En annan historia

På universitetens grundkurser i historia får man lära sig att historia betyder två olika saker: 1) det som har hänt, 2) berättelserna om det som har hänt. Och eftersom man inte kan förändra det som har hänt får forskarna lov att ägna sig åt berättelser, tolkningar och omtolkningar. På senaste tid har man sett hur geopolitiken, läs Rysslands anfall på Ukraina och Finlands anslutning till Nato, också har förändrat uppfattningarna om Finlands historia. Den stora berättelsen kunde uppdateras med nya begrepp och nytt innehåll. Följande exempel på det som kan förväntas är avskräckande, men dessbättre helt fiktiva:

Finland har i århundraden varit ett offer för den aggressiva ryska imperialismen, erövrings- och expansionslusten. Den egentliga ryska ockupationen har pågått allt sedan erövringen och koloniseringen 1809, med ett kortare töväder 1917–1939 och ett svårt återfall på Paasikivis och Kekkonens tider, ända till i år och den slutliga frigörelsen genom anslutningen till väst och Nato.

Historien bör därför synliggöras på ett nytt sätt, genom ny forskning och genom nya markeringar i offentligheten. Unionsgatan i Helsingfors med dess anspelning på den förnedrande ”unionen” med ockupationsmakten Ryssland bör få ett nytt namn, Nato-avenyn, efter vår nya och verkliga union. Om inte de rysk-imperialistiska byggnaderna och kyrkorna i kvarteren kring Senatstorget kan rivas inom översiktlig framtid så bör åtminstone torget få ett namn som motsvarar dess betydelse: varför inte Eugen Schauman-torget, efter hjälten i det heroiska motståndet mot det imperiella förtrycket.

Därtill är det dags att ta fram de under finlandiseringens årtionden oförverkligade planerna från 1941 på att uppföra ett mausoleum över den finska okända soldaten på själva torget, samtidigt som ett monument över segern i kriget mot arvfienden 1941–1944. Om inte Mannerheims ryttarstaty kan flyttas hit, den bär ju samma budskap. Tsaren-förtryckaren Alexander II kan lämpligen transporteras till någon avlägsen skogsdunge i Centralparken, såsom våra allierade i Tallinn gjorde med sin lika ökända bronssoldat.

Det finns ingen anledning att hylla Alexander II som utmärkte sig genom ett otal imperialistiska, blodiga expansionskrig. Vid hans sida stod många finländska officerare, som belönades för tapperhet vid ”de kaukasiska bergsfolkens kuvande”, som det brukade heta i meritförteckningarna. Alla de ordensprydda ämbetsmännen, alla generaler, alla Armfeltar, Ehrnrötter och Ramsayar var självhärskardömets krypande slavar, blodbesudlade slaktare och definitivt inga lysande exempel på pliktkänsla, omdöme och patriotisk uppoffring.

Huvudstadens universitet har alltid gått i den politiska maktens ledband, men i historiekulturfrågor har man nu blivit efter sin tid. Det sägs nämligen att universitetet är på väg att ställa upp en kolossalbyst av kejsar Alexander I på en innergård i själva universitetshuset. En påminnelse om den ryska kulturimperialismen ända sedan 1810-talet, då bysten släpades från Petersburg till akademihuset i Åbo och därifrån 1832 till Helsingfors. Fosterländskt sinnade studenter angrep den 1932 i universitetets solennitetssal och fick äntligen till stånd att den avlägsnades, bara för att under Kekkonens finlandiseringsår ställas upp igen invid universitetsbiblioteket.

Det finns så mycket att rensa upp bland minnena från den ryska ockupationen, så många gator och platser som är värda nya namn. Den ständigt förargelseväckande Lenin-parken borde i framtiden få heta Mika Aaltola-parken, efter den orädde ledare som visade oss vägen till Nato.

Helsingfors och hela stadens koncept är ett enda stort minnesmärke över den ryska imperialismen och den interna kolonialismen från Alexander I:s och Nikolaj I:s tider. Ett helt land och dess folk underkastades ett främmande välde, först genom krig och sedan genom en påtvingad arkitektur, utförd av kejsarens allerunderdånigaste lakej, den utländske arkitekten Carl Ludvig Engel. Utan denna arkitektoniskt massiva propaganda vore Helsingfors än i dag en förtjusande trähusidyll som Lovisa eller Ekenäs, med rådhus och en liten kyrka, utan elsparkbräden.

Det är inte så enkelt att förena historieforskningens kausalanalys, fakta och orsaker med nya moraliska tolkningar av det som har skett, det må gälla politik eller arkitektur. Vad borde Alexander I ha gjort i stället för att satsa rikets resurser på att bygga upp en ny huvudstad för Finland? Rätt eller fel? Samma nyklassicism – Vita huset, Capitol – torde från USA:s historia vara välbekant för Nato-ledarskapet, från George Washingtons och Thomas Jeffersons tider. Där markerar den republikanska dygder, Freedom and Democracy.

Nya tider och geopolitiska historietolkningar kan göra krigens nederlag till segrar, förövarna till offer och vice versa, svart till vitt. Sedan 1970-talet har Finlands 1800-tal, ”autonomins tid” före 1917, omvärderats: från en föraktad parentes i den långa vägen mot självständighet till en ”kejsartid” med positiva förtecken, framsteg och nationsbyggande. Allt inom det större fäderneslandet, Ryssland mot bakgrunden av en större geografi, Sverige, Skandinavien, Tyskland och Europa.

Kekkonen-epokens historieforskning med sin realpolitiska inställning till Ryssland-Sovjetunionen och dess betydelse för Finland var på sin tid en viktig landvinning och omfattade mycket annat än projektet ”Lenin i Finland”. Nu, när alla relationer till Ryssland, dess arkiv och institutioner är avbrutna blir det lättare att falla tillbaka till 1920-30-talens krigsförhärligande ideal i forskning och medier. Neonationalism med Nato-filtrerade säkerhetspolitiska förtecken.

Fördömandet av Rysslands krigspolitik i dag drar lätt med sig ett totalt fördömande av allt som har eller har haft någon anknytning till kejsardömet eller dess arvtagare. Men i historien står varje epok ”omedelbart inför Gud” och skall bedömas därefter, enligt den kända devisen från 1800-talet av den moderna historieskrivningens fader, Leopold von Ranke.