Veikka Lahtinen inleder sin kolumn i Kansan Uutiset den 4.6 med deklarationen att ”en av den finländska politikens segaste fiktioner är Samlingspartiets och SFP:s frisinne. SFP marknadsförs ofta som ett äkta liberalt parti och Samlingspartiet påstås ha en stark liberalfraktion.” Emellertid verkar båda partiernas liberalism snarare vara hyckleri, menar Lahtinen. ”Fast SFP under regeringsförhandlingarna ordnade ett slags teater kring invandringstemat är det rätt så klart att partiets helsingforsexterna krafter har stor vilja att finna gemensam ton med [sannfinländarna].” Vidare påstår Lahtinen att när det kommer till konflikt mellan liberala värden och liberalistisk ekonomisk politik, så är det det senare som väger tyngre i SFP:s vågskål: ”Sannfinländarna duger nog som koalitionspartner, om man får spara i offentliga utgifter.”
Belägg på påståendena om de ”helsingforsexterna krafternas” benägenhet att samarbeta med de reaktionära sannfinländarna och vikten av konflikten mellan ekonomisk och värdeliberalism i SFP ger Lahtinen dock inga. Inte med ett enda ord nämner Lahtinen heller den reella konflikten i att SFP nu ingår koalition med ett parti som de flesta av dess väljare (av goda skäl) är rädda för. Att SFP försvarar en nationell minoritets rättigheter spelar helt enkelt ingen roll i Lahtinens kalkyl: SFP och Samlingspartiet blir dragna över samma kam.
Men visst har Lahtinen rätt i att SFP:s liberalism är konfliktfylld. Det är bara att konflikten är en helt annan än den han dagdrömmer fram. Konflikten är att SFP å ena sidan gör anspråk på liberalism och å andra sidan på att driva svenska minoritetsrättigheter på bred front.
En nationell minoritet är en folkgrupp som saknar legitima våldsmedel för att försvara sig själv, det vill säga polis, militär, domstolar. Den lever under en nationell majoritets herravälde. Till skillnad från många invandrade minoriteter saknar den också en frånvarande stat, på gott och ont, ett hem bortom den nationella majoritetens våldsmonopol. Enligt republikansk frihetsuppfattning är nationella minoriteter per definition ofria: De saknar makt över sina livsbetingelser. Nationella minoriteter lever under förutsättningar som den våldsmonopolshavande majoriteten kontrollerar.
Således är det inte underligt att nationella minoriteter i regel politiskt organiserar sig i vänsterrepublikanska partier som söker utmana den majoritetskontrollerade staten vilken åter oftast uppfattar sig själv som liberal. SNP i Skottland, Québéc solidaire och Parti québécois i Quebec, Esquerra Republicana och Candidatura d’Unitat Popular i Katalonien samt Amaiur i Baskien är exempel på nationella minoriteters vänsterrepublikanska partier. De har alla som uttalad avsikt att utmana majoritetens liberala hegemoni.
Liberala politiska teorier utgår i regel från individers rättigheter som de ställer mot suveränen. De försöker begränsa suveränens makt. Republikanska teorier ser däremot alla rättigheter som uttryck för suveränens makt. De försöker i stället skapa rum för egen, fri handlingsmakt. En vänsterrepublikansk minoritetspolitik ser det som en illusion att den nationella minoritetens grundläggande ofrihet och otrygghet skulle kunna motarbetas med en liberalistisk katalog över lagstadgade rättigheter. Rättigheter existerar nämligen enbart då de omsätts och tillämpas av suveränen. Vad betyder minoritetsrättigheter utan makt att omsätta dem? Vad betyder språkliga rättigheter som människor inte har rum för att göra anspråk på i vardagen? En vänsterrepublikansk minoritetspolitik strävar således till att etablera något slags delsuveränitet för den nationella minoriteten.
Därför riktar sig en vänsterrepublikansk minoritetspolitik till att skapa suveräna rum för den nationella minoriteten inom den givna liberaldemokratiska ramen – rum där den kunde verka genom självorganisering, själv gestalta sina livsbetingelser. Den utmanar således både den liberala statens våldsmonopol och liberalismens politikuppfattning.
Som ett liberalt minoritetsrättsparti i ett land som närmast saknar liberal tradition befinner sig SFP i en besynnerlig position som borde utforskas ingående: Vilka följder har det för svenskans ställning i Finland att finlandssvenskarnas rättigheter försvaras av ett parti med minoritetsfrämmande ideologi, en politikuppfattning som inte svarar på den nationella minoritetens konkreta ofrihet? Hypotes: Det leder till en femstjärnig eutanasi för svenskan i Finland.
Forskningsprojekt och hypoteser åsido, Lahtinens kolumn är symptomatisk för den finskspråkiga vänsterns tendens att flagrant ignorera den svenska politiska realiteten i Finland. I motsats till Lahtinens hallucination om att SFP ingår i regeringen eftersom partiet är marknadsliberalt, kan det ju hända att partiet ser sig tvunget att delta för att försvara finlandssvenskarnas rättigheter.
Emellertid vet vi inte om en annan regeringskoalition hade varit möjlig för SFP. Visserligen kan det förhålla sig som Janne Wass skriver i sin senaste ledare i Ny Tid: ”Hade Henriksson & co stått upp för sina liberala värderingar från första början, hade sonderaren Petteri Orpo inte haft någon majoritetsbas att arbeta utifrån, och varit tvungen att söka andra alternativ, till exempel med SDP.” Men enligt kommentarer som sipprat ut till offentligheten av exempelvis SFP:s partisekreterare Fredrik Guseff var detta inte möjligt. Orpo skulle ha en högerregering. Ska detta tolkas som en antydan om att Centern skulle ha ställt upp för regeringssamarbete trots oppositionslöfte (helt som partiet gjorde den senaste gången) om SFP hade nekat? – Jag vet inte.
Och då jag inte vet, så betraktar jag det som fullständigt möjligt att SFP inte hade något annat val än att försvara finlandssvenskarnas fragila rättigheter i en regeringskoalition som utan dem (till exempel med just stöd ifrån Centern) skulle innebära en regelrätt katastrof för svenskans ställning.
Kanske ingår alltså SFP i en blåsvart koalition för att en nationell minoritet i Finland hålls politisk gisslan utan att någon verkar alltför bekymrad? Kanske allra senast utnämningen av sannfinländare till både inrikesminister och justitieminister, alltså faktumet att svenskätare nu kontrollerar både polis och rättsväsende, borde få varningsklockorna att ringa melodin om finlandssvenskarnas rätt att försvara sig själva i de verkställande organen?
Lahtinens kolumn är naiv såtillvida att den analyserar SFP enbart som ett liberalparti och ignorerar dess uppdrag som minoritetsrättsparti. Lahtinens kolumn är dessutom trångsynt såtillvida att den flagrant förbiser svensk politisk realitet i Finland. Och om en högerregering utan SFP vore möjlig, är Lahtinens kolumn rent av svekofobisk i och med att den ignorerar finlandssvenskarnas rätt att försvara sig själva mot den nationella majoriteten under vilkens godtycke de har lotten att leva.
Förutom att regeringsprogrammet erbjuder oss goda skäl till att förbereda oss på en god portion kaos och kriser de kommande fyra åren, ger den svartblåsvenska regeringskoalitionen skäl till oro för ett nytt slags svenskfientlighet, vänstersvekofobi. De associativa stegen från förrädaren SFP till finlandssvensken som förrädarfigur och ytterligare till våld mot svenskspråkiga individer är korta. Och de förkortas ytterligare av det slags förbittrad moralfanatism som vällar fram i den finska vänstern. Och den moralfanatismen kommer också till uttryck i Lahtinens kolumn som hellre bara hatar liberaler än betraktar SFP:s objektivt konfliktfyllda situation.
Lahtinens kolumn publicerades också på hans och Pontus Purokurus gemensamma Instragramkonto Mikä meitä vaivaa. Efter kolumnen och efter att regeringsprogrammet publicerats, har Mikä meitä vaivaas retorik hårdnat ytterligare. Den 16.6 uppmanar kontot att ”knacka på hos Samlingspartiets och SFP:s riksdagsledamöter som med sin liberalism ridit in i riksdagen” för att fråga ”hur dödspolitiken på Medelhavet” passar in i deras tankesätt. ”Varje rakryggad SFP:are skulle kunna lämna sitt parti under helgen.”
Moralismen i att hänvisa till den grymhet som sker på Medelhavet medan finlandssvenskarnas rätt att försvara sig själva blatant ignoreras får min mage att vända sig. Borde finlandssvenskarna ge upp sitt självförsvar för att folk drunknar på Medelhavet? När vänsterfinnar ställer finlandssvenskar och flyktingar mot varandra, vem är det då månne som skrattar på vägen till banken?
Men nästa dag driver Lahtinen och Purokuru upp moralismen ytterligare ett varv: ”Sannfinländarnas rasism är också samlingspartiets och SFP:s rasism” (17.6). Man frågar sig i gengäld med vilket ord man borde beteckna Lahtinens och Purokurus fullständiga förbiseende av finlandssvenskarnas rätt att försvara sina fragila rättigheter? Vad skulle vara ett lämpligt ord för att beskriva hur en dominerad folkgrupps rätt att försvara sig själv systematiskt glömts bort?
Det ironiska är förstås att Mikä meitä vaivaas moralism visar att de själva är fastkörda i just sådant liberalistiskt tänkande som de ger sig ut för att kritisera. Deras kritik av SFP grundar sig på den liberalistiska färgblinda illusionen om att Finland består av en homogen befolkning där alla har samma utgångsläge i att lita på institutionerna.
Mikä meitä vaivaa är emellertid ingen marginell röst i den finskspråkiga vänstern. Instagramkontot har 23 100 följare, vilket är mer än självaste Vänsterförbundet har. Och tretton gånger mer än Svenskfinlands främsta vänstermedium Ny Tid.
Eftersom jag är vänsterrepublikan har jag aldrig röstat på SFP och kommer sannolikt aldrig att göra det. Men eftersom jag är vänsterrepublikan, anser jag också att SFP bör sitta i regeringen. För mig som vänsterrepublikan saknar nämligen regeringen i vår tvåspråkiga republik legitimitet om majoriteten av finlandssvenskarna inte är representerade i den apparat som har hand om våldsmonopolet. Så länge alltså SFP får majoriteten av rösterna i Svenskfinland ska partiet ha del i den verkställande makten. Allt annat skulle vara att ge upp det sista minimala suveränitetsanspråket.
Vad betyder det att SFP sitter i en rent borgerlig regering med sannfinländarna? Förutom att vi borde förbereda oss på hårda nedskärningar i skuggan av en vanvettig söndra-och-härska-politik, borde vi också förbereda oss på vänstersvekofobi. Svenskans ställning i Finland har historiskt sett berott på en vänligt sinnad vänster. Om vi saknar en egen republikansk rörelse som försvarar omsättningen av våra rättigheter och den finskspråkiga vänstern inte längre försvarar oss, vem förväntar vi oss då att ska göra det? Den obekväma och stora frågan som följer för finlandssvenskarna i stort är således om vi också framöver vill låta oss representeras av ett liberalt parti eller om vi behöver ett vänsterrepublikanskt paradigmskifte.
2 kommentarer
Att placera likhetstecken mellan SFP:s regeringsamverkan och försvarandet av ”finlandssvenskarnas fragila rättigheter” som Särkelä gör leder till den absurda slutsatsen att finlandssvenskarna som grupp enligt Särkeläs analys gagnas av att SFP möjliggör existensen av den nuvarande högerregeringen. En retorisk sammankoppling mellan SFP och finlandssvenskar som grupp, där gränserna mellan de två suddas ut, upprepas flera gånger i Särkeläs artikel och utgör grundorsaken till att Särkeläs analys träffar fel då han ser svekofobi i kritik av SFP.
Kontra Särkelä så försvarar denna regeringssamverkan finlandssvenska institutioner högst på kort sikt, medan den finlandssvenska arbetarklassen, liksom arbetarklassen i Finland överlag, kommer att se sina livsvillkor försämras. Som ett borgerligt-liberalt parti försvarar SFP endast de finlandssvenska borgarnas (små och större) intressen. Finlandssvenskarna som grupp gagnas med andra ord inte av att SFP sitter i nuvarande regering, eventuellt bortsett från ovan nämnda lilla borgerliga klassfraktion av de svenskatalande i Finland. Att se SFP som finlandssvenskt självförsvar är en naiv analys av SFP som parti.
I motsats till vad Särkelä påstår ifrågasätts inte ”finlandssvenskarnas rätt att försvara sig själva” då SFP:are av Lahtinen och Purokuru uppmanas lämna partiet. Denna tolkning är endast möjligt ifall man felaktigt ser finlandssvenskar och SFP:are som synonyma, vilket i sig är en värre förolämpning mot de svenskatalande i Finland än vad Särkelä i sin underliga tolkning av Lahtinens artikel tror sig finna. Vänstern i Finland må ha flerahanda brister men jag har svårt att se svekofobi som ens ett av de hundra mest betydelsfulla av dem.
Särkelä menar även att regeringssamarbetet skulle utgöra en ”objektivt konfliktfylld situation” för SFP vilket inte stämmer, medverkan i en högerregering är i själva verket det naturligaste möjliga för ett parti som driver den finlandssvenska ägande klassens intressen. Däremot kan situationen givetvis vara subjektivt väldigt konfliktfylld för medlemmar och anhängare av SFP som av olika, fullt förståeliga, orsaker motsätter sig samarbete med Sannfinländarna.
Fastän Särkelä inte har helt fel då han beskriver hur ”en nationell minoritet i Finland hålls politisk gisslan” så gagnas de svenskatalande i Finland endast ur ett ytterst kortsiktigt och snävt perspektiv av att SFP på detta sätt samarbetar med gisslantagare, samtidigt som andra grupper, bland dem invandrare, får lida som direkt resultat. Att försvara denna slags kapitulation är fegt. Det är med andra ord i verkligheten Särkelä själv som ”ställer finlandssvenskar och flyktingar mot varandra” med den följden att han med sin artikel ger bränsle åt den (givetvis felaktiga) bilden av ”finlandssvensken som förrädarfigur” som han påstår sig villa motarbeta.
En kort tangent ännu angående Lahtinens ursprungliga artikel, där SFP kritiseras för att inte vara ”på riktigt” liberalt: på denna punkt kan jag inte hålla med, liberala instituioner har genom historiend, då det verkligen har gällt, inte haft några som helst grundmurade motsättnignar mot den typen av xenofobisk högerpolitik som Sannfinländarna driver.
SFP har inte tagit avstånd från rasisterna, från nazisterna, från svenskätarna, utan samarbetar med dem för att dessa grever och miljonärer som äger SFP, skulle få en sådan samhällspolitik de vill ha. Svensk arbetare, låt dig aldrig mer bli bedragen av de här skurkarna! Endast socialismen kan trygga svenskan i vårt land.