Amerikanska väckelsekyrkor bedriver en aktiv missionsverksamhet i Uganda och sprider ett våldsamt hat mot sexuella minoriteter. Ny Tid intervjuar journalisten Annika Hamrud, vars reportagebok om de homosexuellas situation i Uganda beskriver landet som en teokrati där kristna predikanter uppviglar folk att mörda sina grannar för deras sexuella läggning.
Uganda stod för några år sedan på branten till ett folkmord på hbt-personer. Det hävdar Annika Hamrud i sin reportagebok Fundamentalisterna- – De nya kyrkorna och hatet mot hbtq-personer.
– Under en period rapporterade medierna mycket om vad som pågick i Uganda, men det var mest fokus på lagstiftningen, och rapporteringen berörde aldrig riktigt på djupet, säger hon.
Landet har stiftat lagar som förbjuder homosexuella relationer och för några år sedan höll regeringen på att driva igenom en lag om dödsstraff för homosexualitet. Efter internationella påtryckningar stannade lagen vid livstids fängelse för den som blir påkommen med att vid upprepade tillfällen ”praktisera homosexuella relationer”.
De som aktivast sprider homofobi i Uganda är de kristna i den nya väckelserörelse som brett ut sig i landet. Under de senaste decennierna har antalet evangelikala kyrkor och deras anhängare ökat explosionsartat. Predikningarna, som inte sällan hålls av amerikanska missionärer och pastorer på gästbesök, innehåller starkt hat mot köns- och sexuella minoriteter. Den amerikanska pastorn Scott Lively, som i USA, Ryssland och Lettland har profilerat sig som en häftig motståndare till alla former av progressivitet i sexuella och reproduktiva frågor, besökte Uganda 2009 och höll föredrag för parlamentet och regeringen. Hans besök spädde på hatet och förföljelserna, och våldet mot homosexuella sanktionerades av regeringen.
Flera av kyrkorna i Uganda har även kopplingar till kyrkor i Sverige, såsom Hillsongkyrkan och Citykyrkan.
Inflytande från USA
Hamrud beskriver Uganda som det land i Afrika där den nya evangelikala frälsningsmissionen har gått längst. Dessutom har kristendomen i Uganda en starkare koppling till staten än i andra länder.
– Landet är i stort sett en teokrati, säger Annika Hamrud.
Kyrkans nära band till statsmakten i kombination med maktens behov av att hitta syndabockar är en livsfarlig cocktail, inte minst för homosexuella.
– Man kan se de evangelikala kyrkorna som en andra vågens mission. Först kom kolonialisterna, som var katoliker och anglikaner, och missionerade i Afrika och nu har många omvänts och söker sig till dessa evangelikala kyrkor, säger Hamrud.
De evangelikala kyrkorna är väckelsekristna och fundamentalistiska. De leds av en karismatisk ledare eller pastor som i det närmaste innehar stjärnstatus. De predikar framgång för dem som är trogna kristna följeslagare.
– Det handlar inte om de vanliga frikyrkor som vi känner till i Norden, utan är del av en ny väckelserörelse som har vuxit fram sedan 1990-talet och som påminner mer om pingströrelsen, förklarar Hamrud.
De evangelikala kyrkorna har mycket inflytande i USA och har nära band till den ultrakonservativa politiska rörelsen bakom Donald- Trump och Tea Party-rörelsen. Bland anhängarna med kopplingar till Vita huset återfinns vicepresidenten Mike Pence. De flesta kyrkorna i Uganda har någon amerikansk förebild, som ofta är en enorm megakyrka. Deras mål är en sammansmältning av kyrka och stat.
– Kyrkorna står långt till höger och strävar efter att skapa en uttalat kristen nation. De är också auktoritära.
Alla församlingar är separata och liksom pingstkyrkan saknar de en överbyggnad. Istället hänger de samman genom att innehållet i det de predikar bygger på samma teologi. Hamrud menar att de kan liknas vid en sekt.
– De anser sig ha funnit sanningen och alla andra människor är otrogna, säger hon.
Ifrågasätter missionsarbetet
Många amerikanska ungdomar i starkt religiösa samhällen vill resa till Afrika för att missionera, och Annika Hamrud anser att det finns en väldig naivitet bland dem som hindrar dem från att se de våldsamma konsekvenserna av deras mission.
– Många av dem har drömt hela livet om att åka till Afrika, och de är så övertygade om att de gör något gott att de inte ser eller förstår vilket land de reser till. De har ingen aning om att de befinner sig i ett land där våldet ligger så nära under ytan, säger hon.
Hamrud önskar att det fanns mer reflektion kring missionsverksamheten.
– Katolikerna och anglikanerna hann ju knappt komma till Uganda en gång i tiden innan de hade exporterat kriget mellan protestanter och katoliker. Det är så det går, man tar med sig striderna. Ändå fortsätter de väckelsekristna att se missionen som något gott.
Sedan boken utkom i april 2019 har den väckt en debatt i Sverige där företrädare för kyrkor menar att det visst går att leva som homosexuell i Uganda, och att det bara är somliga kyrkor som uttrycker öppet hat mot homosexuella.
– Det är ändå inget som jag har träffat på, säger Hamrud.
Människorättsadvokaten Nicholas- Opiyo, en av de personer som intervjuas i boken, säger ”lagen är inte så viktig. Det är vardagen som är svårast för hbt-personer.”
– De homosexuella blir inte sedda som riktiga människor. Det finns ett uttryck för dem, ”ekifiire”, som betyder en människa som saknar ett hjärta, det vill säga halvdöda.
Genom att homosexuella framställs som icke-mänskliga rättfärdigas morden på dem.
– I en sådan kontext är ens egna grannar de farligaste, inte myndigheterna. Och det är predikningar som får människor att agera. De får bekräftelse från pastorerna att det är okej. Det är det som är det otäcka.
”Homosexuella inte människor”
För att skriva boken behövde Annika Hamrud hitta personer utanför aktivistkretsarna som var beredda att berätta om sina liv. I boken vittnar de om hur det är att leva under ständiga hot, om hur det känns att bli övergiven av sin familj och förrådd av personer man litar på, och om hur det är att se en person man älskar bli mördad.
En av dem som upplevt det är Najjuma. Hon berättar om hur hon och flickvännen Miriam tillsammans arbetade på en bar nära den kongolesiska gränsen, som en dag stormades av beväpnade män som skrek Miriams namn och kallade henne ”ekifiire”. De sköt hänsynslöst mot alla i lokalen. Sexton personer dog. Najjuma överlevde genom att spela död. I boken beskriver Hamrud hur hon försöker bekräfta motivet till skjutningen. Men få människor har hört talas om dådet, och de som har det påstår att det begicks av kongolesiska rebeller.
Ingen tror Najjuma, bara Hamrud.
– Det är svårt att ta till sig sådana här berättelser och det är svårt att få människor att vilja berätta dem. Och inte minst är det svårt då de frågar vad de har att vinna på att berätta för mig? säger Hamrud.
Nordiska kopplingar
Det finns också kopplingar mellan kyrkor i Sverige och Uganda. Hamrud beskriver till exempel dem mellan Hillsongkyrkan i Sverige och Watotokyrkan i Kampala.
– Det var uppenbart att det fanns svenska kopplingar som inte har uppmärksammats tidigare, säger hon.
– Dels har den växande Hillsong-rörelsen ett nära samarbete med Watotokyrkan, som bevisligen har varit med om att utveckla lagstiftning om dödsstraff för homosexuella. Dessutom har Citykyrkan och Svenska evangeliska alliansen bjudit in en pastor från Uganda som har hållit bönemöten för lagen som påbjuder dödsstraff för homosexuella, säger hon.
Hamrud menar att det här verkar vara helt okomplicerat för exempelvis Hillsong.
– Det verkar inte heller väcka någon större upprördhet bland svenska journalister, tillägger hon.
Under intervjun återkommer Hamrud till att hon tror att många har svårt att föreställa sig att kristna kan ställa sig bakom den här typen av budskap. Kanske det handlar om naivitet, att man faktiskt inte förstår hur nära våldet ligger i ett land som Uganda, som genomlevt terror, krig och folkmord, och vilka konsekvenser predikningar som hetsar mot homosexuella kan leda till i en sådan kontext.
De kristna samfundens ansvar
I slutet av boken reser Annika Hamrud tillsammans med Najjuma till platsen nära gränsen till Kongo där baren låg. Där får hon det bekräftat att motivet bakom skjutningen var hat mot homosexuella.
– Jag var inte säker på att vi skulle lyckas bekräfta motivet, men det gjorde vi. Riktigt hur vi gjorde kan jag inte berätta för att inte röja mina källor, säger Hamrud.
Najjuma är ingen aktivist. Långt ifrån. Hon vill inte ens ha någon kontakt med dem. Hon tror inte på dem.
– Hon litar inte på dem utan är rädd att de bara skulle utnyttja henne för att få bidrag till sina aktiviteter, eller att de ska avslöja var hon bor. Allt Najjuma vill är att vara med i en kyrka, och vara en av dem som prisar Gud. Men hon har precis blivit utesluten, säger Hamrud.
När hände det?
– För en vecka sedan.
Vad hoppas du att din bok ska kunna bidra till?
– De enda som kan påverka är de kristna kyrkorna. Det är bara dem de lyssnar på.
Hon anser att det ligger ett tungt ansvar på kyrkorna att sprida Jesus kärleksbudskap.
– Om de kunde predika att inga människor är utan hjärta skulle det vara fantastiskt. N
Foto: David Lagerlöf
