Martin Heideggers (1889-1976) filosofiska huvudverk Sein und Zeit (SZ) från 1927 intar en särställning i 1900-talets filosofiska litteratur. Det kan ju alltså tyckas vara på tiden att den nu översatts också till finskan. I svensk version har den existerat sedan 1981 tack vare Heidegger-entusiasten Richard Matz’ tolkning (Varat och Tiden, Lund 1981).

Matz tycks ha gått mot strömmen i svensk filosofi, vilken generellt försökt ignorera Heidegger det bästa den kunnat. I en av de senaste svenska filosofihistorieböckerna (Svante Nordin: Filosofins Historia) ges Heidegger och hans “lärjungar” (Gadamer, Löwith, Strauss, Arendt) dock relativt stort utrymme. Matz brukade i sina artiklar betona att Heideggers filosofi i grund och botten är enkel och rättfram, men ändå vållar Sein und Zeit översättarna stora problem genom Heideggers egenartade tyska ordkonstruktioner och idiom (Matz hade knappast SZ i tankarna när han underströk det enkla hos Heidegger).


Sein und Zeit är relativt svårläst ifall man jämför den med eleganta essäer av skribenter såsom David Hume och René Descartes. Förmodligen är det sant att Heidegger som föreläsare var mycket fängslande och inspirerande, men få av dessa kvaliteter har överlevt i hans huvudverk som åtminstone skenbart skrivits i den akademiska avhandlingsstilen. Senare har Heidegger också betecknat försöket att uppfinna nya termer som misslyckat och har framhållit att målsättningen istället borde vara “en återgång till den ursprungliga lödigheten i vårt eget språk”.

Filosofin talar grekiska

Vidare har Heidegger också framhållit att tänkandet lika litet som poesin går att översätta till främmande språk. Enligt Heidegger talar filosofin grekiska, och dess problem kan endast förstås av den som är född inom denna europeiska kulturkrets till vilken han räknar Tyskland, som han menar har ett speciellt nära förhållande till det grekiska arvet. Välan, ändå finns det ett visst intresse för Heidegger i Finland, såsom översättningen av SZ antyder. (Dessutom har jag tyckte mig märka att Heideggerlitteratur flitigt lånas på vårt bibliotek i Karleby.) Till finska har man (Tere Vadén) också översatt George Steiners fenomenala Heideggerstudie (Heidegger, Gaudeamus 1997) och en antologi med uppsatser om Heidegger (A. Haapala (red.): Heidegger – ristiriitojen filosofi, Vastapaino 1998).
Heideggers Konstens ursprung (Der Ursprung des Kunstwerkes) finns också översatt (av Hannu Sivenius). Vadén räknar i sin efterskrift upp några finska forskare som arbetat med heideggerska teman: Yrjö Reenpää, Matti Juntunen, Juha Varto, Vesa Jaaksi, Reijo Kupiainen och Pauli Pylkkö. I Steiners bok har man också tagit med en översättning av Heideggers berömda “intervju” i Der Spiegel – hans s.k. filosofiska testamente – som gjordes 1966, med Heideggers förbehåll att den fick utges först efter hans död. Den publicerades 1976 under rubriken “Nur noch ein Gott kann uns retten”.
Här understryker han t.ex. hur frågan om teknologins planetära övervälde, och vårt förhållande till detta, endast kan meningsfullt dryftas (och “övervinnas” i Hegels mening) på det område och inom den kulturkrets där den västerländska vetenskapen och teknologin föddes. (Omvänt har vi västerlänningar heller inget meningsfullt att t.ex. bidra till Hopi-indianernas “filosofi”.) Detta ligger i linje med Heideggers tanke att filosofin och metafysiken inte är universella system oberoende av tid och plats. Den klassiska metafysikens “förfall” beror enligt Heidegger på att man avlägsnat sig från rötterna och förlorat sig i spekulationer om eviga sanningar och det rationella universella subjektet som anses vara detsamma oberoende av tid och rum.

Finnar kan inte tala om västerländsk kultur?

Vadén och Pylkkö har bl.a. tagit fasta på dessa tankar hos Heidegger. Vadén påpekar att redan t.ex. H. G. Porthan (1739-1804) framhöll att varje språk har sitt eget sätt att tänka. Inom lingvistiken finns det en antropologisk tradition (Humboldt, Malinowski, Firth, Sapir, Whorf) som just betonar att olika språk s.a.s. motsvarar olika “världsbilder”. Får vi tro Valdén och Pylkkö så kan inte finnen komma med något originellt eller djupt om den västerländska kulturens frågor eftersom han är stöpt i den finno-ugriska språkgemenskapen, vilken endast avlägset är släkt med de indoeuropeiska språken.
“Finnish is too non-Greek a language to allow a fruitful and strong encounter with these problems [västerländsk filosofi], which also precludes a genuinly Finnish thinking of these problems”*, avslutar Vadén en av sina uppsatser (On the (a)metaphysical (im)possibilities of “Finnish thinking”, 1995). Språket rotar sig i något som kommer före språken och begreppen och som bestämmer vår “identitet” vilken sedan kommer till uttryck i modersmålet. Heideggers filosofi har betecknats som “antihumanistisk” just för att den avvisar den subjektcentrerade bilden av världen som en bild av den universella människan och hennes “universella värden”. Samma beteckning har också behäftats “postmodernismen” (hos t.ex. Foucault) som velat detronisera människan som meningens centrum och grund. (Med “humanism” avses här närmast Sartres extrema centrering av världen i det enskilda subjektet.)
Heidegger menar att västerländsk filosofi förväxlat universalitet med eurocentrisk subjektivitet. Ett heideggerskt uttryck är att det är språket som talar i människan och inte tvärtom. Det betyder att vi inte fritt kan skapa vår identitet och vårt språk. Språken rotar sig i förspråkliga erfarenheter som anses unika för olika kulturgrupper. Pylkkö har illustrerat oöversättbarhetstesen med det finska ordet “ollaan”* som i finskan bildar en fullständig mening, trots att saknar subjekt och predikat. Han menar att man kan försöka förklara vad det betyder t.ex. på engelska för engelsktalande men att det inte går att ge en hundraprocentig engelsk översättning. Ollaan sägs hänvisa till en asubjektiv och akonceptuell erfarenhet som fortfarande präglar finnen, men som gått förlorad i den västerländska kulturkretsen. Pylkkö antyder att alkoholismen och självmorden i Finland delvis kan ha att göra med kulturkollisionen mellan det finska arvet och den inträngande västerländska “rationella” kulturen.

Kajanabonden, risodlaren och yuppiejappen

Beträffande exemplet med ollaan kan man invända att trots att man inte kan förklara vad det exakt betyder med engelska ord så är det ju ändå möjligt att engelsmannen kan förstå innebörden (i en samtalssituation t.ex.). Jag utesluter inte heller att Neil Hardwick förstår ollaan fastän han har engelska som modersmål. Låt oss tänka oss en grupp som talar ett språk som inte har något ord för färgen “röd”. Rimligen kan vi förklara vad “röd” betyder genom att för dem visa upp rödfärgade föremål. Förstås, det krävs att de inser att det handlar om föremålens färg och inte t.ex. om deras form eller antal, men denna sorts “induktion” är något människor förefaller att ofta lyckas med (ett intressant “exempel” är kanske Helen Keller som också dramatiserats på film). Det är alltså inte så mycket fråga om att vi “förklarar” vad “röd” betyder som att vi vägleder dem att själva inse betydelsen. (En sorts “vägledning” är ju vad Heidegger också försöker sig på i SZ.)
Det är klart att människor från samma språkgemenskap kan ha enklare att förstå varandra i många fall (eller åtminstone att tro att de förstår varandra), men det kan också hända att t.ex. en småbrukare från Kajana och en risodlare från Japan har lättare att förstå varandra än samma japanske risodlare och en yuppiejappe från Shinjuku i Tokyo, fastän de talar samma språk. Ibland är det ju överraskande hur mycket människor kan förstå varandra genom gester och mimik ifall de kommer från liknande levnadsförhållanden (i motsatt fall kan missförstånden bli i motsvarande grad radikala).

Ett hemligt språkförbund?

Tesen om att man måste vara västerlänning för att förstå västerländsk filosofi verkar inte hållbar. Alla människor delar liknande basala upplevelser varän de lever. Liknande yttre omständigheter gör det självfallet enklare att förstå den andre och dennes belägenhet, men vad skulle ett principiellt hinder mot att förstå främmande kulturer bero på? Ett sådant hinder skulle leda till frågan om hur stora eller små skillnader det fordras för att detta hinder skall uppstå. En sådan skillnad måste ju till en viss grad redan befinna sig mellan vilka som helst två människor, eftersom alla bär på unika erfarenheter. Varför skulle det faktum att man har samma modersmål överbrygga skillnader som kan föranledas av radikalt olika uppväxtmiljöer? Hur är det om man talar olika dialekter av samma språk (t.ex. Närpes- vs Åbosvenska)? Säkert finns där språkliga nyanser som inte direkt kan översättas mellan dialekter. Så vad skulle garantera t.ex. att det mellan tyska och grekiska skulle finnas något hemligt filosofiskt förbund? Detta är bara språkmystik.
Heidegger delar med Wittgenstein ett sorts språkförhäxeri. Språket blir verklighetens gränser. (I motsats till det kan man tänka sig att olika kulturer och språk lyfter fram olika aspekter av verkligheten, och således berikar och kompletterar varandra. Låter som billig gottköpshumanism, men det finns betydligt mer oroväckande undertoner i Heideggers exklusiva exegetik.) För Heidegger blir frågan om västerlandets framtid en fråga om att tänka på det “rätta” språket. Denna sorts “logocentrism” förefaller skära sig med Heideggers omhuldade fenomenologiska metod i SZ, som han övertog från sin lärare Edmund Husserl. Dess slagord var “tillbaka till sakerna själva” (auf die Sachen selbst zurückgehen). I Husserls seminariegrupp kunde man ägna en hel termin åt att analysera och filosofera om en postlåda såsom ett ting (hur den upplevs etc.), inte bara som ett ord. Å andra sidan är det Heideggers “språkmetafysik” som får George Steiner (själv litteraturforskare) att utnämna honom till århundrandets intressantaste dikttolkare.

Den grundläggande frågan om varat

Låt oss återvända till SZ. Boken kan läsas på många olika sätt och har därför gett upphov till olika filosofiska förgreningar; man kan t.ex. tänka på fransoser som Sartre (“existentialism”) och Derrida (“dekonstruktion”). Själv brukar jag intressera mig för hans kommentarer om Descartes, Augustinus, Hegel, Aristoteles och andra tänkare som han för dialog med i SZ. Till exempel avsnitten 19-21 är en utredning kring Descartes’ “bestämning” av världen genom sina begrepp res extensa och res cogitans.
Hela boken, liksom Heideggers tänkande livet ut, kretsar kring “vara-frågan”; vad är varat? Många filosofer har åtminstone som barn ställt sig frågan varför någonting är överhuvudtaget, i stället för att inte vara alls (icke-existensen vore ju så mycket enklare). Liksom man i vuxen ålder glömmer sådana “barnsliga” frågor och blir “pragmatisk”, så har också den västerländska filosofin, enligt Heidegger, glömt vara-frågan, som dock är den viktigaste av alla frågor. Ty varat är grunden för allting annat.
Problemet är att vara-frågan ligger så nära, ty vi kan ju knappast säga något utan att hänvisa till “är”. Frågar vi “vad är varat?” så tycks frågan redan förutsätta att vi vet vad “är” är och således måste förstå “varat” på något sätt. SZ är en ansats att på något sätt komma i gång med denna fråga, att hitta en väg som hoppeligen leder till ett klargörande av den. Heideggers älsklingsliknelse är att likna tänkandet vid en vandring längs en stig i skogen, där man ibland kommer fram till en ljus glänta.
Många har påpekat att Heideggers filosofi påminner starkt om traditionell(?) teologi ifall man byter ut ordet “vara” mot “Gud”. Trots att (eller delvis därför?) Heidegger frenetiskt tillbakavisade detta torde det innehålla en sanningens frö. Heideggers berömda ordkonstruktioner är ett försök att komma vidare med vara-frågan och kunna undvika belastade teologiska och metafysiska begrepp. Det är ju möjligt att tänkandet kring frågan hittills hämmats av det konventionella språket i filosofin, och att nya tankar fordrar nya ord. Senare skulle Heidegger gå ännu längre och betvivla att filosofin överhuvud kan säga något betydelsefullt om varat; återstod endast poesin som ett “hem för varat” med diktaren som dess beskyddare och vårdare.

Heidegger och det etiska ansvaret

SZ kommer inte fram till något “svar” och är i sig också en torso, eftersom den påtänkta andra delen aldrig förverkligades. SZ är ställvis som en snårig labyrint och man misstänker att författaren drar en ordentligt vid näsan när man försöker finna någon sorts reda i det. Ändå har det gett upphov till en hel del intressant tänkande. Till exempel nämnda Heideggerexposé av Steiner har sagts i högre grad vara Steiners egen filosofi än Heideggers.
Möjligen skulle SZ haft ett ännu större inflytande, speciellt på den anglosaxiska filosofin, ifall inte Heidegger hade associerat sig med nazistregimen under tredje rikets tid. Steiner nämner att t.ex. Gilbert Ryle skrev en uppskattande anmälan av SZ i Mind 1929. Steiner kommenterar också Heideggers liering med nazistregimen och menar att hans förseelser därvidlag (vad som hittills framkommit) kunde förlåtas, men vad som förblir obegripligt är att Heidegger aldrig hade ett ord att säga om holocaust. Hur är det möjligt att denne tänkare, som kanske djupare än någon annan begrundat människan och varat och hennes “förfall”, inget har att säga om det gigantiska brott som begicks av hans eget folk? Är en orsak den, som Steiner antyder, att i hans tänkande trots allt inte fanns något utrymme för etiken?

Heideggerianismen och finskan

Slutligen, vad är att säga om den finska översättningen av SZ? Förstås, de flesta som kan antas vara intresserade av SZ kan förmodas behärska tyska och läsa SZ i original, eller SZ på något annat västerländskt språk. Översättningen kan ses som ett sorts experiment. Hur långt låter sig finskan tänjas för att anpassa sig efter heideggerianskan? En annan fråga är om det överhuvud är önskvärt att försöka översätta SZ ord för ord. Själv tror jag inte på att de heideggerska idiomen i sig har någon större betydelse. Däremot, hans “ordarkeologi” (figura ethymologica), försöken att hitta dolda betydelser i ord genom en sorts historisk härledning av dem, kan vara intressant. Poängen är inte huruvida härledningarna är etymologiskt korrekta, utan att det är fråga om en metod som kan leda till nya fruktbara tankar.
Fysikern-filosofen David Bohm har också på ett intressant och mer systematiskt sätt (förmodligen ovetande om Heidegger) använt sig av en etymologisk metod i Wholeness and The Implicate Order (1980). (Bohm har f.ö. inspirerat finländska filosofer som Paavo Pylkkänen och Tiina Seppälä i frågor om kropp-medvetandet och kreativiteten.)
Huvudkravet på en översättning blir självfallet att göra en läsbar text. Precisioner, originalcitat och speciella uttryck kan samlas i skilda bihang eller noter. Så är det man i praktiken brukar förfara. Den finska översättningen är dessutom behändigt samlad i en volym, medan Matz delade upp SZ i två volymer. Vi kan ge smakprov på finska:
“Oleva on paljastanut siinä suhteessa, että se on viitannut johonkin olevana, joka se on. Se mukautuu johonkin. Käsilläolevan olemisluonne on mukautvuus [Bewandtnis]” (s. 114).
Det är möjligt att den finska versionen är läsbarare än t.ex. den svenska. Jag slår på måfå upp Matzs bok och hittar följande mening:
“Horisonten för det i ‘den gången’ sig-uttalande behållandet är ett ‘tidigare’ (das ‘Früher’), horisonten för alla ‘sedan’ ett ‘senare’ (‘framledes’) (das ‘Späterhin’ (‘künftig)), horisonten för alla ‘nu’ ett ‘i-dag’ (das ‘Heute’)” (del 2, s. 211, §79).
Förstås, sådana där meningar är oläsbara och kan få även en sympatiskt inställd läsare att slänga boken i väggen, men lyckligtvis finns det större portioner läsbar text också.
Till sist bör framhållas att SZ ställer stora krav på läsarens insikter i filosofins historia (samtidigt som den också uppväcker intresset för att själv gå till källorna) med bl.a. Aristoteles, Platon, Kant, Descartes, Augustinus och Hegel i centrum. Andra centrala figurer är Husserl, Jaspers och Dilthey. Steiners Heideggerbok är dock att rekommendera som en första läsning för den som inte huvudstupa vill kasta sig i de heideggerska labyrinterna.

 

Martin Heidegger: Oleminen ja Aika. Övers. Reijo Kupiainen. Vastapaino 2000.

* (ung: Finskan är ett allt för icke-grekiskt språk för att det skulle tillåta något fruktbart möte med dessa problem [västerländsk filosofi], vilket också utesluter ett genuint finskt tänkande kring dessa frågor.)
* ollaan = man är, i talspråk även vi är.

Frank Borg

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.