Rita Paqvalén.Just nu pågår utställningen 10 000 år av design – Människan, Materialen, Metamorfosen på Nationalmuseet i Helsingfors. Utställningen, som kuraterats och planerats av Florencia Colombo och Ville Kokkonen, låter tusentals år gamla bruksföremål gå i dialog med moderna eller samtida designföremål, arbetsredskap eller toppteknologi. Föremålens kulturhistoriska kontext, tid eller användningsområde – all den bakgrundsinformation som vi är vana att serveras på ett kulturhistoriskt museum – tillmäts liten eller ingen betydelse på denna utställning. Här är det formen och materialet, inte funktionen eller föremålets kulturhistoria, som bestämmer vilka föremål som kopplas till varandra. Ny är också formgivningen av själva utställningen – en utställningsdesign helt i vitt bestående av vita rörkonstruktioner, sparsmakade utställningstexter och minimalistiskt hållna föremålsbeskrivningar.
Utställningen väcker många tankar och invändningar hos mig – inte minst kring formgivning, funktion, tillgänglighet och betydelsen av kontexter. Även om jag välkomnar nya sätt att närma sig äldre föremål, kontrasteringar som överraskar och som låter oss se formens och linjens skönhet i de vardagliga föremålen, saknade jag ändå kontexterna som förankrar föremålen i tid och rum och genom vilken formen kopplas till funktionen. Men allra mest funderade jag ändå över utställningens formgivning ur ett tillgänglighetsperspektiv.
För ett år sedan besökte jag utställningen Norm Form på ArkDes i Stockholm. Utställningen, som var kuraterad av Camilla Andersson, Maja Gunn och Karin Ehrnberger, fokuserade å ena sidan på hur normerande formgivning kan vara, å andra sidan på formgivningens inneboende potential till förändring, nytänkande och rentav aktivism.
Utställningen inleddes pedagogiskt med att synliggöra hur köns-, sexualitets-, etnicitets- och kroppsnormer styr designen. Normer styr formgivningen och formgivningen formar oss människor. Tänk bara på alla produkter för ”henne” och ”honom” eller på produkter med samma funktion, men som könskodas genom formgivning och färgval om det så handlar om rakhyvlar, hammare eller saxar. Leksaksbutikerna och -katalogerna uppvisar samma normativa mönster med rosa, mjukhet och omsorg för flickor och blått, aktivitet och aggression för pojkar.
Vi blir till som flickor och pojkar, kvinnor och män genom att forma oss efter normen. En intressant illustration av detta är konstnären Heidi Lunabbas fotoprojekt Twins, som leker med könsnormer genom iscensatta fotografier där samma barn poserar som både flicka och pojke. Det handlar om kläder lika mycket som poser. Vi som är födda eller var barn på sjuttiotalet ser nostalgiskt tillbaka på 70-talets unisexmode och slitstarka barnkläder som gick i olika skalor av grönt, brunt och orange.
Formgivningen bygger inte sällan på en vithetsnorm med ”hudfärgade” produkter som går i ljusbeige, med en färgskala som är anpassad efter ljushyade personer. Den vita kroppen, den smala kroppen och funknormativa kroppen bestämmer klädernas färgskala och passform. Hen som bryter mot normen känner det genom kläder som skaver eller som inte kan kläs på. Hen blir tvungen att improvisera eller i värsta fall sy upp sådana som passar. Det handlar i högsta grad också om pengar, att ha en kropp som bryter mot normen kostar mer.
Formgivning formar oss enligt rådande normer. Historien om vården av personer med en funktionsnedsättning innehåller många brutala exempel på formgivning av apparater, smärtsamma korsetter, skenor och redskap genom vilka man har sökt ”korrigera” människor enligt en viss kropps-, funktions- och beteendenorm. Ett mildare exempel är de böjda skedar vänsterhänta barn försågs med förr för att lära sig att bli högerhänta.
Men hur ser då normbrytande formgivning ut, som står för förändring, nytänkande och som bygger på ett mångfaldstänk? En formgivning som inte utgår från den vita, smala och funknormativa kroppen, utan från en annan passform och andra behov?
Utställningen Norm Form visade på glädjande många exempel på en normkreativ design. Ett av de mest intressanta exemplen på hur aktivism och formgivning kan gå hand i hand är Göteborgskooperativet Independent Living, GIL. På utställningen kunde vi bekanta oss med GIL:s ”CP-truck”, en paketbil som de använde för en nattlig aktion då de omvandlade alla 95 p-platser på en parkeringsplats till ”handikapplatser”. GIL är känd för sina provokativa designprodukter (ofta med obekväma namn) och för sina aktioner genom vilka de vill synliggöra de normerande mekanismer i samhället som exkluderar personer med en funktionsnedsättning. Vid sidan om GILs CP-truck bjöd utställningen på flera exempel på design som problematiserade samhällets normer och där föremålets användbarhet var underordnad budskapet.
En annan aspekt av den normkreativa formgivningen var design som satte mångfald i fokus och som beaktade olika kroppar och användare. Ett exempel på detta var Iman Aldebes formgivning av hijabs för polisen, armén och brandkåren, eller Louise Lindroths klädkollektion ”jeans for a seated body” som är anpassad för personer som använder sig av rullstol. I båda fallen står funktionen och användbarheten i fokus.
Och det är just funktionen och användbarheten tillsammans med föremålets skönhet och/eller nyskapande form som i mitt tycke gör design intressant. All normkreativ design är dessvärre inte alltid inkluderande och en normbrytande idé behöver inte ge upphov till en normbrytande form. Samtidigt som många föremål på utställningen Norm Form på ett fint sätt problematiserade och utmanade normer inom formgivning samt introducerade design som inkluderade olika slags kroppar, utgick formgivningen av den ändå från en funktionsnorm och en normbesökare.
Utställningsarkitekten hade i sin iver att vara nyskapande och normkreativ frångått all god praxis gällande tillgänglighet. Genom denna miss motverkade utställningens design dess fina och ambitiösa avsikt – att utmana normer och vara inkluderande. Normkreativ liksom all annan god design börbygga på funktionalitet och tillgänglighet. Och här ligger också den stora konstnärliga utmaningen.
Rita Paqvalén är verksamhetsledare för servicen Kultur för alla
Alfred Backa.Ankdammen är återigen i disharmoni. Den nya Helene Schjerfbeck-filmen har skapat tumult bland finlandssvenskarna sedan det framkom att alla talar finska i filmen, ett språk som Schjerfbeck själv inte ens behärskade. Kulturell appropriering har det kallats vilket har drivit vidare i en debatt där man gått hela vägen till jämförelser med blackface och annat oacceptabelt. Regissören Antti Jokinen försvarar sig med att det av marknadsföringsskäl är bättre att fokusera på finska tittare genom att låta språket vara detsamma. Är det nu en sådan omöjlighet att få finskspråkiga att se film där svenska talas? I Hufvudstadsbladet har Pontus Kyander lyft fram bland annat Nils Gaups film Veiviseren, som till största del framfördes på samiska och ändå blev den största norska filmen med världsdistribution. Men man kan hitta liknande exempel längre bort i filmvärlden och komma fram till samma slutsats. Låt oss göra det. Ta till exempel Dances with wolves, där språket lakota talas av sioux-folket. Inte helt korrekt talat i varje mening, men likväl, de talar inte engelska utan något mera autentiskt. Filmen var en måttlig framgång med 400 miljoner dollar i intäkter och sju Oscar-statyetter. Sedan har vi förstås The Passion of the Christ, där arameiska och latin talas oavbrutet. Regissören Mel Gibson ville egentligen inte ens texta filmen till engelska för att låta Bibeln tala för sig själv. Han må vara en skvatt galen antisemit, men språklig korrekthet förstår han sig på. Filmen har i alla fall dragit in en halv miljard i intäkter, trots att arameiska och latin i stort sett är döda språk. Liknelserna kan dras ännu längre. Låt oss göra det. I Jean-Jacques Annauds Oscarsnominerade film L’ours (Björnen på svenska) talas knappt något annat än just björnspråk. Detta skulle av Antti Jokinen antagligen bedömas som dålig marknadsföring, då endast björnar finns som potentiell publik. Men likväl tjänade man in trettio miljoner. Sedan har vi Star Trek-serien, där en del av karaktärerna talar klingonska och en mängd andra utomjordiska språk. Det hade förstås varit vettigare att översätta vad dessa sa till engelska (eller för all del finska) emedan man inte kan locka publik från dessa språkgrupper eftersom de är påhittade. Men det stoppade inte Star Trek från att bli en hyfsad framgång.
Vad jag vill ha sagt med detta nonsens är förstås att språklig diversitet och autencitet inte har lagt upp några större hinder för publikframgångar i filmhistorien. Att ge sina karaktärer fel språk är nog, om inte kulturell appropriering, ett tecken på tråkigt konstnärsskap.
Den statligt finansierade organisationen Kultur för alla ser bland annat till att vissa specialgrupper får tillgång till högklassig kultur gratis. Men det är inte alltid tillräckligt.
Om du saknar det kulturella eller sociala kapitalet som gör att du känner dig välkommen och vet vad du ska göra på en teater, då räcker det inte med att få en biljett i handen, säger verksamhetsledaren Rita Paqvalén på Kultur för alla.
Hon uppger att samma fenomen finns både i Finland och i många andra länder.
– Du kanske känner dig osäker på hur du ska klä dig eller hur du ska bete dig. Då kan det krävas andra initiativ, man kanske kan gå i grupp eller diskutera tillsammans med andra före föreställningen. Det kan alltså behövas olika satsningar för att du ska känna dig välkommen. Jag tycker det är viktigt att fundera på att vi har det ekonomiska kapitalet – det är en fråga – och så har vi socialt och kulturellt kapital. Ibland behövs allt det för att kunna ta del av kulturen, speciellt då det gäller opera och sånt där det finns en bild av att man ska bete sig och se ut på ett visst sätt, säger Paqvalén.
”Demokratifrågor”
Kultur för alla jobbar framför allt för att de kulturorganisationer som får offentliga bidrag ska vara öppna och tillgängliga.
– Så det handlar mycket om demokratifrågor inom konst- och kulturfältet. Alla ska ha rätt att ta till sig kultur och allas berättelser borde finnas med och synas. Kulturfältet i Finland borde spegla den mångfald som samhället består av, men också att människor med olika bakgrunder och olika slags funktionsvariationer ska kunna vara med och producera kultur och konst. Det kan också handla om på vilket sätt konstskolor och konstuniversitet är öppna för människor med olika slags bakgrunder – både språklig och annan bakgrund och olika funktionsvariationer. Kommer man till exempel in på en skola om man är rullstolsanvändare eller om man behöver en teckenspråkstolk? Hur ser det ut om man är nyanländ – vilka slags möjligheter är öppna?
Paqvalén uppger att konstaktörer inte alltid prioriterar rätt.
– Man kanske tänker att vi tar konsten först, sen tillgängligheten. Eller att ”det har ju aldrig kommit nån i rullstol, varför skulle vi investera i en dyr hiss?”. Då handlar det ju också om att man antagligen inte kommer om man vet att ett utrymme är otillgängligt. Det kan till och med vara så att man är så trött på att det finns så många otillgängliga utrymmen att man inte ens orkar ta den striden.
Under tidigare år blev Kultur för alla ofta kontaktade av organisationer och enskilda kulturaktörer som ville ha stöd med till exempel tillgängligheten inom kulturen. I dagsläget siktar organisationen också på att jobba mer proaktivt, uppger Paqvalén.
– Vi ger till exempel utlåtanden till lagförslag som har med kultur att göra, säger Paqvalén, som är mycket nöjd med kulturfältets reaktioner på de senaste årens stora flyktingströmmar.
– Kulturfältet har varit alldeles otroligt tillmötesgående och jobbat hårt för att stöda de nyanlända genom olika publiksatsningar. Däremot tänker inte alla kulturaktörer på att en person med funktionsvariation eller en som är nyanländ kunde vara en professionell kulturutövare och kan behöva en scen att stå på. I synen på konstnärer så är normen hemskt vit. Det är en viss slags människa som man föreställer sig att går på konstskolor, blir utbildad och är en proffskonstnär.
Allt för alla?
Att lyssna på hur Kultur för alla arbetar gör det lätt att dra paralleller till den tidigare folk- eller arbetarkulturen, där det mesta skulle göras tillgängligt för de flesta. Men att gå på till exempel dyr opera eller dyr teater är väl ändå ingen mänsklig rättighet?
– Det är en svår fråga, men i vårt samhälle är ju inte allt tillgängligt för alla. Däremot anser jag att alla människor ska kunna ta del av till exempel opera på något sätt om de är intresserade, säger Paqvalén.
Kulturen ska alltså vara tillgänglig via till exempel tv-sändningar och olika öppna evenemang, även om alla inte har råd att se kultur på plats. Kultur för alla jobbar ändå för att de som har det ekonomiskt tungt ska ha möjligheten att få full tillgång till åtminstone delar av den lite dyrare kulturen via ett kort som kallas Kaikukortti. Det används främst i landskapet Kajanaland och i Esbo. Kortet är ett samarbete mellan kulturaktörer och ett antal sociala organisationer. En viktig detalj är att den som använder kortet inte ska skiljas från mängden.
– Du får inte de sämsta biljetterna. Då du fått din biljett ska du vara likvärdig – det ska inte synas något på din biljett. Det är meningen att du ska kunna vara precis som alla andra.
Ideologiskt?
De ideal som Kultur för alla jobbar för påminner mycket om den tidiga arbetarrörelsens bildningsideal. Rita Paqvalén har ingenting emot den jämförelsen, men är noggrann med att målet inte bara ska vara att kulturorganisationer lockar alla samhällsklasser som publik.
– En sida som jag tycker är jätteviktig är att man talar om rätten att få jobba inom dessa organisationer, att man blir uppmuntrad. Till exempel att ett barn till en invandrare, en flicka, ska uppmuntras till att bli skådespelare i stället för att bli närvårdare. På samma sätt kunde man tänka sig att en arbetarklasskille ska kunna uppmuntras att bli balettdansare. Det är viktigt att inte sätta människor i en form, ”det här yrket passar för dig”.
Kultur för alla jobbar mycket brett – både med tillgänglighetslösningar och mot diskriminering av sexuella minoriteter. Finns det någon risk med att bunta ihop så pass olika grupper? Visst, men enligt Rita Paqvalén finns ett mycket tydligare och återkommande problem som är mer centralt.
– När vi talar om mångfald och tillgänglighet så ses det ofta som något som är separat från konsten. Och det är det som är risken – oavsett om man har en organisation som vi, som jobbar med alla de här frågorna, eller en organisation som bara jobbar med tillgänglighet eller en organisation som jobbar bara med mångfald. I alla dessa fall är risken att man ses som något separat från konsten. Och det är det som vi försöker motverka. Mångfald och tillgänglighet bör ses som en del av det konstnärliga arbetet – att mänskliga rättigheter står som en grund för det konstnärliga skapandet och så försöker man hitta lösningar.
Utställningar ska kunna integrera alla tillgängslighetslöningar från början, betonar Paqvalén.
– På det viset kan de också bli designmässigt intressanta lösningar som ger något åt själva utställningen.
Är Kultur för alla alltså en ideologisk verksamhet?
– Om mänskliga rättigheter är en ideologi så är vi nog ideologiska.
100 år har gått sedan Estland utropade sin självständighet för första gången. Friheten har kostat. Seklet har kantats av krig, ockupation och flykt. Estland har gått igenom många förändringar sedan år 1918. Då hade drygt en procent av befolkningen svenska som modersmål. De flesta har flytt västerut. Men än i dag kan man höra svenska även efter att båten lagt till. Det gäller bara att leta på rätt ställe.
Aibolands museum i Hapsal. Det är en het torsdag i maj. Trägolvet knarrar och i nyrenoverade lokaler blandas det friskt mellan estniska och svenska. Några damer möts här en gång i veckan för att umgås och hantverka.
Torsdagstanterna kallar de sig och de har samlats kring ett stort bord i den gula museibyggnaden. I en tresitssoffa sitter två damer avslappnat, men händerna jobbar flitigt. På stolar kring samma bord sitter ytterligare tre kvinnor. De har alla estlandssvensk bakgrund men deras relation till det svenska språket varierar. Under ockupationstiden undervisade man inte på svenska i skolorna och många estlandssvenskar tappade därför sitt modersmål.
Vid bordets ena kortsida sitter Silvi-Astrid Mickelin, 82. Gruppen pekar ut henne som den mest svenskspråkiga. Mickelin ler försiktigt. Hennes svenska börjar lite avvaktande men snart kommer hon igång.
– I mitt barndomshem pratade vi bara estniska men min far var svenskspråkig, säger hon.
Mickelin växte upp på Ormsö, en ö strax utanför fastlandets Hapsal. Ön hade flera tusen svenskspråkiga invånare när hon föddes och där talades ormsömål. De hade egna ord och uttal, exempelvis uttalas långt ö som ett e.
– Jag talade också ormsömål när jag var en liten flicka. Jag kommer ihåg en sång. I den sjöng vi att potatis och kött är godaste maten… Eller tufflar och kett som det hette där, säger hon.
Silvi-Astrid Mickelin ler och verkar drömma sig tillbaka. När Mickelin sjöng visan som barn kunde hon knappast ha föreställt sig det öde som väntade många i hennes omgivning. När majoriteten av estlandssvenskarna lämnade ön, fanns det inte längre många att prata svenska med. Språket föll i glömska.
Numera är hennes barndomshem obebott och har i stället blivit ett museum. Ormsö hembygdsmuseum i Sviby. Eller Svibi som Mickelin uttalar det. Ett annat drag för svenskan på Ormsö är också att y uttalas i, vilket verkar hänga kvar. Mickelin fortsätter:
– Det är vackert på Ormsö. Du kan träffa Jonne Berggren där. Han kan svenska och kanske Oskar Friberg… Han har varit sjuk men går kanske i sin trädgård ändå, säger hon.
Jonne Berggren är övakt på Ormsö. Hans namn dyker ofta upp i estlandssvenska sammanhang men kanske inte lika ofta som Oskar Fribergs, den äldsta estlandssvensken på Ormsö.
Att Mickelins hem förvandlats till museum verkar ligga rätt i tiden. Intresset för estlandssvenskarnas historia har ökat och många reser numera tillbaka, för att komma närmare sina rötter.
Medan Mickelin berättar om sin hemö, låter de övriga torsdagstanterna händerna arbeta. De lyssnar och ibland nickar någon instämmande. Då och då byter de några ord på estniska. Det är lugnt i rummet. Men stämningen ändras snabbt när en nytillkommen karaktär slår sig ner i tresitssoffan som därmed är fullsatt. Hon talar till en början estniska med torsdagstanterna, som skrattar åt hennes anekdoter.
Inga Nylander
Både söderböna och est
Plötsligt hörs i stället en utpräglad stockholmska från damen i mitten. Inga Nylander är född i Hapsal. Nylander skiljer sig från de övriga vid bordet, eftersom hon som 12-åring flydde till Sverige. Nylander är nu 86 år men sprudlar av energi och är märkbart lycklig över att ha återvänt. Det är det första återtåget på tre år, fast innan dess blev det många glada stunder med torsdagstanterna.
– På 90-talet blev jag pensionär och då fick vi tillbaka husen. Jag orkade inte med det, så jag skrev över det till min son. Men i huset fanns flera lägenheter, så jag bodde sommarhalvåret under 12-13 år här i Hapsal. Då jobbade jag också som torsdagstant, ja, det heter ju faktiskt så, säger Nylander.
I början hade hon svårt att hitta ett meningsfullt sammanhang i sitt nygamla land. Men när hennes son blev tillsammans med en tjej vars mor var torsdagstant vände allt.
– Jag blev presenterad för tanterna här och då var lyckan total. Det blev en väldigt rolig tid, säger Nylander.
När Nylander i slutet av 90-talet åter befann sig i Hapsal fick hon lära sig estniska på nytt. Språket fanns någonstans långt bak i huvudet. När hon skojar på estniska är det svårt att tro att hon en gång hade tappat estniskan.
– När jag kom till Sverige slutade jag prata estniska. Pappa talade också svenska, men inte mamma. Så han fick översätta för henne, säger hon.
Längtade tillbaka men mamma satte stopp
Inga Nylander växte upp i Sverige och bildade familj. Fast längtan efter att återse sitt Estland var stark. Landet var då ockuperat av Sovjetunionen och hennes mamma ville inte att hon skulle resa tillbaka.
– Mamma blev tokig när jag sa att det skulle vara roligt att besöka Estland igen. Hon vägrade att låta mig åka, säger hon.
Det var först efter att hennes mor dog, som Inga Nylander beslutade sig för att ta med sin äldsta dotter och göra resan. Då var det inte möjligt att åka till Hapsal utan guide och destinationen blev därför Tallinn. Det var i början av 1980-talet och minnesbilden stämde inte överens med den hon hade från barndomen. Att inte få röra sig fritt var påfrestande.
Nylander hade efter sin första resa tillbaka ingen aning om att hon snart skulle återvända till ett självständigt Estland. Eller att hon skulle bo i landet igen och prata estniska helt obehindrat.
Och ungefär samtidigt som Inga Nylander lärde sig estniska på nytt i vuxen ålder, lärde sig Silvi-Astrid Mickelin svenska igen.
– Det hjälpte mig att hålla kontakt med släkten i Sverige, säger Mickelin.
Damerna runt bordet börjar packa ihop och en efter en reser de sig. De har kommit långt med sina hantverk och nu är dagens insats gjord. I vanliga fall hade det dröjt till nästa torsdag innan de träffats igen. Men nu ser de alla fram emot färsk fisk på lördag, när museet anordnar Näbbgäddans dag.
Museichefen Ülo Kalm kommer förbi och tackar damerna för den här gången. När den sista damen gått ut genom dörren, berättar han stolt om museets renovering.
– Under vintern, var det också vinter här inne. Det fanns ingen värme i huset, säger Kalm.
Ingen torsdagstant behöver frysa när isolering och värme är fixat. Bakom den nya värmeanläggningen leder en något dold trappa upp till några gästrum. Efter några knarrande fotsteg ler han och blickar ut genom ett fönster mot havet.
– Här kan gäster sitta med sitt morgonkaffe, säger Kalm och visar den soldränkta terrassen som har utsikt över Hapsalviken.
Vattnet är lugnt och det finns helt klart sämre utsikter. Halvön Nuckö skymtar på andra sidan viken. Det är där Ülo Kalm har sina rötter.
– Där bodde 3 000 svenskspråkiga vilket var lika många som på Ormsö, säger Kalm.
Ülo Kalm var tidigare Nuckös kommundirektör. Då var han drivande vad gäller både svensk språkundervisning och landreform. De är båda projekt som gett frukt.
Ülo Kalm.
Ville få de yngre intresserade av svenskan
Svenskundervisningen på Nuckö började under sovjettiden, närmare bestämt år 1989. Då bjöd skolledningen in en estlandssvensk från Sverige. Manfred Stenberg var pensionär och blev först med att lära ut svenska på Nuckö skola. Starten var svår då det inte fanns några svenska läroböcker. Stenberg fick vara kreativ.
– Han hade med sig gitarr och elpiano från Sverige. Många lektioner fick hållas ute i naturen. Han sjöng, spelade instrument och visade blommor och växter, säger Kalm.
Jord- och egendomreformen drevs igenom år 1993 på Nuckö. Då kunde estlandssvenskar skicka in ansökningar om att få tillbaka hus och mark. Det gjordes till en av kommunens prioriteter.
Numera ägs drygt 20 procent av marken i Nuckö kommun av estlandssvenskar och deras ättlingar. På Nuckö gymnasium startade svenskundervisningen år 1990 och än i dag får elever lära sig svenska där. Både gymnasiet och Aibolands museum har svenskspråkiga bibliotek.
– I Estlands senaste folkräkning från 2011 uppgav 375 personer svenska som sitt modersmål. Men samtidigt finns det 11 500 som kan tala svenska i Estland och eleverna på Nuckö gymnasium kommer från hela landet. När eleverna åker hem gör de också reklam för det estlandssvenska, säger Kalm.
Ett initiativ där man kan språkbada på svenska i Hapsal hoppas Kalm ska ge resultat och göra fler unga intresserade av kulturen. Han nämner att den finlandssvenska journalisten och Aibolandsvännen Mikael Sjövall varit med och startat projektet.
Runt museet är det tomt och fridfullt den här torsdagseftermiddagen. Men om två dagar blir det folkfest, när en av museets fiskedagar går av stapeln. Då ska Ülo Kalm ta på sig sitt förkläde och röka ofantliga mängder näbbgädda, till toner av dragspelsmusik och fiskkonässörers förväntansfulla sorl.
Bland myggor och höns på Ormsö
Det är lätt hänt att man romantiserar sitt barndomshem. Visst doftade barndomens syrenträd lite bättre? Visst var havet lite varmare och var det inte så att fiskmåsarna höll sig på ett behagligare avstånd?
Silvi-Astrid Mickelin och hennes gäng älskar Ormsö. När färjan lägger till är det lätt att förstå varför. Solens strålar skiner på fälten och på bländande vita ben. Många ben försvinner emellertid snabbt in i bilar och kör i väg.
Men en promenad på sex kilometer kan ju bli riktigt trevligt i sommarsolen. Ett härligt samtalsämne när nya estlandssvenska bekantskaper ska stiftas. Fast, när vägen till Oskar Friberg sticker av igenom ett tätt skogsparti är det lätt att inse varför ingen annan traskar längs landsvägarna. Gårdarna var fler förr. Självaste Silvi-Astrid Mickelin kanske skuttade fram här och sjöng om tufflar och kett.
Men nu finns bara myggor som girigt tar för sig av blottade vader. Efter att ha tappat vad som känns som, om än något överdrivet, flera liter blod ser jag ljuset i tunneln. En svenskregistrerad bil uppenbarar sig, vars ägare känner till ön väldigt väl.
– Jag har aldrig sett så många myggor här. Det är nog det tidiga sommarvädret som gjort att det exploderat så, säger han och smäller en mygga. Och sedan en till… Och en till.
Även denna karl känner Oskar Friberg och bjuder dessutom på skjuts den sista biten dit. Utanför huset går ett par höns. Det är oklart om de kacklar på estniska eller på ormsömål.
Den omtalade herr Friberg visar sig inte vara hemma. Han ligger nämligen på sjukhus. Den vänliga chauffören visar sig känna Jonne Berggren och förvarnar honom att Ny Tid är på väg.
Övakten som blev kvar
Jonne Berggren föddes på ön år 1953. Här har han tillbringat större delen av sitt liv. Men militärtjänsten tog två år och den gjorde han i Kaliningrad. Det blev också en avstickare till svenska Norrtälje under några månader i början av 90-talet.
Hans pappa var från ön medan mamma var från fastlandet. Strax efter kriget, år 1946, träffades föräldrarna på Ormsö. Under kriget hade Berggrens pappa skadats och skickats till Armenien. När fadern återvände hem var Ormsö en ödslig plats. De flesta han kände hade flytt. I hans hus hade nya människor flyttat in. Men han fick tillbaka huset och familjen stannade på ön. De var grannar med Oskar Friberg och hans familj och släkterna har kontakt än i dag.
– Pappa var yrkesfiskare och jobbade i fiskekolchosen. Allt vatten var under sovjetisk militärkontroll så han fick informera dem om när han skulle åka och återvända, säger Berggren.
Numera är det Jonne Berggren och inte militären som övervakar ön. Eftersom han jobbat 18 år inom kustbevakningen, är jobbet som övakt som klippt och skuret för honom.
– Folk hör av sig om de behöver hjälp. Det kan gälla miljön eller att få kontakt med polisen. Man kan säga att jag är öns kontaktperson, säger Berggren.
Skyltat på svenska.
Svenskan har återvänt till honom – och skyltarna
Att han lärde sig sin fars modersmål gjorde att han kände sig närmare honom. Det svenska språket hänger också kvar i släkten, eftersom Berggren också har en son som talar svenska. Men det har blivit ett slags bonusspråk som de inte talar så ofta med varandra.
Språket har ändå hjälpt honom på ön. Jonne Berggren kommunicerar ofta med hemvändare och turister som inte kan estniska. Ortnamnen på ön har också fått tillbaka sina svenska namn, något som försvann efter de svenskspråkigas flykt från ön.
– Man kan inte säga att Ormsö är väldigt tvåspråkigt ändå. De svenskspråkiga som fick tillbaka mark och byggde sommarstugor har blivit gamla. Bara några orkar komma hit och många har sålt. Min kusin i Sverige byggde hus här men sålde nyss. Hans barn är inte intresserade av underhållet och de lever ju sina liv i Sverige. Kommer de hit så hyr de istället, säger Berggren.
Berggren menar ändå att intresset för Ormsö ökat och att man hör mer svenska på ön nu än förr.
– Vi har fler turister här nu och många har faktiskt ingen koppling till ön, mer än att de gillar den, säger Berggren.
I Jonne Berggrens barndomshem kom svenskan oftare från hans fars radio än mun. Radion stod på varje dag. Annars talade familjen estniska hemma.
– Vi läste inte heller svenska i skolan, så jag kunde bara några ord. År 1988 började jag på svenskkurs här på Ormsö. Det var svårt till en början men jag hade ju hört språket i bakgrunden hela mitt liv så det kom tillbaka, säger han.
Studierna fortsatte under hans tid i Sverige. Hans kusin försökte få honom att göra flytten permanent. Men 6 månader i Norrtälje fick räcka. Ormsös dragningskraft var för stark.
– Sverige är ju inte mitt hemland, säger han och ler stort.
Näbbgäddor röks.
Aiboland festar för framtiden
När nästa dag gryr över fastlandet kan man känna doften av nyrökt fisk ifrån Aibolands museum. Näbbgäddans dag är kommen. Festen sker på museets bakgård och torsdagstanterna har tagit på sig somriga kläder. Dragspelsmusik ljuder ut över folkmassan. De hälsar glatt med ena handen i luften och varm, nyrökt fisk i vita plastpåsar i den andra. En av tanterna som tidigare inte sagt något på svenska utbrister ”färsk fisk!”, och pekar på sin plastpåse.
Estniska är språket som hörs mest men nyfikna svenskspråkiga söker sig också till varandra. Vid museibryggan guppar traditionella estlandssvenska båtar. Musikerduon sjunger om Roslagen fast på estniska. Flera bekanta ansikten skymtar, bland annat Ülo Kalm som joggar mellan rökstugan och besökarna.
Estlandssvenskarna fick en egen flagga långt efter att de flesta flytt. Den ser ut som en estnisk flagga fast med gult i stället för vitt. Precis som näbbgäddans dag var den ett initiativ för att hålla kulturen vid liv och för att känna samhörighet.
Ülo Kalms dröm är en strandpromenad hela vägen till museet. Då skulle ännu fler komma förbi och intressera sig för historien. För han vill att estlandssvenskarnas kultur inte bara lever i det förgångna. Den ska också fortsätta att utvecklas. N
Boodi Kabbani är den första syrier som porträtterar en homosexuell person på film. Den inhemska filmen A moment in the Reeds hade Finlandspremiär under filmfestivalen i Sodankylä i mitten av juni.
– Det är inte en film om kärlek. Den handlar om känslor, inte bara kärlek utan allt det andra man känner runt kärleken, förvirring, ilska, rädsla och lycka. Jag ser det mer som ett möte mellan två människor som kommer nära och lär sig av varandra, säger Boodi Kabbani. Han är iklädd en tröja med regnbågstryck och ett diadem med blommor. Hans naglar är målade i en djupröd nyans och från hans ena öra dinglar ett svart örhänge. Om några dagar ska ha resa till Sodankylä, där filmen A Moment in the Reeds har Finlandspremiär under Midnight Sun Film Festival.
Mikko Mäkeläs romantiska drama om Leevi som träffar den syriska Tareq har visats på festivaler runt om i världen. Filmen har besökt ställen som Sydney, London, Berlin, Chicago, Boston, Madrid, Warszawa, Köln, Toronto och Gdansk. Senast visades den på Seattle International Film Festival, men dit var en av huvudrollsinnehavarna inte välkommen.
Kabbani spelar Tareq i A Moment in the Reeds, och precis som sin rollfigur kom han till Finland från Syrien som asylsökande. På grund av sin härkomst är han inte välkommen i USA.
– Jag borde ha varit i USA och Kanada nu, men jag fick inget visum till USA. För att jag är syrier. Men seriöst, jag vill inte ens åka till ett ställe som behandlar mig som … Ja, du förstår vad jag menar, säger Kabbani när vi träffas på ett café i Helsingfors.
Egna erfarenheter skiner igenom
När Kabbani fick rollen som den syriske Tareq i A Moment in the Reeds, insåg han att mycket av huvudkaraktärens liv följde hans egen historia. De delar hemland, sexuell identitet och det nya hemlandet.
– Jag ville ändå inte göra Tareq till en 3D-figur av sej själv, jag ville vara så inkluderande som möjligt. Jag gjorde mycket research och pratade med asylsökande som kommit till Finland på andra sätt än jag, men det var svårt att inte göra det personligt. Tareqs historia berörde mig otroligt och trots att han inte är jag, känner jag så väl till hans person. Det var svårt att inte lägga sina egna erfarenheter i Tareqs bagage, för jag vet ju precis hur det är.
I stort sett all dialog i filmen improviserades fram under den två veckor långa inspelningen. Det var utmanande för skådespelarna men Kabbani menar att känslan efteråt blev mer sann och äkta än om allt hade varit manusskrivet.
– Visst gjorde det att alla uttal inte är perfekta och att man ibland kunde ha formulerat sig annorlunda, men nu är det så mycket mer genuint.
Första i sitt slag
I tidningsintervjuer har filmens regissör Mikko Mäkelä sagt att han tycker det är viktigt att gaykaraktärer spelas av skådespelare som är själva är gay. Det är en diskussion som också förts i olika medier de senaste åren, bland annat efter att filmerna Dallas Byuers Club (2013) och The Danish Girl (2015), som båda porträtterar transkvinnor som spelas av cismän, kom ut.
Kabbani ser representationen av både hbtiq-karaktärer och speciellt rasifierade hbtiq-karaktärer som angelägen.
– Representationen är väldigt viktig för mig, men jag tycker ändå att heteroskådespelare visst kan spela gay på duken. Jag tycker det är rätt viktigt att det är så också, det betyder att det blivit mer populärt och mainstream att ens porträttera hbtiq-personer på film. Men det handlar inte bara om representation för mig, det handlar också om delaktighet. Vi vill inte bara bli representerade, vi vill delta. Delta i samhället.
Queera teman på film må ha blivit vanligare och till och med mainstream, men något som fortfarande varken porträtteras eller representeras nästan alls på film är den homosexuella mannen från Mellanöstern. Nu har han blivit levande på filmduken och fyller också kravet på deltagande.
– Jag är troligen den första syriern som spelar en roll som homosexuell på film.
Det var inget Kabbani reflekterade över när han tackade ja till rollen. Och väl så, för hade han tänkt tanken till slut, hade det kanske inte blivit av.
– För bara ett par år sedan hade jag inte känt mej bekväm i rollen, varken i min egen kropp eller med att jag kommer från den kultur jag kommer ifrån. Jag älskar min kultur, men i den finns en tanke om att jag inte borde existera i den form jag är. På grund av bristen på både representation och deltagande finns det människor i mitt hemland som inte ens vet om att lyckliga queera människor som är ute ur skåpet existerar.
Hur känns det då att vara den första syriern som spelar en homosexuell på film?
– Whoa, det är stort! Jag väljer ändå att inte tänka på vad det egentligen betyder, för ingen har gett mig auktoritet att representera någon. Som individ, för mig själv, är att vara skådespelare det jag älskar och jag vill se ett samhälle där människor gör det de älskar, utan några som helst förväntningar, varken från öst eller väst.
En självklar aktivist
Rasifierade queera förebilder är något det finns ett skriande behov av i världen, men Kabbani vågar ändå inte gå så långt som att kalla sig förebild.
– Förebild är alltför stort. Att vara förebild innebär ett enormt ansvar. Jag skulle hellre kalla mig aktivist, en aktivist i den bemärkelsen att jag alltid försöker vara mej själv och därigenom uppmuntrar andra att också vara sej själva.
Kabbani tror och hoppas ändå på att A Moment in the Reeds och hans medverkan i filmen stärker tanken om representation och delaktighet, speciellt gällande hbtiq-personer och framför allt i arabiska länder.
– Där är det fortfarande inte accepterat att vara jag. Nu känns det konstigt att jag skulle bli behandlad så, jag har nästan glömt hur det kan vara.
Efter snart fyra år i Finland ser Kabbani ingen återvändo.
– Jag kommer inte att kunna gömma min identitet längre, för jag tycker inte längre att jag är fel.
Nätverk blir hem
Sedan Kabbani kom till Finland har han snabbt hittat en gemenskap och ett sammanhang. Han har bland annat jobbat på Teater Viirus och som skådespelare på Saimaan Teatteri. Han samlar människor med bra energi runt sej för att klara av det finska, ibland hårda, klimatet. Kabbani menar att det inte finns likadan gemenskap i samhället som till exempel i Syrien. Här är livet mer individuellt.
– Jag är en “people person”, jag har svårt för att vara ensam. Därför är jag så glad att jag träffat så många underbara människor i Finland, de får mitt liv här att fungera. Jag hade en gemenskap i Syrien också, men på grund av hur samhället ser ut där kunde jag ändå inte vara mig själv till hundra procent. Det är det som gör ett hem, gemenskapen.
Nu har också Finland börjat kännas som hemma, trots att han hade svårt att tro att skulle bli så. Efter veckor på resande fot kan Kabbani komma på sej själv med att längta hem – till Finland.
– Det är en märklig känsla! Alla människor här har varit så snälla mot mig och Finland har också förändrat mej mycket som människa.
I midnattssolens rike
Nyligen erbjöds Kabbani en roll i en Londonbaserad film men kunde inte ta emot den eftersom han inte blev beviljad arbetsvisum.
– Det känns jättetråkigt, det var en huvudroll, säger den självlärda skådespelaren.
Om några år hoppas han att hans svenska ska vara så pass bra att han kan söka till Teaterhögskolan, eller någon annan teaterutbildning.
– Jag har jobbat som skådis ett tag och jag märker att det är min stora passion, jag har nog egentligen alltid velat göra det här. Jag är så lycklig över att jag fått möjligheten att utforska den här sidan av mig själv.
Men före det blir utbildningar och andra framtidsplaner ska Kabbani för första gången ta sej norr om Polcirkeln. Att för första gången få se A Moment in the Reeds tillsammans med en finländsk festivalpublik är något han väntar ivrigt på. Och förstås att besöka Lappland.
– Filmen visas två gånger under filmfestivalen i Sodankylä, efter det blir det biopremiär den 28 juni. Äntligen visas den i Finland, den har ju åkt runt resten av världen redan. N
