Rita Paqvaléns bok Queera minnen är en anmärkningsvärd insats på den populära historieskrivningens område av flera anledningar, inte minst i hur författaren synliggör sig själv som historieskrivande subjekt, nedsänkt i samma temporala ström som alla de vars biografier hon så noggrant och ömsint tecknar.
Rita Paqvaléns populärvetenskapliga bok Queera minnen: Essäer om tystnad, längtan och motstånd består av fem kapitel. I det första tecknas en pedagogisk introduktion till studiens metodologiska och teoretiska problem och utgångspunkter, samt dess historiska och samhälleliga kontext. Denna inledande del fungerar som en påfart till de därpå följande tre analyskapitlen.
I det första av dessa, kapitel två, berättas det om det livslånga paret Anna-Lisa Höckert (1891–1953) och Isa Hasselström (1890–1985), som träffades på sjuksköterskeutbildningen i Helsingfors, vilken då nyligen hade förlängts till tre år. De båda kvinnorna utformade en vänskap, en kollegial relation och också en parrelation som skulle komma att vara för livet. 1923 grundade de tillsammans Privata Hjälpstationen som ett led i utvecklingen av den nationella barnavården under denna tid. Det personliga och det samhälleliga går hand i hand: som Paqvalén själv konstaterar så är berättelsen om dessa båda kvinnor på en och samma gång en historia som går i hennes egen släkt (Höckert var hennes morfars moster) och ”en berättelse om den finska sjukvårdens historia, om kvinnornas kulturhistoria och om hur det var att leva som kvinnopar i Finland under nittonhundratalets första femtio år.” Den relation som här tecknas mellan privata levnadsöden och utvecklingen av samhälleliga institutioner och ideologier karakteriserar bokens analyser som helhet.
Utmanande sin tid
Kapitel tre fokuserar på fotografen Marie Høeg (1866–1949), vars privata fotografier alltsedan 2010 gett henne status av queerikon också internationellt. I Queera minnen tecknas Høegs livslånga kollegiala gemenskap och relation med Bolette Berg, med vilken hon i privata fotograferingssessioner utforskade – och utmanade – sin tids normer rörande kön och sexualitet. Förutom denna berättelse får vi inblickar i relationen mellan exempelvis Vera Hjelt och Fanny Tavaststjerna, samt också den utvidgade kretsen runt dessa (med våra ögon) queera personer. Men precis som i föregående kapitel gäller att det inte endast är de privata förhållandena Paqvalén intresserar sig för. Med lika stort intresse och entusiasm tecknas exempelvis Ekenäs lärarinneseminarium och den tidiga kvinnorörelsens olika diskussionsklubbar och sammankomster, med betoning av den roll dessa arenor spelat för utvecklingen av kvinnors identiteter bortom heteronormativiteten.
I bokens fjärde kapitel avhandlas den vittbereste konstnären Arthur Harald Galléns (1880–1931) utförliga kvarlåtenskap, inte minst dennes erotiskt frispråkiga dagboksanteckningar. Till skillnad från de föregående skildringarna så utspelas detta levnadsöde i stor utsträckning utanför Finlands gränser; Gallén tillbringade närmare 20 år av sitt liv i Paris, på den europeiska kontinenten och i Nordafrika. Förutom konstnär var han också diplomat, och, åtminstone i sina yngre år, djupt troende. I sina dagboksanteckningar sammanfogar han vad han uppfattar som Guds vilja med sin erotiska dragning till män, särskilt soldater och sjömän. Utifrån den sexologiska begreppsapparat som vid tiden för Galléns levnad var senaste nytt, förespråkar han öppenhet och skamlöshet på ett sätt som är avgörande modernt: ”Gud har ju inlagt i våra hjärtan denna kärlek, han vill visst inte att vi skola förneka den, inte häller i smyg handla därefter utan fritt för hela världen erkänna hvad vi äro ur djupet av vår homosexuella själ.”
Om han sedan alltid levde så öppet som denna dagboksanteckning från 1906 förespeglar är väl något mera tvivelaktigt, enligt Paqvaléns rön.
Bokens sista kapitel kan sägas utgöra en pendang till dess första, med utförliga redogörelser för Finlands queera historia, samt reflektioner över muséernas och arkivens roll i synliggörandet av de berättelser om möten och liv som faller utanför heteronormativitetens ram. Så omfamnas de biografiskt inriktade analyskapitlen av den större kontext, som utgörs av såväl historiska förändringar i synen på kön och sexualitet som historieskrivningens, arkiv- och museiverksamheternas tendens att reproducera samhälleliga normer.
Engagerat, ömsint och outtröttligt
Queera minnen är en anmärkningsvärd insats på den populära historieskrivningens område, av flera anledningar. För det första bör det stora nyhetsvärdet i de levnadsöden som tecknas lyftas fram. Efter sin död är det väl egentligen bara Marie Høeg som har uppmärksammats på någon bredare front före Paqvaléns bok, och då endast under de senaste dryga tio åren. Det är sannerligen arkivens tystnader som nu förmåtts att tala – och vilka berättelser här finns!
För det andra är den noggrannhet med vilken projektet genomförts slående. Det är svårt att bli annat än imponerad över det till synes outtröttliga redogörandet för årtal, släktband och andra detaljer som karakteriserar Queera minnen. Hur många timmars letande i olika arkiv, tålmodiga uttydningar av ålderdomlig handskrift och tid på resande fot detta motsvarar är svårt att föreställa sig. Lägg därtill bokens rikliga bildmaterial, vilket både levandegör de liv och tidsperioder som skildras och gör läsningen engagerande och underhållande.
Det som allra mest bidrar till den positiva särart som karakteriserar Queera minnen är ändå den ömsinta, respektfulla, välvilliga och personligt engagerade blick som Paqvalén riktar mot såväl sin egen släkt som personer hon aldrig har träffat. Därmed impliceras ett kraftfullt avståndstagande från föreställningen om att det skulle gå att producera objektiv kunskap, eller att det skulle kunna finnas en historieskrivande praktik som kan sägas vara neutral; chimärer Paqvalén överhuvudtaget inte bryr sig om att jaga. Istället stärks det personliga anslaget genom interfolierandet av omsorgsfullt tecknade, väl balanserade delar av hennes egen historia.
Det personliga bidrar genomgående till att motivera projektet och de egna berättelserna belyser också hur historieskrivning i praktiken går till – i skärningspunkten mellan nyfikenhet, synliggörande, tur, och hårt arbete. Resultatet blir att vi läsare, när vi har läst boken till slut, upplever att vi fått oss ytterligare ett queert levnadsöde till livs – Rita Paqvaléns. Genom att interfoliera sitt eget liv med arkivens innehåll och samhälleliga utvecklingslinjer synliggör författaren inte enbart sig själv som historieskrivande subjekt utan också som en människa bland människor, nedsänkt i samma temporala ström som de vars biografier hon tecknar.
Rita Paqvalén: Queera minnen: Essäer om tystnad, längtan och motstånd. Schildts & Söderströms, 2021.