”Jag hatar att bli kallad nostalgisk”

Foto: Sanna Sjöswärd

Arbetarförfattare, invandrarförfattare, minoritetsförfattare, feministisk författare. Sedan det stora genombrottet med Svinalängorna 2006 har Susanna Alakoski kallats en hel del. Men det är tydligt på vems sida hon står.

I slutet av januari besökte Susanna Alakoski Finland för att tala om den nya boken Oktober i Fattigsverige. Därmed var hon en given gäst på Helsingfors arbis, där biblioteket (och bibliotekarien Ylva Larsdotter) för tillfället ordnar diskussioner på temat fattigdom. Jenny Kajanus intervjuade och inledde med frågan om Alakoski fortfarande känner sig som invandrare i Sverige?

– Ja, det gör jag ju. Även om jag ser likadan ut som svenskarna, talar skånska och inte har någon konstig religion, så kan man inte lämna sin historia. Jag har ju ägnat hela mitt liv åt Finland, för fan. I tankar och i sorg och i längtan och i saknad. Jag har varit tvåspråkig hela mitt liv. Jag har hejat på Sverige i fotboll i skolan, men på Finland hemma. Och så är det väl nästan fortfarande.

Vad tycker du om uttrycket invandrarförfattare?

– Jag känner mig som författare men har blivit kallad arbetarförfattare, invandrarförfattare, minoritetsförfattare, feministisk författare… Det är helt okej för mig att bli kallad invandrarförfattare för jag är ju det, precis som jag är människa men också kvinna.

Det ena utesluter inte det andra och till exempel Svinalängorna kombinerade tydligt både klass- och invandrarperspektiv. 2010 följdes den upp av romanen Håpas du trifs bra i fengelset, som ur ett vuxenperspektiv tar sig an ungefär samma frågor. Dessutom har Alakoski varit redaktör för flera antologier och skrivit både pjäser, barnböcker och debattartiklar.

Hur mycket skriver du?

– Jag skriver inte hela tiden, men jag tänker på vad jag ska skriva varje dag. Numera har jag kanske tre projekt i luften samtidigt. Hjärnan tycker om att växla mellan olika tankar.

 

Det biografiska

Susanna Alakoski har aldrig stuckit under stol med att hennes egen barndom präglades av fattigdom, missbruk och våld. Att Svinalängorna har en verklighetsbakgrund är uppenbart men Alakoski kallar den inte självbiografiskt.

– Jag tycker egentligen inte om biografin som form och när jag håller skrivkurser brukar jag problematisera själva genren. Den ställer krav både på språket, kronologin och på att ha svar, medan fiktionen tillåter dig att drömma, att sväva, att slänga in en begravning eller ett kalas för att driva en berättelse framåt. För mig har fiktionen varit ett skydd mot biografin.

Öppet självbiografisk är däremot Oktober i Fattigsverige som är uppbyggd som en dagbok, där författaren under en månads tid slänger ner reflektioner och minnesbilder av olika slag.

– Jag problematiserar biografin från rad ett i boken och vänder mig mot den lika mycket som jag träder in i den. Boken är klart åt det essäistiska hållet och den handlar inte ett dugg om mitt sexliv eller om vad jag äter eller hur jag städar. Det är en tankebok och det jag tänker på är fattigdom utifrån min egen sociala förhistoria.

I bakgrunden finns den finska mormodern som var analfabet, familjen som emigrerade till Sverige och barndomen på sjuttiotalet i Ystad. Minnesbilderna kompletteras av andra källor, men knappast av sådana som vanligtvis utnyttjats inom den självbiografiska genren.

– Inom välbemedlade familjer kan man hitta pianokonserter och akvareller och spännande brevväxlingar mellan älskande föräldrar i olika länder när man letar efter sin historia. Då man kommer från en fattig familj som jag finns det inga spännande dagböcker. Det jag har gjort är att gå tillbaka till socialjournaler, polisrapporter och sjukjournaler. När jag gjorde det hittade jag 600 sidor.

 

Paralleller

I Oktober i Fattigsverige har den offentliga dokumentationen sållats och kortats ner, men Alakoski inkluderar till exempel utdrag ur polisanteckningar där man kan läsa om hur den äldsta dottern (författaren själv) anmäler att hennes blödande mamma inte svarar på tilltal.

Kommer du ihåg alla incidenter?

– Jag har återupplevt en del men jag har inte samlat ihop allt det här nu, utan under trettio års tid – inte för att skriva någon bok utan för att jag ville veta vad det var som gick så fel, och varför. I perioder har det hänt att jag inte klarat av att läsa de där pappren. Det är väldigt mycket i de där anteckningarna som jag minns, men också sådant som jag inte minns. Jag kan till exempel inte minnas hur uppenbar fattigdomen som vi levde under var. Det står till exempel att vi saknar kläder och att det är dragit och kallt och att det saknas rutor i fönstren men att barnen inte verkar ta någon skada.

– Däremot minns jag när kronofogden hämtade teven – och några veckor senare dammsugaren. Det är en bild av hur fattigdom kan se ut i Sverige.

Alakoski jämför också sjuttiotalet och dagens samhälle med det underliggande syftet att ta reda på vad fattigdom egentligen handlar om. Vissa saker är likadana, andra har förändrats. I dag är familjevåld till exempel inte längre fullt så tabubelagt som under sjuttiotalet.

På andra områden har fattigdomen snarast blivit svårare. Den unga flicka som likt Alakoski vill flytta från ett stökigt föräldrahem kan idag inte räkna med att hitta en billig lägenhet. På sjuttiotalet blev man heller inte vräkt på grund av fattigdom. Också arbetsmarknaden har blivit hårdare och inom vissa branscher garanterar inte ens ett heltidarbete ett drägligt liv om arbetstiderna är sådana att föräldrar aldrig hinner se sina barn.

– Är vi inte rädda för vilka framtida människor vi skapar med de här systemen? När jag tittar tillbaka på min släkthistoria hittar jag många som skadat det svenska samhället å det grövsta. De flesta har dött men innan det har de har de hunnit belasta samhället hårt och jag tror inte att det hade varit nödvändigt.

 

Politisk udd

Det finns en tydlig politisk udd i det Susanna Alakoski talar och skriver om, och hon säger också tydligt att det som krävs för att bekämpa fattigdomen är ett starkt samhälle – ett samhälle som i sin tur också tjänar något på att de talanger som finns i utsatta sociala grupper inte går förlorade. Men att tala om ”den starka staten” är svårt i dag, konstaterar hon. Det är lätt att bli avfärdad som en nostalgiker.

– Men jag hatar att bli kallad nostalgisk när jag talar om att jag längtar efter solidaritet.

Vad gjorde det möjligt för dig att ta dig ur fattigdomen och bli författare?

– Att jag är så otroligt intelligent…! Nej, men studielånen och möjligheten att studera, möjligheten till bildning, har varit fullständigt avgörande för mig.

 

intervju Jenny Kajanus
text Fredrik Sonck


En reaktion på “”Jag hatar att bli kallad nostalgisk””

  1. Tänk vad fint hon skriver. Alla har det så bra nu sägs det.
    Det var visst i Munsala de sa förr “fattigdomen är nog hård, men vi är många om den”. Men de som är utförsäkrade från arbetslöshetskassan, de som står i brödkön osv? Men inte många tänker mera som Brecht en gång skrev: “oss upprör hungern, maktlösheten hos dem som känner den och likgiltigheten hos dem som gör den möjlig”. Tyvärr.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *