av det dryga dussinet pjäser de skrivit står nästan alltid på programmet vid Jára Cimrman-teatern i Prag-stadsdelen Žižkov.

Den norska journalisten Terje B. Englund tar upp Cimrman i sin humoristiska guidebok The Czechs in a Nutshell – A User’s Guide to Foreigners, som kom ut 2004. Englund ser Cimrmans popularitet som ett tecken på att tjeckerna inte tar sig själva på för stort allvar, men ser också ett större sammanhang. ”Han reflekterar också den utbredda tendensen att se landets många historiska misslyckanden som något som skapats av utomstående”, skriver Englund, som studerat i Prag.

Cimrmans popularitet bland de breda massorna har lett till att hans åldrande skapare inte längre är ensamma om att driva legenden vidare. På alla håll i Tjeckien har det börjat dyka upp mer eller mindre välgjorda minnesplaketter i stilen ”tjeckiska universalgeniet Jára Cimrman åt frukost i detta hus”. Senast 2005 blev Cimrman definitivt en del av mainstreamkulturen, då public service-bolaget Česká televize köpte in ett brittiskt format för att kora den största tjecken genom tiderna.

Reglerna för tävlingen gjordes om efter första omgången, där varken Václav Havel eller den slutliga vinnaren, 1300-talskungen Karl IV, tog plats högst upp på rankingen. Cimrman seglade upp som storfavorit till segern, vilket tvingade en talesman att mitt under pågående programserie gå ut med en ”precisering”; bara personer som lever eller någon gång har existerat är valbara. Cimrman diskades.

Öjvind Strömsholm

Skylten på bilden är fäst på en ytterst anspråkslös husfasad, under
en stor luftkonditioneringsmaskin, i centrala Brno. Budskapet på skylten i Tjeckiens nästa största stad är att ”herr Jára Cimrman” bevisligen aldrig bott i byggnaden och verkligen inte skapat något där. På Google Street View syns tydligare skyltens placering. 

Andrew Roberts Cimrmansajt finns här och hand  officiella universitetssajt hittas här

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.