Denna ledare är skriven den 1 juni, inför Ny Tids pressläggning. I skrivande stund vet vi inte om SFP har accepterat regeringssamarbete med Samlingspartiet och Sannfinländarna och gett Finland en blåsvart regering, eller om partiordförande Anna-Maja Henriksson satt ner foten utifrån SFP:s uttalat liberala värderingar.
Låt oss därför se på situationen ur en mer principiell synvinkel. Försvaret för SFP:s regeringsmedverkan med ett parti vars grundläggande syn på mänskliga rättigheter och människovärde skiljer sig markant från SFP:s officiella linje har i praktiken stått på två ben. Det första är att SFP har ett samhällsansvar för att se till att Finland får en fungerande regering. Det andra är att SFP behövs i regeringen för att försvara svenska frågor.
SFP kan synas ”bära samhällsansvar” genom att se till att Finland smidigt får en ny regering, men är Sannfinländarnas vision av samhället verkligen en som det är värt att bära ansvar för?
Det första benet är det mest intressanta ur en samhällsfilosofisk synvinkel, och på samma gång det svagaste. Argumentet att SFP skulle ha en skyldighet att medverka i en blåsvart regering håller bara om alternativet skulle vara samhällelig kollaps, och att SFP skulle vara den enda aktör som kunde undvika en sådan. Inget av detta är fallet. I själva verket var SFP med om att skapa själva problemet genom att alls ingå i regeringsförhandlingar med Sannfinländarna. Hade Henriksson & co stått upp för sina liberala värderingar från första början, hade sonderaren Petteri Orpo inte haft någon majoritetsregeringsbas att arbeta utifrån, och varit tvungen att söka andra alternativ, till exempel med SDP. SFP är i denna ekvation alltså inte en räddare i nöden, utan en del av problemet.
Vissa argumenterar för att den demokratiska processen haft sin gång, och folket valt att sätta Sannfinländarna i regeringsställning. Inte heller detta är entydigt sant. 80 procent av väljarna valde att inte rösta på Sannfinländarna, så det finns inget odemokratiskt i att lämna partiet utanför regeringssamarbete.
SFP kan synas ”bära samhällsansvar” genom att se till att Finland smidigt får en ny regering, men är Sannfinländarnas vision av samhället verkligen en som det är värt att bära ansvar för? Eller är det ansvarsfulla att vägra samarbete med ett blåsvart parti och kämpa för sina liberala ideal?
Att ett land står utan regering i en månad eller två är inte heller någon katastrof. Myndigheter och expeditionsministerier håller samhället rullande. Den demokratiska verktygsbacken erbjuder också många alternativ – en regeringssonderare kan välja att bilda en minoritetsregering, byta förhandlingspartners, lämna över sonderingsansvaret till ett annat parti, och i sista hand utlysa nyval. Inget av detta kräver SFP:s medverkan.
Det andra benet då? Försvaret av svenskan i en potentiellt svenskfientlig regering? Argumentet är ur en finlandssvensk synvinkel visserligen starkt – SFP skulle fungera som en bromskloss mot försämring av svenskans ställning i Finland. Frågan är förstås på vilka premisser det görs. Om verkligheten är den att SFP anser att världen må brinna, så länge den obligatoriska skolsvenskan bevaras, är det alldeles följdriktigt att SFP ingår regeringssamarbete med Sannfinländarna. Men då ska SFP inte heller låtsas vara något annat än en ensaksrörelse för det svenska språket.
