Hur ser situationen för det andra inhemska språket ut i Finland och Wales, sett ur ett rikssvenskt perspektiv? Kan postkolonial teoribildning säga något om de nationella diskurserna kring utrymme och livskraft i det kymriska Wales respektive Svenskfinland? Och hur avspeglas dessa frågor i de två språkgruppernas teater? Johanna Karlsson har gjort en jämförelse.
Genom att jämföra två ungefär lika stora minoritetsspråkgrupper i västra Europa kan man undersöka om det finns en korrelerande attityd till det sårbara modersmålet. Då man specialiserar sig på nationalteatrarna kan man få fram hur scenkonsten reflekterar dessa attityder.
Antalet kymrisktalande i Wales brukar anges som ungefär en halv miljon. Uppgiften är ändå ett trubbigt instrument: siffran anger hur många människor som svarat ja på frågan om de har några kunskaper i kymriska. Då Welsh Language Board 2004 undersökte antalet walesare som ansåg sig kunna tala kymriska flytande, uppgick siffran till 315 000. I den senaste brittiska folkräkningen, genomförd 2011, var motsvarande siffra 431 000 personer. Då metoden som används för att räkna antalet svenskspråkiga i Finland är en annan, kan de två grupperna kvantitativt betraktas som relativt jämbördiga.
Att båda minoritetsspråksgrupperna finns inom EU, och att bägge brottas med ett krympande antal talare gör likheterna fler. Ur ett juridiskt perspektiv är båda national- snarare än minoritetsspråk. Trots det finns stora skillnader i de nationella diskurserna, vilket tydligt avspeglas i hur minoritetsspråksproblematiken skildras – eller inte skildras – på respektive nationalscen.
I Edward W. Saids Orientalism diskuterar författaren djupgående begreppet den andre; något som kännetecknar skillnad. Kymrisktalande i Wales och svensktalande i Finland har en historia som klart skiljer sig från de koloniserade länderna i Afrika, Asien och Amerika. En gemensam nämnare är ändå att språket även för dessa två europeiska minoritetsspråkgrupper blir en skillnadsskapande identitetsmarkering. Forskaren Kirsti Bohata behandlar det walesiska perspektivet i Postcolonialism Revisited: Writing Wales in English. Bohata går systematiskt igenom hur kolonialiseringsprocesser över hela världen i stort sett sker enligt samma mönster. Hon betonar bland annat den landgrabbing som under historien har förekommit i Wales. Vidare ger hon exempel på hur landet, nationen och territoriet är mycket närvarande frågor hos walesiska författare som R.S. Thomas – precis som på nationalscenen. Språk- maktförhållandena i Finland har historiskt varierat, men svenskan har under de senaste årtiondena hotats av bland annat kommunfusioner. Postkoloniala synvinklar på situationen i Svenskfinland lyser med sin frånvaro.
Då postkolonialismen under sin livstid tätt förknippats med socialismen – och det parti som under Finlands hela självständiga historia fört finlandssvenskarnas talan i parlamentariska församlingar står på en klart liberal grund – kan det vara förståeligt att Svenska folkpartiet inte presenterat postkoloniala analyser i samband med språkfrågan.
Theatr Genedlaethol Cymru
Genom att studera publicitetsmaterial, inspelningar och recensioner kan man försöka bilda en uppfattning om hur språkfrågan porträtteras i teaterföreställningar på de båda språkgruppernas nationalscener. Mellan teatrarna finns tydliga skillnader. Theatr Genedlaethol Cymru (ThGC) är en kringresande nationalscen, medan Svenska teatern är stationär. ThGC grundades först 2003, medan Svenska teaterns historia går tillbaka till det nittonde århundradet. Man kan se detta som en fingervisning om språkens allmänna och historiska ställning i respektive länder.
En jämförelse mellan de två nationalscenerna under två spelår, visar att walesiska ThGC under spelåren 2004/05 respektive 2011/12 inte bara presenterade ett flertal uppsättningar rörande identitet och motstånd, utan att de också var verk skapade av kymriska dramatiker. Svenska teatern tycks under samma två tidsperioder inte ha berört språkfrågan framgångsrikt, då komedin Svensk resning enligt mediebevakningen ansågs vara mindre rolig. De pjäser som ändå lyft frågan om den finländska identiteten – såsom Aurora Karamzin och Remont – nämner inte språksituationen specifikt.
Alltsedan 1200-talet – då Edward I av England lade Wales under engelskt styre – har walesarna funnit sig tillrätta med identiteten som kommer ur ett konstant underläge. Det avspeglas i litteraturen, inom akademin och på teaterscenen. För ThGC var programmet som presenterades för spelåret 2004/05 nationalscenens första. I repertoaren samsades Shakespeares Romeo a Juliet med två verk av inhemska dramatiker: Plas Drycin av Gwyneth Glyn och Tŷ ar y Tywod (”Ett hus på stranden”) av Gwenlyn Parry. Gemensamt för de två sistnämnda är att de ställer en fråga som är central i den postkoloniala diskursen: vem har rätt till platsen där vi befinner oss?
Plas Drycin är en fars om försäljningen av ett hus i nordvästra Wales. Området har en symbolisk betydelse, eftersom där finns ett stort antal kymrisktalande. Samtidigt är det ett utflyttningsområde med låga fastighetspriser. Husen som var till salu under 1970-talet köptes till en stor del av engelsmän för semesterbruk. Detta påverkade den språkliga dynamiken i de små samhällena. Från 1979 framåt skedde ett antal bränder av hus som sålts till engelsmän. Terroristgruppen Meibion Glyndŵr (”Glyndŵrs söner”; namnet syftar på Owain Glyndŵr som var den sista walesare att inneha titeln prins av Wales) tog på sig skulden för bränderna, men än idag har ingen fällts för brotten. I Plas Drycin blir frågan återigen aktuell, då en av karaktärerna är en husbrännande terrorist.
Tŷ ar y Tywod av Gwenlyn Parry är ett teaterstycke med absurda inslag. Här tecknas en berättelse om två män som strider om ett stycke land. Vem har rätt till området, entreprenören som vill låta sitt nöjesfält växa eller mannen vars bostad ligger på stranden? Också i Shakespeareklassikern Romeo a Juliet, i regi av den dåvarande teaterchefen Cefin Roberts, gör sig den historiska konflikten mellan England och Wales påmind. Då Buddug Verona James som Lady Capulet mitt i en monolog byter språk och talar engelska under några minuter, görs det helt utan varken förvarning eller förklaring.
Identitetsfrågan
Svenska teatern satte under spelåret 2004/05 upp hela 12 produktioner. Trots detta behandlades språkfrågan sparsamt. I Joakim Groths Här någonstans… skildras en finlandssvensk familjs mödor under kriget. Svenska repliker blandas med ryska och finska. I pjäsens slutscener lämnar flera av berättelsens karaktärer Finland för Sverige. Resten av repertoaren för spelåret 2004/05 består till stor del av klassiska pjäser som spelas över hela världen – Mor Courage av Bertolt Brecht och musikalen My Fair Lady är blott två exempel.
Under perioden 2011/12 fortsatte ThGC på det inslagna spåret. Även här finns tre produktioner med tydliga postkoloniala element. Llwyth, en tvåspråkig betraktelse av Dafydd James handlade om den nationella identiteten hos en grupp unga, homosexuella män i Cardiff. De två andra intressanta var Deffro’r Gwanwyn, Dafydd James bearbetning av musikalen Spring Awakening (baserad på Frank Wedekinds pjäs) och det dokumentära dramat Sgint, en pjäs om fattigdom skriven av Bethan Marlow i nära samarbete med referensgrupper i Caernarfon i norra Wales.
På Svenska teatern i Helsingfors var spelårets stora begivenhet Benny Andersson och Björn Ulvaeus Kristina från Duvemåla. Det fanns även välgjorda, finlandssvenska originalproduktioner som Annina Enckells Aurora Karamzin och Joakim Groths Remont. De två nyss nämnda diskuterade dock inte specifikt språkfrågan. Den produktion som istället kom att göra det, var Anders Slottes komedi Svensk resning i regi av Tobias Zilliacus. Den blev ingen kritikersuccé och vid en studie av publicitetsmaterialet framstår pjäsen som märkligt studentspexig. Att en pjäs om svenskan i Finland inte blev någon succé, behöver väl däremot inte betyda att alla pjäser om svenskan i Finland skulle floppa? Kanske något som inte försöker skoja bort oron?
Territorialitet
Ur ett finlandssvenskt perspektiv är det krympandet territoriet ett reellt hot. I den femte paragrafen i Finlands språklag står att en kommuns tvåspråkiga status kan omvärderas ifall antalet talare av endera nationalspråk ”består av färre än 3 000 invånare och minoritetens andel har sjunkit under sex procent”. Med bakgrund av detta, ställer jag mig en smula häpen till avsaknaden av en mer agiterad diskussion. Svenskfinland tycks kluvet till metoderna man bör använda för att svenskan ska överleva i framtiden. I Wales genomsyras språkdebatten hela tiden av krav på utveckling: mer tvåspråkighet, mer kymriska. Det finns en konsensus om att arbetet alltid utförts, och kommer att fortsätta utföras, i ett klimat av mer eller mindre motstånd. I Finland tycks det handla om att bevara svenskan och dess institutioner, snarare än att utveckla dem.
Då Svenska teatern har ett betydligt större utbud att erbjuda sin publik än ThGC, kan man fråga sig om det inte bland klassikerna borde finnas större plats för fler unga, inhemska dramatiker som bevakar nationens tillstånd?
Ytterst handlar det om på vilka arenor minoritetsspråken idag fritt kan röra sig. Medieapparaten i det kymriska Wales saknar de förutsättningar som finns i Svenskfinland, då det exempelvis inte finns några dagstidningar på kymriska. ThGC och dess ambitiösa publikarbete om språket och identiteten med referensgrupper, kan därför delvis ses som en motsvarighet till debatten som förs på insändarsidorna i finlandssvenska dagstidningar. Då det idag går dåligt för dagstidningarna, känns inte tryckta medier som trygga plattformar för ett minoritetsspråk vars existens ifrågasätts. Däremot kommer levande människor på en scen – i en eller annan form – gissningsvis attrahera publik även i framtiden. Vad kan då finlandssvensk respektive kymrisk teater erbjuda som är unikt? ThGC har en publik som till betydande del lockas mer av kymriska originalpjäser än av verk som de flera gånger sett framföras på engelska. ThGC har insett att för att fortsätta vara en relevant kulturinstitution i Wales, räcker det inte med att bara spela teater på kymriska utan också spela teater som talar om den kymriska befolkningens verklighet. Teatern bedriver också ett aktivt samarbete med unga dramatiker.
Borde inte den finlandssvenska nationalscenen bevaka, kommentera och ifrågasätta dagsläget? Det finns en levande och livskraftig litteratur på svenska i Finland. Om det kymriska Wales lyckats skapa en relevant, samtida och ifrågasättande nationalscen kan nog Svenskfinland åstadkomma detsamma.
Johanna Karlsson
är rikssvensk frilansskribent och har en fil. kand. i teatervetenskap från Stockholms universitet. Texten bygger på kandidatuppsatsen ”Complex, uncomfortable yet privileged – A postcolonial study of minority language theatre in Wales and Finland.”
