Verklighetens Woyzeckmaterial

Teemu Mäkis och Viirus dissekering av klassikern är fräsch och tankeväckande.

När Teater Viirus sätter upp Woyzeck har endast två repliker blivit kvar av Georg Büchners pjäs från år 1837. Även de inom hörbara citattecken. Manuset till Woyzeckmaterial, som alltså är en kommentar till den ursprungliga pjäsen, är skrivet av Teemu Mäki, som tillsammans med Arja Tiili också står för regin. Tiili har bidragit med koreografi (antar jag) med de två dansarna Eleni Pierides och Jenni Urpilainen. På scenen står också Viirusskådespelarna Maria Ahlroth, Pelle Heikkilä och Viktor Idman.

Efter en mjuk, långsam inledning där de älskande Woyzeck (Ahlroth) och Marie (Pierides) glider över och under varandra trappas tempot successivt upp med dialogscener varvade med dans och musik ur bland annat Bizets Carmen. Upplägget är enkelt: det handlar om hur pjäsen och personen Woyzeck ska tolkas – som ett offer, en underkuvad, mobbad maktlös bedragen man eller en viljesvag (läs: fattig) ynklig hedersmördare som dessutom är ”klosettbög”. Ahlroth, i sin väktaruniform med namnet Woyzeck tryckt på ryggen, får uppgiften att kort återge både intrigen i Büchners pjäs och de verkliga händelser som han inspirerades av. Men Woyzeck får kämpa hårt för sin övertygelse och ståndpunkt om sitt och pjäsens värde och rättmätiga klassikerstatus. Den komiska trummajoren Heikkilä i sin vita krullperuk och den bakom solglasögon dolda, slipade kaptenen Idman motbevisar och undergräver allt han säger och berättelsens värde överhuvudtaget. Det blir en häftig pro/contra-debatt – ett par av argumenten återges i programbladet –  som samtidigt är en kommentar till samhället och inte minst till teaterns form och uppgift. Samtidsförankringen är fast, från Nalle Wahlroos till familjemordet på Bulevarden. Mäkis egen evigt kontroversiella kattvideo kommer lämpligt nog också med i en bisats.

Det är de svaga mot de starka, de rika mot de fattiga. Makten mot maktlösheten. Dessutom handlar det om en man med en bedragande hustru och ett barn i kulisserna (vem ser barnet?). Det är en tragedi. Kvinnan knivhuggs av sin man och mannen hängs. Så onödigt, så meningslöst. De starka vinner alltid.

Den första akten är en rasande, brinnande uppgörelse med – något. Med allt. Fritt fram att associera och tolka själv. De många dansscenerna – i synnerhet det avslutande teknospastiska numret som får ögonen att tåras av ångest – är oerhört välfungerande. No more drama – let’s dance. Tiilis koreografier är genomgående njutbara att följa och till exempel trummajorens och Maries älskog gestaltas på ett ömt, fint, fräscht sätt. Det är de stumma dansarna samt den allt annat än stumma Ahlroth som håller en fängslad genom den första akten –  det är något speciellt med Ahlroths röst och hela utstrålning som gör att man sugs in. Vill ha mera.

På tal om mera, så blir jag en smula förvånad när det blir paus i stället för avslutande applåder. Storyn tog ju slut, katharsisen avklarades. Men sen blir det ärtsoppa i foajén i stället för hemfärd. Den andra akten är följaktligen fristående, ett slags epilog. Det blir mera metateater i flera nivåer, en dekapiterad Nalle W (som för övrigt är helt överflödig i helheten och känns som en överanvänd symbol) och vem annan än Hitler som kommenterar samtidsteaterns förfall i en ny version av de virala Youtubeklippen från filmen Der Untergang. Och så lite vegetarianismpropagandistiska slakterifilmer och andra våldsamma videor. Och slutligen: publikskymfen. Vem tror vi att vi är, varför f*n har vi kommit hit, inte kommer vi till teatern för att lära oss leva. Vi kommer till teatern för att slippa tänka. För att känna oss lite intellektuella. För att få den där varma känslan av att nu tänker jag … nästan. Allt det vi sett, excesserna i råhet, i vulgärt språk, i våld, det är vårt fel, det är vi som kräver mera, inget duger.

Det är en provocerande slaskhink vi får över oss och vi dricker villigt upp skiten. Det känns bra att bli slagen på käften. I alla fall får vi känna att vi lever. I alla fall tänker vi en stund.

Teater Viirus = tankegaranti. Det är bra.

Sonja Mäkelä

Woyzeckmaterial. Manus och regi: Teemu Mäki. Regi och koreografi: Arja Tiili. Scenografi och kostym: Lars Idman. Ljus: Ada Halonen. Musikarrangemang: Iiro Ollila. Översättning: Saliven Gustafsson och arbetsgruppen. På scenen: Maria Ahlroth, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Eleni Pierides, Jenni Urpilainen. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *