De senaste veckorna har jag tillbringat i Ukraina och Baltikum. Inte fysiskt, utan mentalt, med hjälp av svenskan Li Bennich-Björkmans utmärkta bok Bakom och bortom järnridån. De sovjetiska åren och frigörelsen i Baltikum och Ukraina.
Boken har fängslat mig med sin kombination av vetenskaplig analys och journalistiskt flyt. Vistelser i de beskrivna länderna och 160 intervjuer över flera år, verifierade med skriftliga källor, har gett texten en karaktär av reportage. Det skär djupare i samhället än en snävt politisk behandling. Ett stilexempel:
Yevgen Iznelson talar länge och snabbt där vi sitter i en liten restaurang vid floden Dnjepr, han och jag och Svita, min assistent. Vi har skakat dit i taxi och skakar några timmar senare tillbaka till hotell Ukraina som mäktigt reser sig över Majdantorget. Det är 1 januari 2006 och den ukrainska politiken är fortfarande för mig en snårig gåta av pengar, korruption och idealism, allt klätt i orangea och blåa färger. Åtta år senare är det från hotellets tak som krypskyttar mördar människor på gatorna nedanför. Dagen innan vi for hem till Sverige.
Efter det sätter jag aldrig min fot på Hotel Ukraina.
Flera Sovjet
När Churchill i Fulton, Missouri, i mars 1946 avslöjade att en järnridå skulle dela Europa innebar det samtidigt att insynen till den europeiska scenen mörklades för decennier framåt. Med sin bok försöker Li Bennich Björkman rekonstruera utvecklingen. Metoden är stigfinnarens. Hon följer djupgående stråk i samhället där gläntor kan öppnas för utveckling och omvandling.
Terrängen växlar. 1.Tiden efter Stalins död 1953 genom Bresjnevs stagnation fram till Perestrojkan. 2. Gorbatjovs försök att öppna och modernisera samhället fram till Sovjetunionens kollaps 1993 och 3. kaoset som följde och Putins autokratisering från millennieskiftet fram till idag.
På grund av okunskapen om dessa perioder har det funnits en tendens att se Baltikum monolitiskt, som en klump. Ingenting kunde vara mera fel.
Man kan något karikerat tala om tre olika länder som geografiskt råkar ligga nära varandra.
Författaren disponerar sin bok enligt de tre ryska perioderna och de olika länderna utveckling under dem. De visar sig vara olika civilsamhällen, med olika förhållanden till den sovjetiska ockupationen, flera typer av sovjetiska samhällen. Det gav dem också olika utgångspunkter för den senare utvecklingen.
Jag föredrar att ändra på ordningsföljden och behandla de tre länderna i tur och ordning.
Estland “bror duktig”
Troligen i likhet med de flesta finländare känner Bennich-Björkman bäst till Estland. Hon har själv färska rötter där. Men jag litar på hennes dokumentation när hon gör sitt “mödernesland” till måttstock för de andra baltländerna.
Esternas vittförgrenade intelligentia och pragmatiska kommunistparti är basen för det “existentiella motstånd” som författaren ser som en nyckel till de olika ländernas utveckling. Partiet och ekonomin hölls också i sär, vilket gav grunden till en spirande marknadsekonomi från 1960-talet. Landet hade också visionära ledare som Mart Laar. Dessutom var universitetet i Tartu bas för det sociala nätverk och den intellektuella integritet som fått namnet “tartuandan”.
Estland utveckling efter Stalins död 1953, under Chrustjovs öppning, Bresjnevs stagnation och Gorbatjovs perestrojka gjorde Sovjetunionens kollaps 1991 till ett “formativt ögonblick. Nya vägar, som i sin tur lade grunden för en ny samhällsordning, anträddes av de politiska aktörer som då befann sig i maktpositioner”.
Lettlands olycksöde
Baltstaternas historia får mig att tacka ödet för att inte vara född i något av dessa länder. I synnerhet inte i Lettland. Av de tre långa ockupationerna i en följd, sovjetisk-nazistisk-sovjetisk, framstår de av Lettland som grymmast.
Trettiotalets auktoritära egid var en skör bas för opposition. Det unga, 1922 grundade universitetet i Riga gav – “en armslängd från den politiska makten” – ingen intellektuell grogrund för existentiellt motstånd. Sovjet rensade ut antisovjetiska, kriminella och “socialt farliga” element. Landet blev “ideologiskt tomt”. Russifiering i kombination med massiv invandring ändrade befolkningen. Kommunistpartiet förstummade den antagonistiska intelligentian som var “anti-sovjetisk” i stället för pragmatiskt “icke-sovjetisk”.
Den viktiga lettiska kyrkan var efter utrensningarna undfallande fram till 80-talet.
Lettlands auktoritära kommunism skapade “den stora rädslan” som fortsatte långt in på 70-talet.
Som en i årtionden nedfrusen republik blev Lettland “en tragisk plats”. En dålig utgångspunkt när Sovjetunionen kollapsade. Opportunisterna samlades i Klubb 21, något helt annat än den “diskussionsklubb” som den kallades. Politiker och företagare fann varandra till ömsesidig nytta. Kulmen nåddes när entreprenören Andris Skéles 1995 utsågs till partipolitiskt obunden statsminister.
Enligt honom själv ville han anta utmaningen att “leda ett företag och leda ett land”.
I Lettland blev staten infångad, ett slags opersonligt redskap för att berika sig. Landet sätter nu sitt hopp till ett gryende personskifte bland politiker, företagare och väljare.
Litauisk stormaktseufori
Mera än i de andra baltiska länderna påverkas Litauens självbild av landets historia. Under sen medeltid var det en geografisk, militär och befolkningsmässig stormakt, låt vara senare i union med Polen.
Självständighet är ett större värde än demokrati. Dessutom är den katolska kyrkan sammanflätad med den litauiska identiteten.
Detta hjälpte inte när Stalin fråntog Litauen dess självständighet, autonomi och värdighet. För dem kämpade “skogsbröderna” länge, i fåfäng väntan på hjälp från väst.
Som ett traditionellt bondeland hade Litauen bara liten hjälp av intelligentian. Det existentiella motståndet i Kaunas var religiöst färgat, inte sällan antisovjetiskt snarare än icke-sovjetiskt. Det kommunistiska partiet var däremot pragmatiskt och tänjde gränserna till moderpartiet i Moskva. Det motsatte sig russifiering, och Litauen blev föga lockande för rysk invandring.
Trots besvären med att byta ekonomisk fot efter vändningen 1991 undgick Litauen de lettiska symbiosen mellan företagsamhet och politik. Den politiska polariseringen under slutet av 1900-talet gav småningom plats för en mera demokratisk samhällsordning.
Li Bennich-Björkman skriver att en ny politisk generation har tagit vid i Litauen. Landet är inte lika katolskt-konservativt som tidigare. Den politiska makten har två gånger växlat under fredliga former. Självständigheten betonas också i geopolitiken, i hållningen mot stormakterna. Ideologi och idéer har tagit sin plats i politiken.
Ukrainas motstånd
Efter alla skriverier om Ukraina under ett år i krig borde landet vara känt utan och innan. Några av Li Bennich-Björkmans observtioner försvarar ändå sin plats.
Landet led nästan tjugo år längre än de baltiska staterna av Sovjets välde, efter några år självständighet efter världskriget. Trots det bevarade det sin benägenhet för motstånd. Det hade ett starkt civilsamhälle och ett “polskt fönster”, i någon mån likt Estlands mot Finland. En viktig roll spelade det nationalistiska Galizien och staden Livi, tidigare Lemberg, med en europeisk prägel.
Det var ändå i Kiev som Kreativa ungdomsklubben KTM uppstod och ledde liberaliseringen 1960-72:
Syftet var emellertid aldrig att se Ukraina frigöra sig från Sovjetunionen, det var inte frågan om antisovjetism och opposition utan mera om att muta in ett större utrymme för konstnärlig, språklig och kulturell ukrainsk särart och individualitet. Ett existentiellt motstånd.
Detta motstånd formades av relationen mellan partistaten och intelligentian.
Också under 1970-talet var den mer pragmatisk än polariserad och antagonistisk.
I östra Ukraina uppstod däremot mera klanbaserade maktstrukturer kring sammanhållna maktpyramider av lojaliteter, tjänster och gentjänster. Det var från västra Ukraina som den kedja mellan öst och väst utgick, där två miljoner människor formade en kedja hand i hand för att manifestera Ukraina som nation. Men någon modell för Ukrainas ekonomi hade man inte, tvärtom föredrog man humanistiska, immateriella värden.
Det var en svag grund när självständigheten utropades 1991. Kolchosernas och sovchosernas statliga ledare gick in i politiken för att berika sig själv. Östukrainaren Leonid Kutjma valdes till president, en “ideologilös instrumentalist”. Efter honom följde Viktor Janukovytj, ett definitivt slut på den ”oreanga perioden”. Han plundrade staten och struntade i folket
tills han tvingades försvinna österut. Sedan kom Majdan och en utveckling som Putin uppfattade främst som ett existentiellt hot mot sin autokrati, men också som ett militärt hot om Ukraina anslöt sig till Nato.
Resten är bekant. I motsats till de tre baltiska staterna fick Ukraina aldrig 2004 något “window of opportunity” för anslutning till EU och Nato när Putin hade mera hemmagjorda problem.
Framtiden
När Li Bennich-Björkman presenterade sin bok vid ett seminarium i Hanaholmen fick hon frågan om hur framtiden ser ut. Hennes svar var att Ryssland inte kommer att förändras utan sitter låst i sin historiska vertikala samhällsordning.
För Ukraina finns däremot hopp – på mycket lång sikt.