Hatet, pratet och skriften

av Fredrik Sonck

Internet har ända sedan begynnelsen präglats av mörka vrår där rasism, våldselement och konspirationsteorier frodas. Det är heller ingen nyhet att näthat i många år dykt upp på diskussionsforum, i massmediernas kommentarsfält och i privat e-post.

Det som däremot är nytt är den motreaktion som började efter terrordådet på Utøya och resulterat bland annat i den nya europeiska kampanjen ”no hate speach movement”. I Finland aktualiserades frågan i slutet av april genom Yles SVT-inspirerade satsning Näthat, där politiker, debattörer och journalister berättar om de hot om våld de tagit emot.

Att man fokuserar på de mest uppenbara övertrampen är naturligt, men i vid bemärkelse kan man särskilja åtminstone tre olika nivåer för näthat. Gränserna är inte helt tydliga men hatet kan hanteras antingen på juridikens, etikens eller diskussionskulturens nivå.

Det näthat som principiellt är lättast att hantera är de hatiska utfallen riktade mot enskilda individer, eftersom det inte råder någon tvekan om att sådana yttranden är olagliga vare sig de sorterar under mordhot eller ärekränkning. Utmaningen är att utveckla system för att lagföra åtminstone en del av fallen. Att många hatservrar ligger utomlands gör det svårt att utreda brotten, men om bara en handfull näthatare kunde anmälas, dömas och rapporteras om i medierna skulle det vara ett steg på vägen.

Principiellt knepigare är lindrigare personangrepp och mer allmänna utfall mot till exempel invandrare och feminister, yttranden som i juridisk mening inte är olagliga och där strängare lagstiftning riskerar att begränsa yttrandefriheten (hets mot folkgrupp är ett specialfall, men ”hets” riktad mot tankeströmningar i form av religioner eller ideologier är svårreglerad). Rent praktiskt är däremot etiska riktlinjer och moderering lätt att införa för den utgivare som vill, och många massmedier har också skärpt sin linje, vilket är viktigt om den hatiska debatten ska kunna marginaliseras. Risken att modereringen ibland blir godtycklig får man leva med, men censorsuppdrag förutsätter en viss ödmjukhet: en del inslag, som i dagens debatt är okontroversiella, kommer att förkastas av framtiden och vi kan inte veta vilka av dagens obekväma röster som våra barn kanske kommer att betrakta som framsynta, missförstådda eller rent av förtryckta.

Hatet på den juridiska nivån är alltså principiellt enkelt och praktiskt svårt att åtgärda, medan moderering på den etiska nivån är praktiskt enkelt men ibland principiellt delikat. På den kulturella nivån – nu talar vi lindriga osakligheter och dålig ton – är hatet både principiellt och praktiskt svårt att åtgärda, ofta är det inte ens manifesterat i enskilda inlägg. Det finns många diskussioner där de enskilda inläggen var för sig håller sig inom både juridikens och etikens ramar, men där den aggregerade mängden av hundratals starkt kritiska, ironiska, eller cyniska inlägg blir problematisk. I dessa fall kan moderatorn förstås stänga hela diskussioner, men i det skedet är skadan ofta redan skedd.

Problemet är att vi inte kan skapa en bättre diskussionskultur genom att ställa upp regler för när man får vara starkt kritisk, oreflekterat emotionell, ironisk, eller cynisk – debatter behöver fräna inslag, men i lagom mängd. Som individer borde vi förstås bli bättre på att tänka efter före: många bra texter har skrivits i affekt men det är sällan en bra idé att publicera dem i samma känslotillstånd. Vid sidan av att framhålla detta individuella ansvar måste vi också diskutera webbmediets inbyggda fallgropar. Egentligen är det betecknade att vi säger hatprat när vi ofta menar hatskrift, eller ett sorts mellanting: Tyvärr har den interaktiva direktheten en tendens att eliminera det goda med skriften (eftertanken) och behålla det dåliga (den låsta position som nedknackade ord fjättrar oss till) och samtidig eliminera det goda i talet (möjligheter till hedersam reträtt, konfliktdämpande nonverbal kommunikation) och bevara det dåliga (spontanitet i bemärkelsen oeftertänksamhet).

 

Fredrik Sonck


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.