För två och ett halvt år sedan slutade jag jobba på Ny Tid. Mitt beslut handlade långt om pengar.

Nå, nu tänker ni: Herregud ska hon skriva en kolumn om hur mycket högre lön hon har nu?

Nej, jag tänkte skriva om den obehagliga situationen när man hela tiden är tvungen att be folk göra jobb utan att de får ordentligt betalt. Ibland utan att de får betalt alls.

Som redaktionssekreterare på Ny Tid hade jag som arbetsuppgift att anlita folk och få dem att leverera bästa möjliga texter, foton och illustrationer.

Ibland försökte jag undvika att alls säga något om arvoden, åtminstone tills jobbet var gjort och materialet publicerat.

Andra gånger valde jag att inleda med något slags ärlig programförklaring, i stil med: ”För en sådan här text antecknar vi ett arvode på 60 euro, men vi har aldrig råd att betala ut alla arvoden, det är chefen som bestämmer vilka som betalas, så om du faktiskt vill ha pengar ska du se till att berätta för henne/honom hur fattig du är – men du kanske kan ta en prenumeration i stället, om du redan får tidningen själv kanske du vill ge en prenumeration som julklapp?”

Månadslönerna på Ny Tid var inte höga, men vilken skitlön som helst ger ett otroligt dåligt samvete i kombination med att man är tvungen att bemöta frilansare så där.

Jag såg många chefredaktörer komma och gå under min tid på Ny Tid, och de var väldigt olika och alla bra på sitt sätt. Men alla blev de lika sura om jag gick och lovade sådant jag inte hade rätt att gå och lova. Alltså löften om pengar som betalning för utfört arbete. Styrelsen och kollegerna på den administrativa sidan förstod nog aldrig hur bristen på pengar till arvoden hindrade oss från att göra den tidning vi egentligen ville göra.

”Folk som skriver i Ny Tid vill nog inte ens ha betalt i pengar”, fick jag höra en gång när jag klagade på att vi inte kunde betala ut arvoden. Mitt svar, ”Menar du att jag ska ligga med dem alla?”, säger förstås mera om personlig mognad och stämningen på arbetsplatsen än om vad personen ifråga avsåg.

Alltså, så var det på Ny Tid. Tror ni allt blev bra sedan på det nya jobbet? Nja, liknande frustration och maktlöshet känner jag här också. Men åtminstone slipper jag numera be någon jobba gratis. Vilket säger sig självt, för det fanns och finns faktiskt de som gärna skriver gratis för Ny Tid, medan det knappast finns någon som vill skriva lättläst utan att få betalt, särskilt inte någon som vill skriva lättlästa versioner av andras texter. Snarare är den här sortens skrivjobb ett sätt att tjäna ihop till brödfödan, och kanske ha råd med ett annat slags skrivande, som inte ger någon inkomst. Möjligheterna att få extra pengar genom stipendier och understöd är bättre här, men de är också mer nödvändiga.

Och åter igen har jag på ena sidan de som ska försörja sig på skrivande – eller fotograferande, illustrerande, grafisk formgivning – och på andra sidan chefer, ekonomer och stipendieutdelare som har svårt att se något som sorterar under konstnärlig produktion som riktigt arbete, som man ska få betalt för. Åtminstone behöver man inte få särskilt mycket pengar.

Jag har svårt att förstå att man inte ser andras arbete i samma perspektiv som sitt eget. Att man inte ser andra människor som berättigade till samma ersättning som man själv per utförd arbetstimme, dag och månad. Eller åtminstone till något slags skälig medellön.

Klart att det kan vara svårt att uppskatta vilken arbetsmängd skrivande och liknande arbete faktiskt utgör. ”Hur många eftermiddagar kan det ta att skriva ihop en sådan där liten berättelse?” Men jag tycker att också de som har en någorlunda sund uppfattning om tidsanvändningen misslyckas med att se den i relation till pengar. Eller till sin egen tid.

Solveig Arle

väntar sig inte nåt betalt för den här kolumnen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.