Etikettarkiv: Historia

Välkommen arbetarhistorik – men vart försvann kommunisterna?

Ole Högbergs gedigna bok Sista brukssamhället är det första verket som beskriver Dalsbruks historia ur arbetarnas synvinkel, och således ett efterlängtat tillskott. Tyvärr bidrar ändå författarens socialdemokratiska familjebakgrund till att den åboländska industriortens historiskt så prominenta kommunistiska rörelse nästan helt förbises, skriver Tomy Wass.

Dalsbrukbördiga historieläraren Ole Högberg har utfört en unik kulturgärning genom författandet av boken Sista brukssamhället. Ett Finland genom Dalsbrukares ögon. Boken är en 486 sidors tegelsten som beskriver Dalsbruk från begynnelsen fram till idag sedd ur bruksarbetarnas synvinkel.

Högberg konstarerar att det finns en tidigare bok om Dalsbruk, nämligen Thure Svedlins företagshistorias Dalsbruks järnverk och brukspatroner 1686–1936. I denna äras en enda arbetare med namn, nämligen den ”vettvilling” som 1907 tog livet av såväl disponenten som överingenjören. ”Vettvillingen” lystrade till namnet Albert Högberg, en släkting till författaren.

En berättande historiebok om Dalsbruk har verkligen saknats. Högbergs bok ger en mycket ingående beskrivning av Dalsbruks och bruksarbetarnas historia under mer än 350 år. Högberg konstaterar att förmågor sannerligen inte har saknats på orten, men kan det vara brukssamhällets stundom mördande humor – rädslan för att bli tjärad och fjättrad – som avhållit varje presumtiv författare, åtminstone av arbetarstam? Hur kommer det sig att just Högberg dristat sig till ett försök? Själv ger han olika förklaringar: För att han råkar vara släkt med ovannämnda vettvilling? För att så många kritiker redan är döda? För att själva brukssamhället hunnit dunsta bort? Kanske allt detta. Själv tror jag Högbergs profession som historielärare haft stor betydelse, liksom det att han säger sig ha varit arg i sin barndom. Han var barnet utan förhistoria. Arg! För i en arbetarkultur blir man inte ledsen. Bara arg. Högberg fick impulsen till boken när hans silikos-sjuka far inväntade döden. Silikos var en mycket vanlig dödsorsak bland arbetare i Dalsbruk långt in i modern tid.

Levande släkthistoria

Som en beskrivning av brukssamhällets historia placerat i ett perspektiv av nationen Finlands utveckling kommer Högbergs bok att få ett värde som inte kan överskattas. Till exempel har händelserna (eller icke-händelserna) i Dalsbruk före, under och efter inbördeskriget 1918 för första gången beskrivits på ett helhetsmässigt sätt. Högberg ger även en krass beskrivning av de enorma klasskillnader som levde kvar i Dalsbruk långt efter att de började uppluckras i landet i övrigt.

Det är också tidsbeskrivningen fram till 1920-talet som är bokens allra starkaste sida. Utvecklingen efter detta har Högberg rätt långt valt att beskriva genom efterlämnade brev och intervjuer med sina egna släktingar och släktingars vänner och bekanta, vilket ger en möjlighet att personligen följa deras livsöden under en lång period. Detta är en styrka i beskrivningen, men också det som jag uppfattar som en klar brist. Högberg härstammar från en socialdemokratiskt präglad släkt (med bland andra riksdagsmannen Gottfrid Lindström). Framställningen av de politiska och samhälleliga skedena under tiden från 1920-talet fram till krigslutet blir sålunda en beskrivning av den socialdemokratiska sidan där det faktum att det fanns andra, mycket starka politiska strömmar bland arbetarna i Dalsbruk så gott som lyser med sin frånvaro. Även om de inte alltid kunde marknadsföras öppet på grund av kommunistlagarna – att öppet utrycka sin åsikt kunde innebära avsked från arbetet eller rentav tukthus – så fanns det i Dalsbruk mycket mera radikala strömningar, vilket utvecklingen efter krigsslutet mycket tydligt visade. Denna bit av verkligheten faller nästan helt i skymundan i Högbergs framställning, vilket gör att berättelsen framstår som bara halv.

Politik bestraffades

Högberg beklagar att intresset att delta i politisk och facklig verksamhet tidvis var mycket svagt utan att gå in på orsakerna. Kan dessa ha varit att politisk och facklig aktivitet var direkt farlig, och den enda politiska aktivitet som tolererades var en tandlös medlöparverksamhet som under tiden före och under krigen omfattade rent vapenbrödraskap? Det säger sig självt att arbetare längre ut på vänsterkanten inte såg någon som helst orsak att delta i sådan verksamhet. Man bör minnas att även i Dalsbruk var skyddskåren den verkliga maktfaktorn från 1930-talet framåt, och speciellt under krigsåren hade den makt att bestämma över misshagliga personers liv och död.

Högbergs val av persongalleri medför att denna sida närmast helt förbigås. Det hade varit intressant av få läsa om arbetare som avskedats eller tvångsinkallades till fronten av politiska orsaker. Så till exempel fann sig min egen morfar plötsligt, vid 40 års ålder, som frontsoldat bara på grund av ett förfluget ord på arbetsplatsen. Eller ta den (socialdemokratiska) fackavdelningsordföranden Oskar Wendelin som i sin fackliga verksamhet var alltför militant för bruksledningens smak. I egenskap av krigsveteran fick han inte avskedas, men han neutraliserades genom tvångsförflyttning till Chrichton-Vulkanvarvet i Åbo. Än sämre gick det för den (kommunistiska) huvudförtroendemannen som förflyttades till att stå till höfterna i slaskbrunnarna och ösa avskrädet för hand. För att till slut avskedas helt. Det finns otaliga liknande händelser fram till slutet av 1950-talet. Tyvärr får de ingen plats i Högbergs framställning.

Vinklad historiebeskrivning

Den infallsvinkel Högberg valt påverkar speciellt beskrivningen av tiden efter krigsslutet och tiden när den folkdemokratiska arbetarrörelsen började verka fritt i landet. Denna del av boken är klart den svagaste biten. Här förfaller Högberg tyvärr till att okritiskt upprepa ”vapenbrödrasocialdemokratins” propaganda utan att redogöra för de verkliga nya förhållandena i Dalsbruk. Den enda representanten för den folkdemokratiska nya rörelsen som får komma till tals intervjuas om det spirande teaterintresset i Dalsbruk. Att missnöjet med det gamla socialdemokratiska styret var så stort att folkdemokraterna genast intog en hegemoniställning på fabriken och även blev hela kommunens största politiska grupp förbigår Högberg helt. Den förändrade situationen beskrivs mycket bra av fackets årsmöte i februari 1946 där en folkdemokrat valdes till ny fackordförande med 73 röster. Den sittande socialdemokratiska ordföranden erhöll 4 röster.

Intressant hade också varit att få ta del av de fackliga händelser med strejker och maskningsaktioner som gick igen under 1950-talet, aktioner som ofta var mera rikspolitiskt styrda än ren fackföreningspolitik.

Trots att man kan anföra kritik mot Ole Högbergs val av infallsvinklar och övertydliga politiska preferenser förtar det inte helhetsintrycket av en mycket behövlig och god beskrivning av Dalsbruksarbetarnas vardag från begynnelsen år 1686 till fabrikens konkurs år 2012. Hittils har bekrivningarna av livet på bruket utgått från brukspatronerna och deras familjer. Högberg är först med att ha beskrivit livet ur bruksarbetarens perspektiv.

Tomy Wass

Ole Högberg: Sista brukssamhället.
Ett Finland genom Dalsbrukares ögon.
Författares bokmaskin, 2018

Det postdemokratiska tillståndet analyserat

Efter Berlinmurens fall i november 1989 och Sovjetunionens upplösning drygt två år senare drog en demokratiseringsvåg inte bara över Europa utan också över Asien, Afrika och Latinamerika. I segeryran gick somliga bedömare så långt att de förklarade att mänsklighetens utveckling kommit till en punkt där historien nått sitt slut; den liberala demokratin hopkopplad med marknadsekonomi var det perfekta politiska systemet, bättre kunde det inte bli.

Demokratientusiasterna hade fel.

Historien tog inte slut. Ett drygt kvartssekel efter utgivningen av Francis Fukuyamas bok The End of History and the Last Man befinner sig demokratin i en världsomfattande kris: enligt tankesmedjan Freedom House var 2017 det tolfte året i rad som friheten och demokratin i världen befann sig på reträtt. Och det är inte bara Putin, Erdogan och Orbán – som alla kommit till makten via någotsånär fria och demokratiska val – som agerar demokratins dödgrävare. Även våra egna till synes stabila och välfungerade politiska system har djupa problem. Vi lever i vad som kan kallas ett postdemokratiskt tillstånd, skriver Jeff Werner i sin nya bok Postdemokratisk kultur.

Jeff Werner är professor i konsthistoria vid Stockholms universitet och har tidigare skrivit bland annat om hur svenskarna började uppfatta sig som blonda och blåögda – och om hur bilder, design och arkitektur samverkade för att befästa och upprätthålla den här självbilden. När han som konstvetare tar sig an demokratins problem blir resultatet mycket intressant och ger ett nytt perspektiv på den centrala frågan om hur vi väljer att förvalta det demokratiska systemet.

Det postdemokratiska tillståndet kännetecknas enligt Jeff Werner av att demokratins formella strukturer som fria val, yttrande- och mötesfrihet och oberoende medier fortfarande upprätthålls, samtidigt som det demokratiska systemet allt mer börjar tömmas på innehåll. Politiken präglas inte längre av ideologier som befinner sig i konflikt med varandra, och de stora framtidsvisionerna saknas. Istället ser sig politikerna som förvaltare av den rådande ordningen. Opinionsundersökningarna dikterar i stor utsträckning deras agerande. Politikens innehåll bestäms inte längre av de allt färre medlemmarna i partierna utan av en liten krets i partiledningen, politiska tjänstemän och så kallade spinndoktorer. Politikerna interagerar inte längre med sina väljare utan ”kommunicerar” sina mer eller mindre tillrättalagda budskap ner till dem, via de nyssnämnda spinndoktorerna. Väljarnas deltagande i politiken inskränks till att gå och rösta vart fjärde år. I övrigt förutsätts de hålla käften och inte ifrågasätta det som bestäms ”i demokratisk ordning”.

Samtidigt som demokratin urvattnas används själva ordet ”demokrati” allt flitigare, i alla möjliga sammanhang, konstaterar Jeff Werner. Det gäller inte minst inom kulturen. När politiken övergår till att handla om administration blir kulturen en allt viktigare spelplats för det som återstår av demokratin – konsten ska stå för det demokratiska samtalet och stadsplaneringen ska skapa forum där människor kan mötas, för att exemplifiera med två tidstypiska resonemang. I sin bok undersöker Jeff Werner vad det här tänkandet innebär i praktiken.

Han skriver om den postdemokratiska staden, arkitekturen, konsten och designen, samt om det postdemokratiska museet. Resultatet är en rad inträngande och briljanta analyser som hämtar styrka ur såväl konkreta exempel som en gedigen teoretisk grund. Gång på gång får sig läsaren till livs kritiska och nödvändiga insikter. I kapitlet om staden skriver Werner till exempel att i ”det postdemokratiska tillståndet har … medborgaren ersatts av konsumenten. Från att staden betraktas som en demokratisk urcell i kraft av dess heterogenitet, ses den som en arena för kommers … Denna logik premierar marknadsföring och varumärkesbyggande. Stadens utformning och utveckling har blivit en managementfråga och är inte längre en politisk eller ideologisk fråga …” Just detta att vi under den nyliberala politiska ordningen förvandlats från medborgare till kunder är något Werner hela tiden återkommer till, liksom att ”framhållandet av konsensus och konflikfrihet är kännetecknande för postdemokratin”. Det här är mycket viktigt, ty konflikter är, enligt Jeff Werner, absolut nödvändiga för en levande och fungerande demokrati.

Demokratin är ingen ideologi i sig. Den är som styrelseform ”tom” och det ankommer på oss alla att ladda den med innehåll. Vitt skilda samhällsintressen, gestaltade i ideologier och politiska framtidsvisioner som ofta står i konflikt med varandra, är det som ger demokratin kraft och vitalitet. Den politiska debatten är demokratins livsnerv, det är endast genom politiken demokratin kan förverkligas. Men, skriver Werner, ”i det postdemokratiska tillståndet hotas demokratin av att politiska frågor omformas till moraliska frågor”. Moraliska frågor kan man inte rösta om. Att göra moral av det som borde vara politiskt är farligt – som Werner påpekar saknar ”demokratin som styrelseform en yttre legitimitetsgrund”. Till skillnad från auktoritära styrelseskick som kan hänvisa till Gud, historien eller nationen bestäms grundvalarna för demokratin genom förhandlingar och frivilliga överenskommelser mellan medborgarna. Frivilligheten är demokratins styrka men också dess svaghet: överenskommelser kan ju alltid brytas.

Postdemokratisk kultur är en bok fylld av provocerande, uppfordrande och tankeväckande resonemang om demokratins nuvarande tillstånd – som enligt Jeff Werner alltså inte är särskilt gott. Jag vill påstå att Postdemokratisk kultur är en mycket viktig bok, värd mycket större uppmärksamhet än den hittills fått och värd att läsas av alla som intresserar sig för vår demokrati och dess framtid.

Lars Sund

Jeff Werner:
Postdemokratisk kultur.
Gidlunds, 2018.

Stark kvinna som tar för sig – provocerar då som nu

Komplext kvinnoporträtt målas upp på Lilla Teatern i Cilla Backs nytolkning av Fassbinders klassiker Maria Brauns äktenskap.

Händelseförloppet i Rainer Werner Fassbinders film Maria Brauns äktenskap (1978) utspelar sig i Tyskland i slutet av andra världskriget. Maria och Herman Braun har just ingått äktenskap, men hinner bara vara gifta i några dagar innan maken tvingas ut i kriget.

Medan han är borta tar Maria för sig av vad livet har att erbjuda. När Hermann återvänder blir Maria ertappad på bar gärning. Hon tar då livet av sin älskare, den amerikanska soldaten Bill. Hermann bestämmer sig för att ta på sig skulden och avtjäna fängelsestraffet.

Aktuell och avväpnande

I regissören Cilla Backs händer hamnar tysk historieskrivning i bakgrunden. Hennes Maria Braun är rakt på sak och rapp i käften och känns aktuell också år 2018.

Rollen som Maria är fysiskt krävande, men Linda Zilliacus tar sig an rollen med stor intensitet från första stund. Det finns inte mycket kvar av filmversionens sköra Maria Braun, spelad av Hanna Schibylla.

Zilliacus Maria Braun har en dragningskraft och uppfriskande ärlighet som är fullständigt avväpnande. Humorn finns också ständigt där. Scenen där Maria läxar upp en närgången amerikansk soldat i en tågvagn är underbar.

Maktbegär och tomhet

Som karaktär är Maria Braun ändå inte oproblematisk. Hon utnyttjar män för sina egna syften och går till och med så långt som att mörda, hon är en hänsynslös person på många sätt.

Hon kan få vem hon vill och vet om det. Hon suktar ständigt efter något mer, både ekonomiskt och i kärleksväg och tar till vilka medel som helst för att få det hon vill ha. När Hermann slutligen återvänder har Maria Braun blivit ekonomiskt oberoende, men känner sig ihålig och tom.

Maria Brauns karaktärsutveckling är också en allegori för Tysklands uppbyggnad efter kriget. Välståndet ökade men samtidigt gick något förlorat, samhällsklimatet blev kallare och mer materialistiskt.

Praktfulla kläder och suverän dans

Trots att föreställningens handling kretsar kring Maria Braun, ger de övriga rollkaraktärerna viktiga inblickar i hur det är att befinna sig under hennes inflytande.

Pia Runnakko som modern vars eget liv också förändras i takt med Marias ökande välstånd, väninnan Betti (Anna Victoria Eriksson), som Maria står mycket nära och maken Hermann (Niklas Häggblom), som offrar sig för Marias skull. Joachim Wegelius imponerar i rollen som affärsmannen Karl Oswald, vars kärlek Maria utnyttjar för egen vinning. Wegelius förmedlar på ett berörande sätt den vånda som Marias nyckfulla beteende orsakar.

Kläderna och modet är en viktig del av föreställningen. Cilla Backs estetiska vision syns in i minsta detalj, hon har bland annat införskaffat flera av de eleganta dräkter som Maria har på sig. Den avskalade scenografin i grå färgskala har skapats av den ungerska scenografen Csörsz Khell. Med ljus trollas olika sinnesstämningar fram.

På ett suveränt sätt vävs också dans och fysisk teater in i helheten. Att dansaren Mikko Makkonen spelar flera av Marias män är en fungerande lösning. Danselementen skapar också en nödvändig distans till filmversionen.

Cilla Back lyckas med konststycket att uppdatera Maria Braun till en relevant karaktär som beskriver även dagens samhällsklimat. En stark och driven kvinna som vägrar vara behaglig, provocerar fortfarande. I och med den här nya versionen av Marias Brauns äktenskap fortsätter Back skildra kvinnor som inte låter sig inordnas i den snäva kvinnoroll som är norm.

Text: Linn Karlsson

Foto: Cata Portin

Översättning, bearbetning, regi, dräkter och musikplanering: Cilla Back. Dramaturgi: Marina Meinander. Scenografi: Csörsz Khell. Ljus: Ville Aaltonen. Ljud: Niklas Lundström. Mask och peruk: Jaana Nykänen. På scen: Linda Zilliacus, Niklas Häggblom, Joachim Wigelius, Pia Runnakko, Mikko Makkonen, Anna Victoria Eriksson, Emilia Nyman. Spelas fram till den 7.2.2019.

Kännspak sundsk berättarglädje med svärta

I andra delen av Lars Sunds planerade romantrilogi om Jakobstad, Österbotten och Finlands moderna historia, Där musiken började, har bomskötaren från Tre systrar och en berättare lämnat över stafettpinnen till en annan namnlös berättare. Liksom den tidigare berättaren tar den nya plats i berättelsen från en betraktelseposition litet vid sidan om; han är en något vanställd utböling i samhället, betraktad som paria om han överhuvudtaget blir sedd – vilket han oftast inte blir. Efter en olycka i barndomen sitter en skärva fast i ena ögat på honom, ”en skavande, vass skärva som bryter sönder synbilden och gör det möjligt för mig att se in i människors huvuden. Även annat hjälper mig skärvan att se: det förflutna och de döda, och ibland glimtar av framtiden”. Där bomskötaren hade sin allseende kråka till hjälp, är vår nye berättares ciceron vålnaden av tonsättaren, plåtslagaren och den hängivna cyklisten Odin Sikström.

En kortare redogörelse som denna är på sin plats, eftersom Lars Sunds intrikata lekar med berättaren och dennes villkor hör till författarskapets mest framstående kännetecken. Sunds romanbyggen är gedigna skapelser, och själva grunden är en trovärdig – låt vara inte alltid inom fiktionen helt sanningsenlig – berättarröst. Mycken möda läggs på att komma runt berättandets problem och realismens gränser, och inte sällan rör sig Sunds berättare på flera narrativa nivåer i ett och samma verk, både intra- och extradiegetiskt.

Där musiken började tar symboliskt nog avstamp i en händelse som markerar ett slags slut på den era som skildras i romanen: rivningen av Bankhuset med Terazzos hörn som utgjorde navet för ungdomslivet i Jakobstad under 60-, 70- och 80-talen. Inför rivningen anordnar de som var unga då en välbesökt nostalgiträff, och kvällen får minnets slussportar att öppnas hos berättaren. På Terrazzo satt Alf Holm, sedermera internationellt erkänd tonsättare, här satt systrarna Schalin, Neppe, Bambi och Hajje, och här satt många andra, vänner och bekanta, ja de flesta av dem som utgjorde ”den första generationens tonåringar” i staden; de drack kaffe och öl, pratade och lyssnade på musik.

Det är framför allt Alf (vars biografi i vissa avseenden minner om författarens) och hans generationskamrater vi får följa i romanen, som tar vid i början av 60-talet där Tre systrar och en berättare slutar och leder oss fram till slutet av 80-talet. Föräldragenerationen, som stod i fokus i förra boken, lever dock kvar i blickfånget i hög grad; som efternamnen skvallrar om är Alf son till Ulla och Elis Holm, medan systrarna Schalin är Maggi och Görans döttrar. Också Iris Myllymäki, den kanske mest fascinerande av de ”tre systrarna”, får fortsatt plats i persongalleriet, men tilldelas tråkigt nog en mera undanskymd roll här – kanske för att hon saknar en avkomma som kan hjälpa till att föra berättelsen vidare?

Här märks också flera trådar till Sunds tidigare romaner; exempelvis är familjen Holm bördig från Siklax och dess romantrilogi, och Eki Bergman, berättare i debutromanen Natten är ännu ung (1975), återfinns naturligtvis med gänget på Terrazzo.

Där musiken började är en stor roman med många bottnar; den handlar om att växa upp i en cellulosadoftande småstad, om musik, om att vara tonåring och revoltera mot normerna och de trånga rummen, om att bli vuxen, våga testa sina vingar och frigöra sig från alltför överbeskyddande föräldrar. Den handlar om vänskap och utanförskap, om kärlek och brist på kärlek, om äkta lycka och spelad glädje, om sorg och förluster, om fasader som till slut rämnar. Den handlar om fäder som går sönder inombords men inte förmår uttrycka det med ord utan tar till våld, om mödrar som älskar för starkt, den handlar om klassresor och klasskillnader, borgarklass och arbetarklass – ja, Sund förmår som vanligt skriva fram fullödiga livsöden i sitt litterära universum.

Möjligen är svärtan och sorgen mer framträdande än tidigare, kanske är det dialektala något nedtonat, men berättarglädjen och humorn lyser lika starkt som vanligt; Sund är och förblir den finlandssvenska litteraturens stora humorist, och i fråga om finurligt bildspråk torde han ha få övermän och -kvinnor i den svenskspråkiga prosan – så här sinnrikt beskriver till exempel berättaren sin tondövhet:  ”En vanlig gråsten i skogen är mer musikalisk än jag. Det växer tjock mossa i mina öron. Spjällen i hörselgångarna är igensatta. En kåt frass i mars jamar och skriker vackrare än jag sjunger […].”

Under läsningens gång händer det att jag får intrycket att trådar påbörjas utan att avslutas, att berättaren förvillar sig på de mångtaliga skrönornas krokiga stigar, men just när man tror att berättaren hamnat helt ur kurs tar han upp tråden igen och styr in på berättelsens allfarväg. Och utvikningarna och omtagningarna är, påtalar berättaren, ”helt i enlighet med det symfoniska upplägg jag försöker ge min berättelse, där olika teman ljuder, flätas in i varandra, ersätts av nya teman och så småningom tas upp igen”. Lars Sund – och hans berättare – har för det mesta full kontroll över romankonstruktionens form med dess många tentakler – bara vid något enstaka tillfälle händer det att berättaren upprepar sig utan att medelst en självreflexiv kommentar visa medvetenhet om det.

Däremot är korrekturläsningen tyvärr utförd med allt annat än full kontroll. Det är trist att behöva ta upp det i recension efter recension av böcker från finlandssvenska förlag, men här går det verkligen inte att blunda; det handlar om alltför många, ofta uppenbara och väl synliga korrekturfel, som felaktiga radbrytningar, fula och inkorrekta avstavningar, vanliga stavfel, ord som saknas, mellanslag före interpunktion, kommatecken i stället för punkt, och så vidare. Något enstaka korrekturfel slinker allt som oftast med hur noga man än är, det vet jag själv som korrekturläsare, men det här är inte okej. Betalar man över trettio euro i bokhandeln måste man kunna förvänta sig att produkten åtminstone är nöjaktigt kvalitetsgranskad. Recensenter får ju sina recensionsexemplar gratis, vem är han att gnälla? tänker kanske någon. Just i det här fallet försvann mitt exemplar mystiskt under en svensexa i Lund, varpå jag tvingades gå till bokhandeln då skammen förbjöd mig att tigga till mig ett nytt ex från förlaget. Men det har ju mindre betydelse i sammanhanget; mitt klander är härvidlag allmänt syftande.

Det handlar sist och slutligen ändå om smärre revor i ytskiktet. På det stora hela är Där musiken tystnar en både gedigen och mångfacetterad romankonstruktion där man gärna vistas, byggd som den är av kännspak sundsk berättarglädje. Jag ser redan fram emot trilogins avslutande del.    

Tomi Riitamaa

Lars Sund:
Där musiken började
Förlaget, 2018

Lissu blir Liselott

Den åttaåriga Liselott blir skickad ensam med tåg och färja över till Sverige. Året är 1942. I Rydlunda utanför Kalmar blir hon omhändertagen av prästen och patriarken Simon och hans fru, den taggiga Ruth som ständigt plågas av sin reumatiska värk.

I prästgården råder andra regler än hemma. Men Liselott, eller Lissu som de kallar henne hemma i det krigshärjade Tölö, anpassar sig snart, framförallt genom att hålla tyst och sköta skolan. Istället pratar hon om det som är svårt med kusinen Lennis som inte kunde åka med till Sverige, men vars röst numera finns i Lissus huvud.

I prästgården bor också den jämnåriga Maria-Greta och Lissu blir hennes bästa vän, men sedermera också hennes marionett. Efter en tid anländer ett till krigsbarn, Outi. Medan Lissu har språket som fördel kan den nya flickan inte ett ord svenska. Ingen kan uttala hennes namn utom Lissu, men det är all hjälp hon får av sin landsmaninna. Outi blir Åti, ständigt straffad både i skolan och hemmavid av den våldsamma och sadistiska Maria-Greta, men även av Lissu, som lyder.

Lissus överlevnadsstrategi blir just lydnaden och anpassningen. Snart är hon svenska Liselott, som döljer både sitt uttal och den ilsket pickande kråkan i bröstet, en påminnelse om kriget som gör alla galna där hemma.

Det är på ett vackert språk med talande symboler som Mia Franck berättar sin stundtals nattsvarta berättelse. Romanen är skriven i presens och i första person, och ibland tvekar jag inför trovärdigheten i att en åttaårig person kan uttrycka sig och tänka som Liselott gör. Slutligen väljer jag att kapitulera. Presens- och jagformen förstärker trots allt den psykologiska sidan av romanen, kriget och kråkan inuti Liselott, som hennes svenska familj varken ser eller förstår.

Jag har läst många romaner med det osagda som tema, men Franck vågar och lyckas göra någonting djupare av tystnaden, berätta hur den verkligen kan låta. Skillnaden mellan det yttre (vardagen) och det inre (det osagda) gestaltas bland annat i Liselotts kaotiska tankar som hamnar i skarp kontrast till de artiga breven som skickas mellan Ruth och mamma Ester i Helsingfors. Romanen är delvis inspirerad av Francks egen mamma som kom till Sverige som krigsbarn och vissa av breven som citeras i romanen är äkta.

Men det här är inte bara en roman om en flickas öde. Det är en historia med många lager om ung vänskap och psykisk ohälsa, det är både en uppväxtskildring och en historisk roman. Det är en berättelse om krigsbarnen som kom till Sverige under fyrtiotalet. Barn som de flesta har hört talas om, men som vi kanske inte har hört det berättas så mycket om (eller av). Åtminstone inte i denna personliga form. Franck ger oss en glimt av många olika öden: de som kom hem igen, de som inte ville men som tvingades hem, de som glömde sitt förflutna, de som missförstods och led, de som blev kvar i det nya landet.

Jag läser en rubrik där en tidigare kritiker hade beskrivit Bombträdgården som att den fyller ett hål i den finlandssvenska litteraturen. Det stämmer, men jag menar att den också kan fylla ett hål i den rikssvenska litteraturen. Jag kommer själv från Sverige och som bekant är det tyvärr inte många finlandssvenska romaner som får större spridning på västra sidan av havet. Jag hoppas att något svenskt förlag hittar denna roman, så att den får en bredare publik. Bombträdgården är en vacker, rörande och inkännande berättelse som fungerar på både ett psykologiskt och ett historiskt bredare plan.

Text Elin Rosén
Foto Niklas Sandström

Mia Franck:
Bombträdgården
Förlaget, 2018