Iida Turpeinens debutroman Elolliset (”De levande”) handlar om ett skelett av den utdöda Stellerska sjökon som i dag finns i Naturhistoriska museet i Helsingfors. Boken har många hjältar från 1700-talet till i dag, bland dem upptäcktsresanden Vitus Bering, naturforskaren Georg Wilhelm Steller, Alaskaguvernören Hampus Furuhjelm och zoologiprofessorn Alexander von Nordmann som ombesörjde skelettet till Helsingfors.
Boken handlar om människans och vetenskapens förhållande till den levande naturen, om arternas överlevnad och död. Skelettet väcker många angelägna frågor. Är det rätt eller fel att släpa naturhistoriska reliker till museer på andra sidan jordklotet? Och är det etiskt korrekt att transportera arkeologiska fynd, föremål som tillhört primitiva folk eller antika konstverk för att ställas ut i Europas huvudstäder?
Ingen tänkte på att allt det som samlats här av ester, vepser, voter, liver, mordviner, tjeremisser, voguler, votjaker, syrjäner och ostjaker egentligen hörde hemma i deras egna hemtrakter inom det ryska kejsardömet och var besorgat om inte rentav bortrövat därifrån.
För länge sedan förenade museerna naturalia och arteficalia, naturens och konstens underverk från hela världen under samma tak. På 1800-talet skiljdes natur, konst och historia åt till olika museer, i stora imperier fortfarande med världsomfattande ambitioner, i små länder nationellt avgränsade. Att balansera mellan det universella och nationella i museerna är svårt. Postkolonialismen har omdefinierat mycket i kulturhistorien. De stora kolonialmakternas exotiska samlingar har nu blivit rov och stöldgods som skall återställas till sina ”rätta ägare”, med ursäkter för kolonialistiskt och imperialistiskt förtryck.
Frågan går inte Finland förbi. Våra museer har också haft globala ambitioner, med pressade växter, myggor, flugor och uppstoppade djur från hela världen, eller ens små fragment från Egyptens och Greklands klassiska kulturer. Det fanns en gång ett helt Kulturernas museum med exotiska samlingar. Stora sevärdheter var just föremålen från den Stellerska sjökons hemtrakter, Aleuterna och Alaska. Finlands nationalmuseum hade stora avdelningar för samisk kultur och de finsk-ugriska folken. Ingen tänkte på att allt det som samlats här av ester, vepser, voter, liver, mordviner, tjeremisser, voguler, votjaker, syrjäner och ostjaker egentligen hörde hemma i deras egna hemtrakter inom det ryska kejsardömet och var besorgat om inte rentav bortrövat därifrån.
Finland har förvaltat ett eget litet virtuellt imperium – fennougristiken. Den finsk-ugriska etnografins och etnologins, språkforskningens och folkloristikens basmaterial hade samlats här före 1917. Finländarnas roll i det ryska rikets inrikespolitik ”från Ålands skär till Sitkas” som Topelius sade, skall den omvärderas i ljuset av den internal colonization som Rysslandsforskarna gärna använder som slagträ på alla historiens områden? Också vetenskaperna och forskningsresorna ingick i imperiets kolonialistiska och rasistiska inrikespolitik. Borde därför allt Rysslandsrelaterat material som fyller arkiv, samlingar och museer återbördas till sina ”rätta ägare”, med tillhörande ursäkter? Med skelettet av Stellers sjöko i spetsen. – Nej, det är vår andel av historiens och naturens världsarv.
