Grävmaskiner ska riva det kreativa, dekadenta och fallfärdiga och bana väg för nya hus och breda vägar i Japan, Sverige och Finland. Vogonerna håller i spakarna men ingen kan ställas till svars. Låt oss lägga oss framför skoporna, skriver Hans Karlsson i sin essä.
Jag sitter i mitt lilla kyffe i Musashikoyama, Tokyo, och tänker på grävskopor. Och på grävskopsmaskinisterna – vogonerna.
I Douglas Adams fantastiska radioföljetong, som sedermera blev en bokserie med en världsvid anhängarskara, börjar första scenen med att anti-hjälten Arthur Dent lägger sig framför sitt hus, för att stoppa grävskoporna. Här skall en motorväg dras fram, och han är inte informerad. Eller, det är han, säger myndigheterna. Allt är beslutat och klart för demolering, men byråkraterna har förstås inte varit speciellt aktiva i sin informationskampanj. Den har i princip bara bedrivits inom byggnadsnämndens väggar. På en anslagstavla i något hörn.
Dent står handfallen, men regel är regel, beslut är beslut. Inga invändningar har inkommit, och rivningsmanskapet knackar en morgon på dörren. Så Dent lägger sig framför huset, och vägrar flytta sig.
Men katastrofen skall bli större än så. Några kilometer ovanför hänger den galaktiska byggnadsnämndens verkställande rivningslag – vogonerna – och laddar upp strålkanonerna som skall förvandla planeten till ett stoftmoln. En interstellär motorväg måste fram, och Jorden är i vägen. Galaxbyråkratin har beslutat om demolering, inga överklaganden har inkommit, och nu är det dags för verkställande.
Fastän Arthur Dents kamp har usla odds, beundrar jag honom för hans envishet, både i hans civila olydnad och i hans sökande efter te genom galaxen, också det ganska hopplöst efter Jordens pulverisering.
***
Här i Musashikoyama landar vogonerna inom kort. Just här. Men inte bara här. På samma vis som det galaktiska röjningsmanskapet går fram i Adams böcker, driver man idag människor på reträtt världen över. I svenska Malmberget har vogonerna lämnat en väldig krater efter sig mitt i staden, 250 meter djup och vattenfylld. Den laserkanonträffen stod LKAB för, som rev centrum och sprängde gruvorterna därunder i luften. Här bodde folk från början i kojor byggda av dynamitlådor. Slutet kom också med dynamit.
På Filippinerna nöjer sig vogonerna med handkraft. Inga maskiner krävs för att riva ett hem av korrugerad plåt. Bilderna flimrar förbi på Youtube. En vogon i hjälm och orange arbetsväst plattar till ett hem genom att hoppa på taket. En mor med fem barn sitter vid sidan om på en gräsmatta och tittar på i vanmakt. Hennes hem var kanske inte värt mycket, men nu har hon ingenting, inte ens ett plåttak över huvudet.
För inte så länge sedan levde japanerna likadant. I kasserade bussar till exempel, efter kriget. Myndigheterna byggde hela buss-städer på den gruspannkaka som var Tokyo efter kriget och bombningarna. Bussarna blev baracker, barackerna kåkstäder. Och kåkstäderna förvandlades till en kaotisk stad med trånga gator, och ett virrvarr av elkablar och telefontrådar i skyn. Som mitt Musashikoyama. Den dömda staden.
Men dömd eller inte är staden hem för sjudande liv. Och livsglädje. Så vogonerna skövlar inte bara bebyggelse. Dom sliter själva livsglädjen ur bygden. Här, i mitt Musashikoyama, där skoporna snart skall frossa på gammalt murbruk och trä, trängs pyttesmå pubar och vattenhål, matställen på tio kvadratmeter med knapp ståhöjd för ungefär lika många personer. Här lever konstnärerna i sina kyffen. Hembaserade designers i sina hål. Här är hyrorna låga, drickat billigt, och krogrösterna livliga där dom stiger upp mot den nattliga tokyohimlen. Livet i de gamla bostäderna är primitivt, men knallar på ändå. Slå inte på både stekplattan och luftkonditioneringen samtidigt i din lilla lya, för då går säkringen!
***
Det är fest hos en grafisk designer, och säkringen går stup i kvarten. Det blir nattsvart, och vi garvar. Trappan upp hit är så trång att jag knappt kommer igenom med min breda bak. Nu har jag klättrat hit upp i alla fall, och äter jag mig tjockare fastnar jag som Nalle Puh med ändan i dörrhålet när jag skall hem.
Vi skålar, och minnen flimrar förbi – andras minnen. Bilder jag sett på Youtube. Vi befinner oss i Stockholm, det är 1979, och Kvarteret Järnet är ockuperat. Dom kvarvarande hyresgästerna, som bor på rivningskontrakt, har fått stöd av omgivningen i kampen mot ägaren och nämnderna. Man skapar musik och poesi för att mobilisera motståndet mot den kommande stormningen. Eldar med ved i kakelugnarna. Det är kallt. Myndigheterna stänger av vattnet. Så strömmen. Stormöten hålls.
En dag kommer så vogonerna, och sågar sig igenom plåtdörren i entrén. Dom ser ut som poliser, men man får inte missta sig. I trapphuset sitter en illa stavad skylt:
”Snälla Polisen, var vänliga och ta inte den här vägen. Den är blockerad med tunga föremål ex. Kylskåp, Metallföremål, Soffor, Skräp o.dyl. Detta är gjort för att det skall ta Långtid för er att forcera er fram…”.
Jag tänker på plakatet medan jag skålar på vår lilla fest. Någonstans sjunger Järnet-ockupanterna i mitt huvud:
”Slå sönder toan i vårt fina hus/Slå sönder toan i vårt fina hus/En snuskig gubbe det är vad du är!”
Snart krossar någon vogon toaletten i den här lilla lyan. Ingen sjunger nidvisor för det. I Japan är man mer tolerant mot snuskiga vogongubbar.
Men värre snusk än krossade toaletter är Tokyos rivningsraseri i alla gamla glädjekvarter. Oaser fulla av små hak där folk av alla slag och professioner har en naturlig mötesplats. Det är vid sådana möten ”vansinniga” idéer föds, som sedan vänder upp och ned på begreppen. Som att göra rock av buddistiska sutror – den senaste flugan i Japan.
Bara det faktum att man står och dricker gör att folk blandas naturligt. På Vampyren, mitt favorithak, till exempel. Här ryms inga stolar, och en del gäster måste nöja sig med att stå utanför. Kockarna skrattar och stojar, och då och då kryper en kackerlacka nedför väggen. Jag flyttar på risskålen. Att riva och bygga nytt är inget logiskt fel här, för vad kan en sådan här billig sylta betala i hyra, när knappt något på menyn kostar mer än 1,5 euro? Folk trängs, men det är en livsbejakande och kreativ livsstil. Det snuskiga är att även denna skall rivas.
***
Förstörelse står kanske för dörren, men i Musashikoyama ser man än hur mänskorna blommar ut i ”Tokyos Öken”, som i den smäktande ballad med samma titel som då och då hörs från karaokebarerna när man flanerar på kvällen. Trots all sin sjaskighet och sitt spruckna murbruk, sina buckliga plåttak och vinda trappor, ler staden om natten, då lyktorna tänds i de små krogarna. Folk packar in sig i pubarna och de som inte ryms därinne blir utanför på gatan och stå-dricker och äter.
Efter några glas börjar stämningen lätta upp, och slipsarna komma av. Rösterna ökar i styrka. Runt varje hörn väntar en liten bar eller ett matställe. Neonskyltarna står på rad i de trånga gränderna och lockar med romantiska eller skamlösa namn. Här finns ”Kärleken”, och det mindre politiskt korrekta ”Morgonstånd”. Här finns ”Dumskallen”, och här finns ”Välkommen Hem”. Visst, för många av gästerna är det här ett andra hem! Stamstället blir en liten familj, och värdinnan kallas Mama, och serverar drinkar och fräckisar om vartannat.
Jag strövar genom de hårnålstrånga gränderna och tjuvlyssnar utifrån på karaokesångarnas skrål. Här sjunger någon duett med Mama. Där kvittrar någon barflicka ut en popsång. Skrattsalvor ekar. Folk öppnar sig och talar ut om alla sina umbäranden på trånga kontor och bullriga fabriker. Bacchus träder in salen. Och Venus.
Vad är det då för logik som vill utradera allt detta från Tokyo stad? Är svaret så enkelt som pengar? Vem är det som sänder vogonerna att rasera inte bara en miljö, utan också en fristad för den trötte, utarbetade, sönderstressade japanen? Det är något underligt som pågår här… För även om penningen styr för det mesta, måste väl ändå någon i maktens boningar inse att vad som nu sker är en utradering av allt som gör Tokyo till en stad värd att leva i? Även de som håller i spakarna i rivningsmaskineriet besöker nattens oaser i dessa gamla kvarter. Även de känner glädjen i att knäppa upp i en otvungen och opretentiös miljö, där krogmamseller dunkar dig i ryggen och skvimpar i sake så den flödar över glasets kant, lika ymnigt som barmen som hotar flöda ut ur décolletaget.
Och hur tänker vogonerna själva – dom som gör det smutsiga jobbet, river kåkarna, skyfflar bort kaffeveden som finns kvar? Dom som river glädjen? Jag bestämmer mig för att jag måste träffa en personligen.
***
Han sitter där tyst och väntar på mig på sitt kontor, Herr Ogawa, en gammal byggnadsarbetarboss. Mot förväntan finns det ingenting brutalt över honom, snarare är han mild i läggningen. Han har ett kalt huvud och vänliga ögon. Men också sorgsna.
Hans skrå kallas ”tobi”, och är historiskt kända som hjälpredor och hantlangare, men också för att riva. I historisk tid var Tokyo – som då kallades Edo – ständigt drabbat av väldiga bränder. Man hade förstås inga motordrivna brandsprutor. Vid en eldsvåda måste istället hus demoleras i rekordfart för att skapa brandgator, och tobi, som var råbarkade och saknade fruktan, kunde riva snabbare än andra under livsfarliga förhållanden. Det vann dem respekt i lokalsamhällena.
”Jag minns väl hur stora butiksägare ordnade med fina livréer åt oss”, säger Ogawa. ”Vi fick hjälpa till vid utförsäljningar. Och vid bröllop, begravningar och festivaler anlitades vi som hedershjälpredor, och för att hålla ovälkomna besök från kriminella element borta. Tobi-bossarna blev en institution i lokalsamhällena. Folk kom till oss och bad om råd för allt möjligt – tvister och bröllopsarrangemang och annat. Vi höll samman lokalbefolkningen.”
Ogawa är ingen riktig vogon. Han är inte hjärtlös, bara lojal mot sina uppdragsgivare. Och när uppdragsgivaren säger ”riv”, måste han riva. Så vem vill utplåna glädjen själv? Jag står utan svar.
***
Så en dag råkar jag möta en drucken man som stapplar ut ur en bar i Musashikoyama. Det är en sprätthök, en chef på något bolag, det syns på kostym och beteende. Men han är sanslöst full. Fem unga män i kostym försöker hålla honom på rätt köl. Mama kommer ut ur baren och vinkar farväl. Jag blir nyfiken och beslutar mig för att ta mig ett glas hos henne. Och det visar sig att hon är ganska väl förtrogen med bygdens historia.
Hon berättar om hur trakten var sönderbombad efter kriget, och hur en kåkstad sköt upp. Den amerikanska ockupationsmakten fyllde landet med unga soldater, som behövde avlasta sig sin sexuella frustration. Så Musashikoyama fick bli ett undantag, och myndigheterna tillät öppen prostitution i området, på slang ”Röda Linjen”, efter markeringslinjerna på kommunens interna kartor.
”På den tiden hade vi bar på nedervåningen, och bordell upptill”, säger Mama. ”Och på vissa etablissemang tog man svindlande priser. Upp till tvåhundra euro för en öl”.
Priset blev förstås en kalldusch för kunden, men gangsters lät sina flickvänner driva barerna, och tog hand om indrivningen vid behov. Slagsmål var en vardagsföreteelse.
”Nästan dagligen låg det någon yakuza på gatan, blodig och sönderslagen”, säger Mama med sin hesa, sensuella röst.
Myndigheterna beslöt att sanera. Den officiella förklaringen var att gatorna måste breddas, för att släppa fram brandkåren. Besked kom om att nöjeskvarteren skulle rivas fullständigt. Men ligan flyttade sitt kontor, och staden självsanerade sig. Och med rivningen förestående sjönk hyrorna.
”Unga driftiga krögare och bartenders började flytta in, och nu flockas de nöjeslystna hit”, säger Mama, och häller upp ett nytt glas.
Jag tänker på sammanhållningen och närheten bland människorna här, inte minst de unga. Barerna är lokala träffpunkter, och sociala band knyts. Priserna är överkomliga. Det är en fullkomlig metamorfos, gamle Bacchus har fått ny skrud. Men regel är regel, beslut är beslut. Här skall byggas stora bostadshus och breda, könlösa gator. Och det ironiska är att vogonerna – tobi – som måste rasera en livsstil, en gång var lokalsamhällets medelpunkt.
Vogonen ter sig hjälplös, och vi med honom, i Tokyos självgående rivningsmaskin. Ingen enskild person eller instans tycks kunnas hållas ansvarig. Men bilden av Arthur Dent vill inte skingras. Så låt oss ligga framför skoporna. I Musashikoyama, i Stockholm, i Manilla och Åbo.
Jag tror jag kokar mig en kopp te.
Hans Karlsson
är skribent och radioförfattare.
Denna essä bygger delvis på programmet ”Hasses Galax”, som just nu är tillgängligt från Svenska Yle på adressen http://arenan.yle.fi/radio/1895530
