I mars och april detta år har ruinerna ständigt gjort sig påminda. I Ukraina, i Gaza och vid Mannerheimvägen i Helsingfors. Samma nakna betongskelett, samma spretande armeringsjärn.
Ruinerna i Ukraina och Gaza står som nya minnesmärken över krig och barbarisk förstörelse. Men ruinen mitt i Helsingfors, är den från ett bombnedslag – i Helsingfors Sparbanks stolta huvudkontor från 1960-talet? Nu i maj återstår väl bara en stor grop i marken. Här skall byggas nytt, med effektivare utnyttjad våningsyta och med stora tomt gapande fönsterrader, såsom nu är brukligt.
En affärsekonomiskt motiverad stadsruin – att jämföra med krigens tragiska ruiner, förr och nu.
I århundraden har människor begrundat ruinernas väsen och deras betydelse, i verkligheten eller som motiv i konsten och arkitekturen.
Antika, äkta ruiner i Grekland och Rom uppfattades som minnesmärken över staters storhet och fall under historiens oundvikliga gång. Av Roms forna magnificenza återstod storartade ruiner, som blev vallfartsmål för bildade turister på 1700-talet och än i dag. Ruinerna talade med antikens mäktiga stämma till Italienresenärerna. Ipsa ruina docent, själva ruinerna lär oss, sade man, och de mest lärda övergick själva till att tala latin på Forum Romanum.
Ruinerna stod mellan evighet och förgänglighet, med sitt upphöjda budskap om historiens och människans villkor.
En ruin var materialiserad, förtätad historia, värd att bevaras och vårdas för framtiden, en historisk symbol och källa till eftertankar om människan, samhället och tiden. Är det kanske därför alla människor ännu kliver upp på Akropolis år efter år?
Vad har ruinerna att lära oss? Från 1600-talet framåt utvecklades den form av ruinkult som ännu pågår. Ruinromantiken blomstrade under 1700-talet och i början av 1800-talet. Man reste till Italien bara för att ”se på gamla ruiner och höra ny musik” som Voltaire sade. Genom att noggrant studera över tusen år gamla marmorstycken och hela tempelruiner skapade man en idealmodell för en ny, återupplivad klassisk arkitektur. Ruinen kunde också vara icke-klassisk, i den barbariska medeltidens gotiska stil. Och man byggde helt nya pittoreska ruiner i de stora parkerna överallt i Europa.
En ruin var materialiserad, förtätad historia, värd att bevaras och vårdas för framtiden, en historisk symbol och källa till eftertankar om människan, samhället och tiden. Är det kanske därför alla människor ännu kliver upp på Akropolis år efter år?
Känslan för ruinernas estetik var så stark att konstnärer på 1700-talet skapade visioner av storstädernas nya, offentliga byggnader, Bank of England i London eller av Louvren i Paris som ruiner.
I dagens Helsingfors kunde man lätt föreställa sig till exempel Stockmanns varuhus som en ruin – nu när själva företaget dessutom befinner sig på ruinens brant. Eller järnvägsstationen. Eller ett bankpalats, Nordea vid Senatstorgets hörn, som ett minne från bankernas och kapitalismens tidevarv.
En ruin uppstår i en nästan geologiskt långsam process, där konsten och arkitekturen vittrar sönder, på väg tillbaka mot sitt ursprung, naturens enkla beståndsdelar. För att bevara ruinerna som fornminnen ställs de ofta under statligt beskydd, dokumenteras och restaureras, tillbaka till ett ännu ursprungligare tillstånd. Tills de igen förfaller och återrestaureras.
De tidiga ruinromantikerna hade inga föreställningar om de kommande ruinmassorna från 1900- och 2000-talens krig. Filosofen Georg Simmel (1858-1918) analyserade ännu 1907 ruinens väsen som en kamp mellan två krafter, en Geist som bygger upp och naturen som bryter ner.
I dag är ruinerna minnesmärken över krig, död, förstörelse och skräck, över miljoner oskyldiga offer och medvetna förövare. Det är människan själv som förstör det hon själv har skapat, inte naturen. I Ukraina, Gaza, Jemen, Sudan.
Europa är uppbyggt på andra världskrigets ruiner, symboliskt och i många länder helt konkret i verkligheten. I forna DDR såg man ibland plakat vid ödelagda kvarter i städerna med texten: ”Förstört vid anglo-amerikanska bombangrepp då-och-då. Se och betänk: kämpa för freden!” Nationalsången inleddes med raden ”Auferstanden aus Ruinen und der Zukunft zugewandt” – för ett land som återuppstått ur ruiner och vände sig mot framtiden. Precis samma sak gällde Västtyskland. Samma anglo-amerikaner där.
Nittonhundratalets luftburna krig, flygbomberna, missilerna och de nya skarorna av drönare står för en teknik som utan att utsätta angriparna för någon fara åstadkommer ständigt nya ruiner. De blir kvar som krigsminnesmärken i realtid, med en egen skräck-estetik i nyhetsbilderna utan alla associationer till de ädla ruinernas historiekultur. De visar hur krigen förvandlas till levande bilder, av fiendens urskillningslösa förstörelseverk eller av försvararnas hjältemod bland betongelement och ruinhundar. Dagligen.
Fred betyder återuppbyggnad av det som förstörts i krig, i ny bättre gestalt eller åtminstone röjer man undan ruinerna och anlägger parker. Utvalda, anslående ruiner kan väljas ut som minnesmärken över krigen och förödelsen – i de förra ruinstäderna Hiroshima eller Berlin.
Vissa utplånas helt från jordens yta, som Führerns högkvarter i Berlin. Andra berömda symboler byggs upp helt på nytt sten för sten, som Frauenkirche i Dresden. Men de vanliga människornas söndertrasade vanliga bostadshus sparas aldrig för evigt. De har sin tidsbegränsade roll som demonstrationer av krigets omänsklighet, innan livet går vidare, i andra bostadshus.
I dag lever vi bland olika slag av ruiner: forntida, erkända minnesmärken och de dagliga, nya från de pågående krigen. De gamla vilar i historiens frid, de nya river upp och förstör egendom och livsmöjligheter. Krigsnyheternas bildström av döda, av flyktingar och ruiner har ett oeftergivligt budskap: Fred!
