Varlam Sjalamovs berättelser från GULAG-lägren är osentimentala vittnesmål i litteraturens gränsland, skriver Robert Myhreld.
PÅ UPPSKRÄMDA MÄNNISKOR
I ROFYLLDA MÄNNISKORS LÄGENHETER
STIRRAR ELDSKENETS RÖDA ÖGON FRÅN HIMLEN
JAG STÅR HÄR OCH VRÅLAR TILL
KOMMANDE SEKLER
JAG BRINNER!
Orden är V. V. Majakovskijs, poeten som för egen hand lämnade livet alldeles för tidigt. Majakovskij var en poet Varlam Sjalamov höll högt. Själv skriver Sjalamov på ett ställe att ”alla mina berättelser vrålas ut”. Han vet att tiden är begränsad och är förtvivlad över att den kanske rinner ut innan hans 17 år av lägererfarenheter fästs på papper. Kvar lämnade han bland det största som skrivits under nittonhundratalet.
Varlam Sjalamov var i grunden poet och journalist, men det eftervärlden främst minns honom för är hans Berättelser från Kolyma. Efter hans slutgiltiga frigivning skrev han ned dessa mellan 1954 och 1973. Berättelserna består av sex band varav tre redan återfinns på svenska. Förlaget Ruin var först ut med Skovelmästaren, varpå Ersatz följde upp med Genom snön och senast Vänstra stranden som landade i lådorna nu i höst. Vill det sig väl kommer de också att översätta de resterande delarna samt återutge Skovelmästaren.
Det elfte budet
Varlam Sjalamov kom till världen 1907 i Vologda som femte barnet i en familj där fadern var präst och modern arbetade som lärare. Just faderns kall är en gnutta ironiskt givet att hans son framhärdade i sin ateism. Efter lägertiden fick han frågan hur vi ska leva livet. Sjalamov hänvisade till de tio budorden – och ett eget, ett elfte: En ska inte försöka lära en annan hur denne ska leva…
Vid 24 års ålder flyttar Sjalamov till Moskva för arbete och studier. Litteraturen och kamp för social rättvisa gick inte sällan hand i hand. Han läste, diskuterade och deltog i demonstrationer mot Josef Stalin. Sjalamov berättar senare att berättelserna skulle vara ”ett slag i ansiktet på stalinismen”. Läsaren har inte svårt att förstå varför.
Det politiska klimatet i Sovjetunionen förändras under 1920-talet. Det blir mindre tolerant och repressionen tilltar. ”Folkets fiender” står överallt att finna och terrorn är nu inte långt borta. I februari 1929 grips Sjalamov för första gången när han och några kamrater var i färd med att trycka upp det som kommit att kallas ”Lenins testamente”. Testamentet varnade som bekant för Stalins makthunger. ”Makt är en fruktansvärd sak” kom Sjalamov senare krasst att konstatera i ett annat sammanhang. Särskilt om den mäktige är i besittning av ett vapen. Stalin kom att ha närmast oinskränkt makt och säkerhets- och underrättelsetjänsten NKVD till sitt förfogande.
Sjalamov dömdes och sändes till ett område i norra Uralbergen för ”korrigering”. 1931 släpptes han, naturligtvis helt igenom korrigerad, och tog ett arbete i närheten och återvände sedermera 1932 till Moskva. Han skriver berättelser, arbetar som journalist, är aktiv inom fackförbund, ser båda sina föräldrar läggas i jorden och har lyckan att gifta sig med Galina- Ignatievna Gudz, en kvinna han träffade under sin strafftid och som han kom att få sin dotter Jelena med.
Gruvan och graven
Han återvänder till ett Moskva där det inte längre bubblar under ytan. 1935 börjar människor i rasande takt skickas till de olika lägren. Makt kan som bekant vara en fruktansvärd sak. 1937 når den stora utrensningen även Varlam Sjalamov. En natt knackar det på dörren. Han tar farväl av sin familj och kommer likt otaliga andra att dömas för ”kontrarevolutionär trotskistisk verksamhet”. Fantasirikedomen hos NKVD var stor. Hustrun, dottern och Moskva kommer Varlam Sjalamov inte att återse förrän över 17 år senare.
För att förstå det unika med Kolyma måste man nämna dess geografiska placering. Det är beläget långt upp i det nordöstra Sibirien och är till följd av sitt omfång i sig självt ett formidabelt fängelse. Kolyma klär sig i vinterskrud under nio av årets månader. Temperaturen kryper inte sällan ner till under minus femtio. En av Sjalamovs 46 punkter under ”Saker jag såg och lärde mig i lägret” lyder i en något förkortad version: ”Det viktigaste medlet i skändningen av själen är kylan…”
Många som sändes till Kolyma skulle naturligtvis på ett eller annat vis i slutändan dö och ungefär två och en halv miljon kom att mista livet i dessa läger. De flesta arbetade ihjäl sig, även om namn på dem som skulle arkebuseras och det snarast möjligt vid morgoninspektionen lästes upp från frostiga papper.
Det fanns guld, kol och virke som kunde utvinnas respektive avverkas. Material som staten var i stort behov av. Kvoter skulle fyllas och människor är ett slitstarkt förbrukningsmaterial. När hästarna dog, fick redan undernärda och sjuka män ta över. Gruvorna vara lika mycket gravar som något annat.
Livet i lägren var nyckfullt; slumpen kunde skilja mellan att leva ytterligare en dag och döden. Sjalamov understryker att ”vänskap, kamratskap aldrig uppstår under svåra, verkligt svåra – livshotande – betingelser.”
Oförblommerat vittnesmål
Sergej Lebedev skriver i ett efterord till Genom snön att Varlam Sjalamov skrev en sekund innan döden. Livet i lägren var nyckfullt; slumpen kunde skilja mellan att leva ytterligare en dag och döden. Sjalamov understryker att ”vänskap, kamratskap aldrig uppstår under svåra, verkligt svåra – livshotande – betingelser.” Han var övertygad om att lägret utan undantag var en negativ skola. En timme där var en ”timme av demoralisering.”
Varlam Sjalamov skrev alltså med döden alldeles framför sig och i dess ständiga och absoluta närhet. Det hade lika gärna kunnat vara tvärtom; att han dog i lägren och ingenting blev skrivet. Vi hade då gått miste om ett vittnesmål som i sin direkthet och oförblommerade, icke-moraliserande och fullständigt sentimentalitetsbefriade stil skiljer sig markant från exempelvis det vittnesmål som kom att förläna Aleksandr Solzjenitsyn ett nobelpris. De två kom senare att hamna i ett känslorikt intellektuellt envig, men det är en annan historia.
Att trampa på orörd snö
Det går inte att skriva om eller förstå Sjalamovs skriv-stil, vad han förmedlade och hur, utan ett närmast slumpvalt utdrag:
Det finns få lika uttrycksfulla skådespel som lägerledningens spritrodnande, övernärda, satta och fetlagda figurer i sollikt skinande, splitternya, stinkande pälsjackor av fårskinn, broderade jakutiska malachajmössor och handskkragar med färgsprakande mönster – bredvid figurer av vrak, utsjasade ”vekar” med ”rykande” vaddtussar som sticker ut ur de utslitna foderjackorna, vrak med smutsiga beniga ansikten och hungerglans i de insjunkna ögonen.
Skådespelet, alltså en fortsättning på arresteringen, domen och straffutdömandet. I scenen ovan har vi några högdjur på ingång och fångarna tvingas att ställa upp sig på led. Det är ett av de otaliga exempel där Sjalamov distinkt påvisar den närmast tragikomiska skillnaden mellan dömd och inte dömd. Hungerglansen och ansikten som ser ut att implodera i juxtaposition med lägerledningens välmående. Med små medel beskrivs misären; fången framstår tydligt framför läsaren.
Dessa hans iakttagelser, de otaliga detaljerna, levandegör men förmår naturligtvis inte leda läsaren hela vägen in i kylan. Levd erfarenhet är något annat än de insikter man åtminstone intalar sig att man kan läsa sig till. Mycket närmare tror jag emellertid inte att man kan komma som läsare.
Var och en som följer spåret, också den minste, också den svagaste, måste trampa på ett stycke orörd snö och inte i någon annans fotspår. Och på traktorerna och hästarna färdas inte författarna, utan läsarna.
Skriva bortom gott och ont
Varlam Sjalamovs berättelser uppehåller sig vid kylan, cynismen, våldet, människoföraktet – men ibland också en närmast dumdristig godhet – som fond vid de klassiska frågorna. Jag kan inte säga att det är oöverträffat, men det är välgjort och med ett eget anslag. Själv ville han skriva bortom gott och ont. Han drog istället linjen mellan fega och ofega människor. Han menade att fega människor i stor utsträckning under fel betingelser är ”förmögna till alla möjliga gemenheter, dödliga gemenheter.”
I december 1946 vänder livet. Det ville sig så att han när slutet såg ut att nalkas hamnar på sjukhus och sedan själv utbildas inom sjukvården. Där blir han kvar och arbetar under den resterande delen av sin fångenskap. Den 13 oktober 1951 friges Sjalamov. Han tar sig så småningom till Moskva, men 17 år är en lång tid. Makarna skiljs och dottern säger att hon inte ”känner denna man”. Hans celler hade förnyats, men inte hans själ. Ändå slog han inte herr utrikesminister Molotov på käften när han såg denne botanisera bland hyllorna på ett bibliotek…
I gränslandet
Minnet har ofrånkomligen sina begränsningar. Jag föreställer mig att det finns människor i berättelserna vilka är att betrakta som arketyper; att händelser smälter ihop, men där ingenting är fiktivt. Det finns inget uppfordrande, inget moraliserande och inga riktningsangivelser i hans texter.
Stilen rör sig hela tiden i gränslandet mellan skönlitteraturen, det poetiska, essän och det dokumentära – och överskrider dem ofta och det otvunget. Han målar fram Människan som psykologisk och social varelse ur otaliga vinklar och nyanser och det är den allra vanligaste människan som framträder. Sjalamov har sett vår civilisations ”extrema bräcklighet”; att en människa kan förvandlas till ett rovdjur på tre veckor. Vad är det vi ser? Jo, att det är människor som gör detta mot människor och att den arkaiska röda färgen på duken inte torkat utan rinner obehindrat.
Varlam Sjalamov dör 1982, 74 år gammal. Han är då en tämligen ensam människa.
Foto: Wikimedia Commons
