Mänskligt, alltför mänskligt?

2,5K

 

Är humanismen en död hund? David Brolin skriver om antihumanism och vänsterintellektuella, om posthumanister och reduktiv materialism.

Idéhistorien rymmer många omstridda och mångtydiga begrepp. Frågan är om inte ”humanism” är bland de mest svårtydda. Humanist – är inte det en snäll och omtänksam figur? Vid sidan av denna vardagliga förståelse av humanismen finns också en mer precis filosofisk och historisk definition. Humanism kan vara både en livshållning och en bildningsfilosofi. Själva kärnan i humanismbegreppet är föreställningen om människans värde och värdighet. Tanken finns formulerad redan i antiken hos den romerske stoikern Seneca, vars humanism uttrycks i meningen Homo homini sacra (”människan är för människan något heligt”).

I betraktelser av humanismen och dess ställning i världen ingår i regel mörka meditationer över humanismens ”kris” eller ”förfall”. Det dystra stämningsläget återfinns i filosofen Georg Henrik von Wrights och folkbildaren Alf Ahlbergs skrifter från 1940- och 50-talen. För några år sedan skisserade den liberale amerikanske tänkaren Francis Fukuyama en mörk ”post-mänsklig” framtid i spåren av den biotekniska revolutionen. Debatterna här uppe i norr kännetecknas nog mer av ”humanioras kris” än humanismens, mer av polemik humanister emellan om vilken som är den sanna humanismen.

Humanismens flertydighet bäddar för konflikter och missförstånd. Vilken är humanismens position idag? Den är tveklöst tillbakapressad. Motståndarna är många och omfattar allt från biologister till religiösa fundamentalister och ekologer. Inom human- och samhällsvetenskaperna behandlas humanismen närmast som en död hund. I Den nya ekologiska ordningen (1997) talar den franske filosofen Luc Ferry om ”vänsterradikalismens förvandlingar” inom franskt tänkande. Förvandlingen handlar om att delar av vänstern omfamnat ett särartstänkande och en anti-universalism som traditionellt varit högerns gebit. Samma vänster avfärdar den humanistiska traditionen. Min uppfattning är att vi ser ett liknande fenomen i Sverige: antihumanismens intåg i det vänsterintellektuella lägret.

***

Men låt oss först återvända till den filosofiska antihumanismens rötter. Antihumanismen bygger framför allt på motupplysningens centrala gestalter. Humanismen sätter människan och människans värdighet i centrum; skillnader mellan människor baserade på etnicitet, klass och kön är oväsentliga. En sådan uppfattning kommer naturligtvis i konflikt med åskådningar som i likhet med Friedrich Nietzsche betonar rangordning och fokuserar på det som går utöver människan: ”övermänniskan”. ”Människan”, förklarar den tyske filosofen i Så talade Zarathustra, är ”en smutsig ström” som skall ”övervinnas”. Nietzsche tolkar ”Guds död” – kristendomens och ”slavmoralens” söndervittrande i den moderna världen – som människovärdets död.

Förutom hos Nietzsche hämtar det antihumanistiska tänkandet inspiration hos Martin Heidegger och i synnerhet dennes Brev om humanismen (1947). Diskrediterad i hemlandet på grund av samröre med nazismen tog Heidegger revansch i Frankrike. Hans brev innehöll en uppgörelse med tidens modefilosof, Jean-Paul Sartre. ”Existensen” kommer före ”essensen” var Sartres humanistiska credo i Existentialismen är en humanism (1946). Heidegger vände på steken. Det är ”varat” som kommer först, ”människan” först därefter. Människan är inte ”varats herre” utan ”varats herde”. Tanken på att sätta människan i centrum var för Heidegger utslag av ett metafysiskt och subjektivistiskt tänkande.

Heideggers ”icke-metafysiska” humanism var endast en humanism till namnet och kom att utgöra en grundtext för den filosofiska antihumanismen i efterkrigstidens Frankrike. Den antihumanistiska strömningen slog igenom på 1960-talet i det som i efterhand brukar kallas ”fransk teori”. Först fick den genomslag i strukturalismen och därefter i poststrukturalismen. Humanismen avfärdades antingen som ”ideologi” (Louis Althusser) eller som ”metafysik” (Michel Foucault, Jacques Derrida m.fl.). Foucault hävdade i Les mots et les choses (Orden och tingen, 1965) att människan var en diskursiv uppfinning som tog sin början under upplysningen och som nu nått vägs ände: ”människans död”.

***

Humanismen är en splittrad front. Också nutidens antihumanism är splittrad. Några av de hårdaste attackerna mot humanismen kommer inte från den religiösa högern – som vill underordna samhälle och individ under Guds vilja – utan från en vänster som söker underminera humanismen genom att reducera det mänskliga subjektet till en språklig illusion. Jag tänker här på den postmoderna vänstern med fäste främst inom akademien. Postmodernismen påstås enligt en inflytelserik berättelse ha gått hädan; men tystnaden kring vår tids posttänkande tyder snarare på att tankegodset blivit normalvetenskap (Häften för kritiska studier, 2012, nr 200/201).

Posthumanismen är ett av de senaste tillskotten till ”postfamiljen”. I Sverige publicerades förra året antologin Posthumanistiska nyckeltexter (Studentlitteratur, 2012) med bidrag från internationella fixstjärnor inom fältet. På väsentliga punkter har den posthumanistiska tankeriktningen tagit över det postmoderna filosofiska programmet. Nu som då ligger tonvikten på att upplösa ”binära oppositioner”. Nu som då sägs människan sakna ”essens” och vara stadd i upplösning. Nu som då heter fienden upplysning, humanism och marxism.

Nytt vin i gamla läglar? Ja, men inte bara. Medan de gamla postmodernisterna var extremt vetenskapskritiska (samtidigt som de koketterade med termer hämtade ur naturvetenskapen) så tenderar deras efterföljare på 2010-talet att hemfalla åt naiv vetenskapstro. Medan traditionell postmodernism flydde från ”naturen” in i ”kulturen” talar arvtagarna mer än gärna om natur och teknik. Utgångspunkten är att tudelningar i människa/djur och natur/kultur genom naturvetenskapens landvinningar visat sig ohållbara. Det icke-mänskliga och icke-organiska skall ges sin rättmätiga plats.

Humanismens huvudproblem, enligt posthumanistisk teori, är dess ”antropocentrism” (människan som alltings mått). Posthumanismens uppgift består i att ifrågasätta antropocentrism och humanism. Humanismen bygger på falska antaganden, eftersom att vara människa är att ”överskrida” sig själv. Men överskridandet är knappast humanismen främmande, tvärtom är det en helt grundläggande tanke. Människan har förmågan att ”regenereras till de högre former som är gudomliga”, påpekar redan Pico della Mirandola.

***

Bioteknik och genetik sägs ha fullständigt omkullkastat vår syn på människan. Genusvetaren Cecilia Åsberg: ”Mänsklig identitet blir en sprängfylld kollektiv kategori bara genom att man tänker på att antalet kroppsegna celler är tiotusenfalt färre än antalet andra encelliga organismer (som tarmbakterier) i den ’mänskliga’ kroppen. [—] Inte heller biologiskt sett verkar det som vi någonsin varit unikt mänskliga” (Tidskrift för genusvetenskap, 2009/2-3). På de naturvetenskapliga upptäckterna följer posthumanismen, en ny gränsöverskridande humaniora (”posthumaniora”) och en ny människobild: alla ”varelser” är handlande subjekt med relationer till varandra.

Den nygamla postmoderna tanken om människans och jagets fragmentering kan kritiseras för teoretisk naivitet. Men det går också att pröva tanken mot den praktiska verkligheten. Anders Piltz: ”De som hävdar jagets upplösning är själva grundligt övertygade om sitt jag. Varför skulle de annars ha åsikter och tycka att dessa är bättre än andra åsikter? Varför skriva böcker om de bara innehåller illusioner?” (Dagen, 2010-02-10)

Posthumanisterna har självfallet rätt när de talar om människans beroende av sin omvärld. Detta att vi inte är biologiskt ”unikt mänskliga” framställs som en nyhet trots att det är allmängods. Men det är inte allmängods att dra en rak linje från cellnivå till människans komplexa sociala nivå – det är inget annat än biologism och reduktiv materialism. Posthumanisterna kunde exempelvis betänka det faktum att den genetiska skillnaden mellan människan och schimpansen bara är ett par procent, men vilken forskare skulle hävda att vi för den skull är schimpanser?

Men posthumanismens reduktiva materialism är djupt motsägelsefull, ty vad som avses med materialism, kan vi läsa i posthumanism-antologin, är ”inte främst socioekonomiskt determinerande principer, inte heller en ständig hegeliansk process av tes, antites och syntes, utan bara en brokig samling synteser och orena hybrider som motsägelsefullt fortplantar sig och florerar eller dör ut på olika plan”. Posthumanismen har som synes ärvt postmodernismens allra värsta kännetecken: den odrägliga retoriken och den ateoretiska argumentationsstilen. Dock kan vi utläsa ett avfärdande av historiematerialism och en faiblesse för spekulativ idealism.

***

Idén om ett samband mellan humanism och förtryck är gammal. Den finns i nymarxistisk version (T. W. Adorno & Max Horkheimer) men framför allt i heideggerianismen. Moderniteten och upplysningen uppfattas som styrd av en teknisk rationalitet som nedvärderar och betvingar allt som saknar förnuft. Därmed reduceras hela den västerländska tanketraditionen till ett objektifierande förtryck av naturen, till en ensidig och karikatyrisk bild av den moderna världen och vetenskapen. Posthumanismen framträder som ett ”ödmjukt” och ”solidariskt” alternativ till humanismen, men ger tvärtom ett dogmatiskt och reduktionistiskt intryck. Den nonchalerar all skillnad mellan människa, djur och natur, och den våldför sig på mångfalden i den humanistiska traditionen. Det finns trots allt olika former av humanism. Renée Descartes syn på djur som ”automater” – själlösa maskiner – står inte oemotsagd. Immanuel Kant och Jean-Jacques Rousseau nämns ingenstans trots att dessa representerar en icke-cartesiansk humanism som inte förtingligar naturen.

Inom det svenska posthumanistiska lägret förstår man inte alltid sig själv som antihumanistisk eller särskilt subversiv. ”Det posthumanistiska angreppssättet signalerar i min tappning inte ett avsked till humaniora, mänskliga rättigheter eller till frågor om det humana.” Orden är Åsbergs. Varför så antropocentrisk? Vågar man inte dra de politiska konsekvenserna av sin posthumanism? Mer djärvt är då att argumentera för ”nihilismen”. Världen är, enligt denna variant av posthumanismen, tom, kaotisk, värdelös och meningslös – och denna skräckinjagande tomhet skall vi bejaka. Frågan är vad för slags filosofi och politik som kan byggas på idén om människans obetydlighet och värdelöshet? Vi känner Nietzsches alternativ – och fascismens. Vi sitter också inne med facit över 1900-talets värdenihilism. Finns det inga värden att följa, följer man den rådande makten. Nihilismen är en opportunism.

Lika bildstormande är forskare som ställer sig bakom en ”ny politisk ekologi”, ”rättigheter” för naturen och ett ”naturkontrakt” (se tidskriften Arena 2012/1). Frågan är dock hur det blir med orkanens rätt att härja? Och jordbävningens rätt att uppsluka? Föreställningen om ”rättigheter” för naturen är djupt problematisk. Naturen är ”rättssubjekt” enligt djurrättsfilosofi, djupekologi och posthumanism, men samtidigt erkänner man att träd och skalbaggar inte riktigt artikulerar sina intressen. Vi måste därför lära oss att lyssna bättre. Men därmed är vi, utan att posthumanisterna riktigt förstår det, tillbaka i det antropocentriska synsättet: det är vi människor – vi post/humanister – som ”lyssnar” och som tolkar naturen. Och konstigt vore väl annars? Naturens befrielse kan inte vara dess eget verk. Den förutsätter människan.

***

Humanismen är inte oproblematisk. Den kan helt visst låna sig till ett rättfärdigande av naturskövling, och genom sin individcentrering kan den ge stöd till en hegemonisk liberalism. Men en radikal icke-cartesiansk humanism – en humanism som ser individen i sociala, politiska och ”naturliga” sammanhang – har en roll att fylla i vårt avhumaniserade tidevarv. Posthumanismen – oavsett klädd i protofascistisk eller progressiv skrud – däremot är en del av problemet. Ty vad händer när människan reduceras till ”parasit” och innefattas i en kategori av en oändlig räcka varelser? Utvidgandet av subjektsbegreppet till att omfatta djur och maskiner innebär att mänskliga rättigheter sätts på undantag. Vi ställs i sådan framtid inför ultimata valsituationer av den typ som utilitarister och djupekologer ibland skisserar. Vem skall leva? Människan eller älgen? Människan eller maskinen?

Människan är en del av naturen, men det är samtidigt så att hon särskiljer sig gentemot andra organismer genom sin kunskap om hur världen fungerar och hur den kan bearbetas för att förbättras. Denna mänskliga förmåga till målmedvetet arbete gör dikotomin natur/kultur nödvändig (liksom arbetarklass/borgarklass är nödvändiga analytiska begrepp inom kritisk samhällsteori). Att upplösa dikotomier är att inte att upplösa förtrycket – det är en idealistisk och språkfixerad vanföreställning som alla posttänkare delar – utan att upplösa själva tänkandet. Suddar vi ut våra teoretiska verktyg så kommer vi att få problem med att tala om förtryck och underordning överhuvudtaget.

David Brolin
Illustration: Jenny Lucander-Holm