I en elegant lounge med ljusbeige inredning möts två läkarpar för första gången på sex år. Karin (Minttu Mustakallio) och Martin (Niklas Åkerfelt) har arbetat som biståndsarbetare i ett onämnt afrikanskt land, som dras både med en lågintensiv krigsföring som hotar att eskalera i inbördeskrig, och en allvarlig epidemi av aids och andra smittsamma infektioner. Deras gamla vänner Frank (Kristofer Möller) och Liz (Cecilia Paul) har byggt upp ett konventionellt äktenskap där en borgerlig fasad täcker över en avgrund av främlingskap mellan makarna. Kvällen är dömd till katastrof. I denna småborgerliga mardröm glider karaktärerna av och an över gränsen till ett upplösningstillstånd orsakat av posttraumatisk stress och nödtorftigt kvävda relationsspänningar. Berättandet svävar mellan karaktärernas inre tankevärldar och fantasier och skär sig mot en obekväm realism.
Samvaron präglas av det som Martin Heidegger kallar för en inautentisk tillvaro, ett slags desperat, ytligt småprat i konventionernas våld. Inom denna ram är det omöjligt för Karin och Martin att beskriva kaoset och nöden som de ställts inför som biståndsarbetare. Men föreställningen i Anna-Mari Karvonens regi trancenderar från första stund den rimligt traditionella utgångspunkten om Den Pinsamma Middagsbjudningen kontrasterad mot Tredje Världens Verkliga Nöd. Iscensättningen tillför en ogenerad, rentav munter och grotesk kroppslighet till föreställningen där kroppsvätskor från tårar till var till avföring flödar okontrollerbart från föreställningens första ögonblick. Också de medicinskt utbildade proffsen finner sig hjälplöst utlämnade åt sina kroppsfunktioner och känslosvall. Skådespelarna utstrålar en sällsynt styrka i sina gestaltningar av dessa barbariska omständigheter.
Den här påträngande kroppsligheten görs även närvarande även i Jaakko Pietiläinens kongenialt köttiga scenografi, som om hela inredningen var gjord av levande människohud. Denna kroppslighet utan intimitet, närgången och invasiv, tenderar att överrösta också de postkoloniala tankegångarna och det ömmande världssamvetet. Inför dessa kroppsliga faktum framstår också konfrontationen med utvecklingsländernas nöd som en inautentisk hållning som en överutbildad och självupptagen medelklass hänger sig åt som ett slags tidsfördriv eller habitus.
I detta verkar föreställningen göra det potentiellt hädiska påståendet att inget av det här faktiskt spelar någon roll. Ett försvunnet barn i krigszonen spelar lika liten roll som ett olyckligt äktenskap eller själviska små förfall i otrohet, eftersom vi alla i slutänden är lika utelämnade åt ödets kast som den som i mitten av en middagsbjudning drabbas av en våldsam magkramp och okontrollerat bajsar ner sig inför alla andra. Skammen är outhärdlig, men middagen får inte avbrytas utan de med-lidande hjälper till att putsa av honom, och omöjligt som det verkar klär de ändå på sig maskerna igen och återgår till sin invanda fasad, helt enkelt för att det inte finns något annat att göra.
Vem är då Peggy Pickit? En fantastisk gummidocka, som agerar ett slags stand-in för Liz och Franks frånvarande dotter. Genom Liz fantasi verkar hon vara den enda som kan kommunicera med den afrikanska träskulpturen – denna läckra exotiserande detalj i iscensättningen som kommer att symbolisera ett obegripligt Andra och som utgör fonden mot vilken dessa personligheter i upplösning tillfälligt kan konstruera något som liknar fasta konturer.
Text: Lasse Garoff
Foto: Cata Portin
Peggy Pickit ser Guds ansikte av Roland Schimmelpfennig. Regi Anna-Mari Karvonen. Scenografi, ljus och kostym Jaakko Pietiläinen. Ljuddesign Hanna Mikander. I rollerna: Cecilia Paul, Minttu Mustakallio, Kristofer Möller, Niklas Åkerfelt. Spelar på Svenska teatern till och med den 22 april 2017.
